Jag måste rycka upp mig, men det är lättare sagt än gjort.
Ämnet jag gärna ville avhandla under Juni månad heter "Psykisk ohälsa". Jag tyckte att jag "hade" det (ämnet alltså, och min ståndpunkt klar), men då hände något som ritade om hela kartan.
En serie random småsaker...en dålig film, ett samtal med AI, en (kraftig) trigger i familjen, en flaska vin, fel låt på radion... Det tog tid att reda ut vad som skapat vad, men sammantaget fick jag mardrömmar och en räcka mycket skrämmande tankar som sedan paralyserade mig natten igenom.
Någonting kom upp ur en avgrund kan man säga. Först idag på morgonen kunde jag förklara för min arma hjärna hur det hängde ihop. Hur en "våglängd", snyggt placerad i ett centrum av problemet plötsligt suger upp allt på typ samma "våglängd", - i ens omgivning. Och i ens kropp.
Filmen jag såg triggade en del fascinerande tankar kring "andlighet", vinet skapade en närmast psykedelisk berusnings-effekt (där tankar flyter ohämmat) och sedan en kemisk ångests (dagen efter). Och den underliggande orsaken (ett dödsfall i släkten som i och för sig inte kom som en överraskning) kom sedan att knytas ihop av en populär låt med en tydlig personlig signifikans i förhållande till ett halv-dåligt minne som jag inte vill ha.
AI till sist, försatte mig i ett sinnestillstånd av great wonder. Inte saken i sig själv så mycket som känslan... av att plötsligt kliva in i en helt ny tid.
Nu rekommenderar jag inte någon att sitta och "härleda" alla faktorer som leder till just panikångest. Jag anstränger mig inte egentligen heller, det är bara så min hjärna funkar. Först kör det ihop sig ordentligt, sen reder hjärnan ut. Jag är analytisk så till vida och jag rår inte för det.
------------------------
Att vi människor i hjärnan hela tiden söker förklaringar till allt o inget är kanske inget konstigt. Vi skulle inte kunna forma minnen och meningsfulla erfarenheter om vi bara levde i ett random nu. Vi skulle kanske inte äga själv-medvetenhet ens.
Vi skulle bara finnas i någonting som inte låter sig beskrivas. Skulle det vara en divine bliss? Eller en fruktansvärd mardröm?
Sen slog det mig att det naturligtvis är både/och och precis det vi har att arbeta med. Lycka. Lagom. Och skräck. En liksom ny teori kunde därmed formuleras i pusslet. Det livslånga pussel som jag lägger alltså.
- Vilka är vi, vem är jag, vad fan gör vi här och varför?
Och om detta ska jag alltså skriva (HÄR) under sommaren. En episk historia om mänskligheten och vårt medvetande. Fast på vardags-slapp modern svenska.
-Men gud så pretentiöst!
Ja, visst är det. Jag tyckte jag var klar med det. Nöjd, liksom. Bitar - utspridda - i mina texter so far: Kristendom, kabbalah, astrologi och antikens filosofer...våra mest basala grundvalar i vår tid.
-Men all tid? Är inte det att ta en för stor tugga?
Det finns alldeles för många frågetecken att räta ut och min story behöver inte vara din. Detta av den enkla anledning att hela historien är en, inte flera, - men att olika individer - i olika tider och kulturer - uppfattar olika perspektiv. Och att alla perspektiv utgör det fantastiska ett som kallas mänsklig (andlig, om du vill) evolution.
Därmed bli saken en magisk saga, inte en sanning. Och så ser jag på det, lite som en konstig dröm där fantasi möter religion och vetenskap i något slags kritiskt ifrågasättande. Kanske ska berättelsen få börja precis så?
- Det var en gång... ett felaktigt antagande?
Jag hoppas jag kan knyta ihop det. Det gör mig både nervös och förväntansfull. Om inte, så får jag söka ännu fler ledtrådar, förhoppningsvis utan att behöva uppleva akut psykotisk panik-ångest.
To be continued...
---------------------
PS: the Scribbler fortsätter samtidigt och som vanligt, att uppmärksamma det vardagliga.