Det är Sveriges Nationaldag idag.
En dag på året som gör mig omåttligt generad. Och arg. Men mest generad. (Jag vill också tydliggöra att texten representerar the Scribbler subjektiva uppfattning och inte en officiell historielektion, men att uppfattningen samtidigt kan delas av ett flertal.)
Två saker "firar" vi. Gustav Vasa blev kung (Kalmarunionen upplöstes). Och Sverige fick en ny konstitution som "delar makt" mellan Kung och Parlament.
Gustav Vasa var aldrig en älskad kung. Han var visst både sträng och snål, och styrde landet som sin egen privata egendom.
Folket gjorde således uppror. Dalaupproren härjade (1524-1533) men kungen lyckades slå ner folkets missnöje. Något senare gjorde man uppror i Småland i något som kallas Dackefejden (1542).
Nils Dacke lyckas nita några fogdar och upproret är igång. Ilskan sprider sig över södra Sverige. Men det slutar inte lyckligt alls. Vasas hämnd är blodig, - småländska socknar plundras av kungen och Dackes huvud hamnar avhugget på en påle som en avskräckning.
Därefter hårdnade tonen något i kyrkorna. Gustav Vasa var insatt av Gud, sa man. Den svenska skulden och skammen kunde därmed präntas in, under gudstjänst efter gudstjänst. Uppror var synd. Man uppfostrade snabbt svensken till att vara tacksam.
-Här åker ju både champagne och konfetti fram. Heja Sverige!
Kungens hovpredikant fick sedan uppdraget att hyfsa kungens självbild i några krönikor. Vasa tyckte nämligen att han var en hyvens man som kväst de ondskefulla upproren. Och med det fick vi svenskar nöja oss långt in på 1900-talet. Bl.a annat "firar" vi ända in i våra dagar kungens arméer - de som slogs mot danskarna 1521- genom att åka Vasaloppet.
Man uppfann också källkritik vid sekelskiftet, så att kungens krönikor kunde granskas som de fabler de var. Han hade helt enkelt hittat på en massa skit. Men språkanalysen och källgranskningen hjälpte oss inte i någon högre utsträckning, istället kom den nationalromantiska eran och förstärkte bilden av Vasas godhet, och år 1922 skapar man alltså Vasaloppet.... kanske som en populär folkfest för att haussa upp Sveriges status som Diktatur?
Nu hävdar man visserligen motsatsen, nämligen att det är Demokratin och den nya konstitutionen man firar den sjätte juni (som tidigare kallades för svenska flaggans dag), och att Vasaloppet är ett ursvenskt mandomsprov. En förljugen kompromiss, kan man säga, som befäster Sveriges och svenskarnas i alla stycken falska och romantiserade identitet.
Här bör man, som redig karl eller kulla, istället livligt föreställa sig de blodiga strider där kungen utplånar hela Nils Dackes släktled.
- Låt Dårar och Förrädare hissa sin fula, blod-besudlade svenska flagga.
Den sjätte juni är alltså den dag på året då man skamset tittar på sina skor och vänder bort blicken i en konkret och självupplevd sorg över svennarnas omåttliga lydnad. Vi har haft gott om tid att ändra både historieskrivning och datum för det tveksamma firandet naturligtvis...men se, det gör vi inte!
Nils Dackes avhuggna huvud på en påle fungerar fortfarande avskräckande för den mesiga svensken. I åminnelse av ett inbördeskrig där konungen så slutligt vände sig med vapen mot sin egen befolkning.
----------------------------------------
I modern tid har Nationaldagen kommit att bli invandrarnas dag, vilket naturligtvis är helt i sin ordning.
För att släta över den blodiga historien och det eviga förtryckets lovsång, så uppfinner man en "ny" svenskhet samtidigt som man tutar i våra nyanlända helt nya lögner. Ett tilltag som skapar missnöje bland de felinformerade och rasistiska svensk-svenskar som fortfarande är lojala mot tyrannen Gustav Vasa, - och som ju enbart framstår som våldsbejakande historielösa idioter.
Invandraren - som naturligtvis känner sig osäker på vad sjutton som gäller - kan därför fråga sig: Är jag svensk?
Men det kan faktiskt Jag - en infödd och svensk medborgare i många generationer - också göra. Svaret på frågan är ett rungande nej.
-Nej. Det är jag inte!
-----------------------------
♥ ♥