Det verkar som att min ledighet är över.
Jag tog helt enkelt tajm aut från den svenska verkligheten, och grävde ner mig i något som intresserar mig. Lite annat hann jag också med.
Politik och nyhetsmedia intresserar mig inte alls. Ändå är jag - som medborgare i riket- lite "tvungen" att hänga med. Det är ju valår också. Man är ju svensk.
Idag fastnar jag som vanligt på hysterie-pressens och experternas språk-hantering (whats new?) I en artikel får vi veta att Folkhälsomyndigheten "skam- belägger" när de går ut med välmenande råd som man faktiskt kan skita i. Om man vill.
-Men vågar man trotsa Folkhälsomyndighetens rekommendationer?
Det är väldigt konstigt... att utgå ifrån att man skulle uppleva skam om man inte följde råden till punkt och pricka. Om man bara gjorde som det passar ens eget hushåll. Ens egen vilja. Om man bara tog till sig det som verkar vettigt.
Eller vad det nu är man faktiskt bestämmer över.
Det är en skolkurator (och som kanske själv slarvar med skärmtider?) som reagerar med bestörtning. Han kan få tala för sig själv.
----------
Som diagnosticerad med c-ptsd så har jag fått hantera mycket toxisk skam. Det är en form av inlärd och helt felaktig skam-upplevelse som dyker upp när man minst anar det. Man skäms helt enkelt om man inte följer Överjagets (eller samhällets) mest bisarra normer, ofta till följd av en auktoritär och helt värdelös uppfostran (där både fysiskt och psykiskt våld kan ha förekommit). Man vet inte varför man skäms ens. Känslan sitter ju inte alls ihop med en själv eller något man gjort (som var fel).
Min fråga blir alltså denna?
Ska man utgå ifrån att Folkhälsomyndigheten medvetet skambelägger alla föräldrar? Eller ska man ansvara för sin egen reaktion, i det här fallet skam, och sen försöka se lite mer klart på vad olika vägledande förslag (mindre skärmtid) egentligen betyder på svenska och i den egna vardagen?
(Jag antar att frågan i sig själv också faller under Folkhälsans domäner.)
Myndigheter är bara skit, det vet alla människor. Men vi väljer fortfarande helt själva hur vi kognitivt uppfattar olika dekret. Vi uppfattar vad som är lämpligt eller rimligt utifrån vårt eget (goda) omdöme.
Dvs. som trevliga och hjälpsamma förslag i situationer där rådgivning är välkommet (glaset är halvfullt)... eller, - som hotfulla auktoritära påbud (glaset är...tomt).
Att media hakar på skam-karusellen är naturligtvis ingen slump. Vi lever i en sån där...skam-kultur trots allt.
Personligen har jag mega-mycket skärmtid och skäms inte alls. Men så är jag inte heller förälder.
-------------------------