Kapitlet om tomma skal, döda monument och Månens baksida
Man blir ju trött. Trött på den ceremoniella högtidligheten inom Qabalan och dess eviga hierarkier. Vi har inte ens tittat på Guds olika skepnader än: Högsta hönset, mellanhöns, lägre höns och så de fallna hönsen... Kosmologi i sin andliga form är ofta ett sömnpiller, en B-rulle på ständig repris.
Vi har bara avverkat en bråkdel av resan genom det urgamla trädet. Själv fastnar jag ständigt i den personliga vrede som glöder och bubblar strax under ett täcke av fluff och fucking nothingness. Varför ens söka mening eller vägledning?
Just nu söker jag inget. Jag kan bara konstatera att den mentala sfären – där vi finner vår ettriga "scribbler" Merkurius – är fullkomligt överbelastad med mänskligt mun-avfall; information som ingen behöver. En stunds tystnad vore på sin plats, men den sfären har vi inte nått ännu.
Vi rör oss fortfarande i vardagliga domäner. Platser där människor tar enorma banklån, tittar på för mycket porr eller lär sig laga dyr gourmetmat på YouTube i en gränslös panik, som om livet hängde på en skör tråd. Vi släpar oss utmattade genom lager av "åsikter" på sociala medier. Vi blänger på människor i verkligheten – på bussen eller i centrum – där de sitter försjunkna i sina telefoner med byxorna vid knävecken och huvudet i en kasse bredvid. Vad ser vi där som kan pigga upp? Inte ett skit.
Frågan om vi behöver en kosmologi som drivkraft faller platt. Vi behöver inte det. Vi behöver bara komma bort från det här helvetet! Men den sfären ligger minst fyra steg bort...
En grej med verklighetskartor är att de omgärdas av onödig mystifikation och otillbörlig vördnad. Om man, som jag, inte alls vördar Kabbalan utan bara resignerat plockar isär sin egen hjärna, så övergår trädet i sin absoluta motsats. Vi är farligt nära en sådan överträdelse nu.
Kabbala No. 2 – den mörka – fungerar som en skuggversion av originalet. Här har det gudomliga ljuset förbytts i tomhet. Sfärerna på "andra sidan" kallas skal (Qliphoth). De innehåller ingenting och tillhör Dödens Träd.
Här hittar vi min namne Lilith och hennes demoniska kraft: Nocturnal Dangers. Det låter spännande, eller hur?
-Nej.
Men gapande hål utan innehåll är sällan intressanta. Skal, däremot... vi kan jämföra dem med en orm som ömsar skinn. Inte för att skrämma, utan för att livet måste gå vidare i ett snabbare tempo.
Något lever ett ögonblick, som en blöt färgklick på en målarduk i solsken. Det är fullt av energi. Några dagar senare har färgen torkat, blivit matt och spruckit. Livet är inte kvar; vi ser bara det döda. Vi travar omkring i ömsat ormskinn, men ormen är borta.
Att Livets Träd har en ondskefull skugga tilltalar nog många, men i min tolkning handlar det bara om upplevelsen av förfluten tid. Gårdagen som mist sin lyster. Drömmen som bleknade. Ingen ondska, bara yesterday. Det vi känner är uttråkning. Leda. En gäspning.
Livet är fullt av tomma gravplatser och monument som vi förväntas vörda trots att inget finns där. (När jag säger "vi", menar jag naturligtvis inte mig själv).
Skulle jag inte skriva om Månen? Jo, men vi landade på Månens baksida istället. Det gör inget, det blir ändå aldrig som man tänkt sig. Låt oss istället tala om förmågan att minnas något utan hjälpmedel.
Tänk om du förlorade allt – dina skor, din bil, din fjäder i hatten – och sedan skapade ett monument över förlusten som alla måste vörda. När jag googlade på minnesmonument insåg jag att jag antagligen är en asocial person utan empati. Jag såg bara "ingenting" i dessa stenar och plaketter. Tomma skal som skräpar ner för att folk inte ska glömma en förfärande förlust. Men om förlusten var verklig och kännbar – hur fort skulle du egentligen glömma den?
Det får bli läxan till på måndag. Jag behöver komma förbi den där malande vreden som vänder sig i avsky mot "civiliserade" människors ritualer.
-----------------------
En man på nätet sa: "Det finns människor mitt ibland oss som saknar själ. De fyller enbart en uppgift – att upprätthålla basala processer i M.E.S.T. (Matter, Energy, Space, Time)." I övrigt är de döda inuti. Tomma skal. Men dekorativa. De är incitament och styrmedel, på samma sätt som mänskliga sköldar. Köpcentret skulle ju kännas tomt annars...
Vi ska landa på Månen, jag lovar. Det finns massor att säga om den. Men just nu har vi helt andra funderingar. Vi tar en paus och reser långt bort en stund, innan jag återvänder med en hövligare ton och mer artikulerade synpunkter.