"Man blir inte upplyst av att föreställa sig ljusgestalter, utan av att göra mörkret medvetet." – Carl Jung
I kristen undervisning framställs demoner ofta som dåliga egenskaper, beteendestörningar eller tankefel – det vill säga rent mänskliga brister som de flesta tror finns i oss alla.
Det orimliga målet – att stå ren och helt naken inför Gud, utan ett uns av sarkasm eller cynism i sitt hjärta – har också planterat märkliga idéer i sinnena hos diverse religionsutövare: En formell eller informell "exorcism" utfördes kanske.
(En bisarr perversion av schamanism, kan man tycka...)
Förbönen, som författaren själv har blivit föremål för under ganska märkliga omständigheter, kan också upplevas som ett milt övergrepp som skapar obehag eller illamående hos den utsatte.
Så hur kan en dålig situation undvikas, frågar man sig, utan att behöva återfalla i en primitiv och mörk form av häxeri?
Exorcism är en form av psykisk tortyr eller misshandel, där offret även kan plågas fysiskt – och vi har även haft några uppmärksammade fall i Sverige. Det vore kanske inte särskilt svårt att, i den "religiösa frihetens" namn, helt enkelt stifta en nationellt gällande lag som förbjuder exorcism och därmed gör det till ett brott med straffpåföljd för förövaren. Tyvärr stadgar rätten till, eller från, religion också att en karismatisk religiös grupp, till exempel, har rätt:
...att fritt bestämma över sin religiösa eller annan övertygelse, och över hur övertygelsen ska utövas...
Vatikanen har redan utfärdat riktlinjer för sina präster som säger att man som första hjälp bör rekommendera modernare terapiformer eller annan psykiatrisk vård. En sorts vägledande "lag" finns alltså redan på plats, även om den inte alltid efterlevs. Samtidigt gjordes ett undantag för den romerska inkvisitionen, som fortsatte fram till 1908 och som på ett smidigt sätt bytte namn till, eller uppgick i: Heliga kongregationen för den heliga tjänsten.
Kongregationen sysslar huvudsakligen med trons renhet, det vill säga moraliska frågor och bibeltolkning i relation till modernare filosofiska läror. Vad detta innebär i rent praktiska och "mystiska" termer kan man kanske bara spekulera om. Kongregationens främsta syfte torde alltjämt vara att undvika att "inkarneras i den moderna tiden".
USA tillåter uppenbarligen exorcism mer öppet, då under förevändningen att man "avdramatiserar" metoden och/eller att "demonisk besatthet" är vanligare än man tror (en helt korrekt iakttagelse för övrigt...).
-------
Upplysta människor utför sannolikt inte exorcism på sina familjemedlemmar (även om man som ockultist eller alienist givetvis är fri att experimentera på sig själv och sitt eget psykiska välbefinnande, och själv ta ansvar för resultatet).
Så här står vi kvar med "Utgårda-sekter", som i Jesu namn är fria att tortera skiten ur helt oskyldiga människor.
Ämnet är faktiskt så obehagligt att det är smärtsamt för vissa att ens tala om det. Trauman och långtgående konsekvenser som i sin tur förvärrar – låt oss säga en psykiskt sjuk persons hälsa – och som enbart fungerar som bränsle för ens egen fanatiska och hycklande tro. Inte en tro på ”Högre Makter” (i så fall erbjuder hela universum mer än vad som faktiskt möter ögat...), utan på den fasta övertygelsen att de har rätten och plikten inför Gud.
... med andra ord; en irrationell omväg som i sig själv måste uppfattas som svagsint och ”mentalt störd”, där diverse rättfärdigade "demoner" hysteriskt frammanar andra, mer ”onda” demoner... i en mycket mörk och primitiv del av det mänskliga psyket.
Hur kan vi tillåta det, undrar man? Och vad betyder det ens?
Vad är då en demon?
Digitala ordlistor säger att det betyder "andefurste, djävul, oren eller ond ande" med motsatsordet "skyddsängel". Synonymordboken härstammar sedan från den engelska filosofen och tidigare katolska prästen John Wycliffes klassificering av demoner, vilken togs i bruk omkring år 1409.
De är, i den ordning de nämns som människans synder:
- Lucifer (Högmod)
- Beelzebub (Avund)
- Satan (Vrede)
- Abaddon (Lättja)
- Mammon (Girighet)
- Belphegor (Frosseri), och
- Asmodeus (Lust)
Wycliffe själv var en kritiker av kyrkans administrativa och ekonomiska arrangemang. År 1382 – alltså långt före klassificeringen av demoner, men precis före sin död 1384 – kallades Wycliffe till Oxford och det dåvarande konciliet (den anti-wycliffeska synoden) för en rejäl tillrättavisning.
Martyren Wycliffe
Som en tidig radikal förkämpe (en proto-protestant) för reformationen vägrade han att låta sig resoneras med. Han menade att kyrkans tillgångar borde återgå till kungen och att präster borde leva i fattigdom och predika för folket, snarare än att ackumulera rikedomar. Efter sin död förklarades Wycliffe som kättare och hans skrifter brändes. Han blev retroaktivt exkommunicerad (utesluten) ur kyrkan och fick inte vila i vigd jord. Hans kropp grävdes upp, brändes och askan spreds i floden Swift.
Wycliffe förutspådde världens undergång vid seklets slut och trodde att pesten som härjade i Europa var ett tecken från Gud på att den katolska kyrkan var oren och korrupt och snart skulle upplösas. Han ansåg också att kyrkans tolkning av sakramenten var irrationell och saknade logik (vilket vi säkert kan hålla med om).
Ockultister och häxor (nyhedningar) hämtar förmodligen oftare inspiration från Alonso de Espinas mer folkliga klassificering från 1467. Här möter vi incubi/succubi och upproriska andar parat med inslag av häxor som flyger på kvastar, onaturliga varelser och sådant som skrämmer barn. Men för en mer ortodox satanist väcker kanske John Miltons ”Paradise Lost” kraftfullare känslor...
Men själva ordet demon?
... kan härledas från latinets daemon eller den klassiska grekiskans daimon – ett vägledande geni och en skyddsgud, där theos är gudens personlighet och daimon hans motivation, handling och aktivitet.
Flera andra klassificeringar har gjorts, däribland en av Heinrich Cornelius Agrippa, som också klassificerar exorcism som en av de "ockulta kätterierna". Så vad kan vi möjligen lära oss av detta?
– Om man skulle välja att driva ut sina demoner (livets andar), så blir man förlamad i sina handlingar. Frusen, katatonisk och orörlig till en början... tills man dör en mycket onaturlig död.
Kanske visste du inte det.