Ukraina, del IX - usa, NATO och... en Fred?

  Nedan text  är som utlovat helt och hållet sammanställd av AI.  Fotnötter, diagram och länkar (källor) har tagits bort för att göra texten mer "personlig" och lättläst. Bloggaren är på semester.

USA:s roll i Ukraina har under perioden 2024–2026 genomgått en kraftig förändring, från att vara den drivande motorn i motståndet mot Ryssland till att inta en mer pragmatisk och i vissa avseenden tillbakadragen roll.

Här är de centrala delarna av USA:s roll idag:

• Strategiskt skifte under Trump: Sedan Donald Trump återvände till Vita huset har USA:s utrikespolitik svängt abrupt. Den nya nationella säkerhetsstrategin betonar vikten av att snabbt avsluta kriget och återställa "strategisk stabilitet" med Ryssland, snarare än att fokusera på en ukrainsk seger.
• Minskat militärt stöd: USA:s militära stöd till Ukraina minskade med hela 99 % under 2025 efter maktskiftet. Även om vissa mindre paket (som ett på 400 miljoner dollar i maj 2026) fortfarande skickas, har USA i praktiken slutat vara den huvudsakliga finansiären av krigföringen.
• Fredsplan på ryska villkor: USA har tillsammans med Ryssland tagit fram en fredsplan i 28 punkter. Denna plan har mött hård kritik i Europa eftersom den kräver att Ukraina överlämnar betydande territorier, inklusive Krim och delar av östra Ukraina, till Ryssland i utbyte mot fred.
• Press på Europa: Washington kräver nu att Europa tar det fulla ansvaret för sin egen säkerhet och det långsiktiga stödet till Ukraina. USA:s roll har gått från att leda koalitionen till att agera mer som en rådgivare och påtryckare för att tvinga fram en förhandlingslösning.
• Utnyttjande av ukrainsk expertis: En intressant vändning under 2026 är att rollerna delvis kastats om; Ukraina har skickat drönarexperter till Mellanöstern för att hjälpa till att skydda amerikanska militärbaser mot iranska angrepp. 

Sammanfattningsvis ser USA:s roll idag ut att vara att aktivt försöka avveckla konflikten. För Ukraina innebär detta en press att acceptera en fred som de tidigare förkastat, och för Europa innebär det att den "sköld" som USA tidigare utgjorde nu håller på att dras undan. 

Detta bekräftar en bild av att Europa lämnats kvar "intrasslade" i en konflikt som USA nu försöker lämna bakom sig för att istället fokusera på inhemska frågor och konkurrensen med Kina. 

Natos hållning i Ukraina präglas av ett starkt stöd för landets suveränitet kombinerat med en tydlig gränsdragning för att undvika en direkt militär konflikt med Ryssland.

Natos officiella position omfattar följande huvudpunkter:

• Långsiktigt stöd: Nato har lovat ett "orubbligt" stöd för Ukrainas självständighet och rätt till självförsvar. Detta inkluderar omfattande paket för vapen, träning och samordning av internationellt säkerhetsstöd.
• Framtida medlemskap: Alliansen har bekräftat att Ukraina kommer att bli medlem i framtiden, men utan att ange en specifik tidsplan. Vid toppmötet i Vilnius 2023 underlättades vägen genom att ta bort kravet på en formell handlingsplan för medlemskap (MAP) och istället inrätta Nato-Ukraina-rådet.
• Ingen direkt intervention: Eftersom Ukraina inte är medlem omfattas de inte av Nato-stadgans artikel 5 om kollektivt försvar. Nato har därför varit tydliga med att de inte kommer att skicka egna stridskrafter till Ukraina för att undvika ett fullskaligt krig mellan Nato och Ryssland.
• Praktisk samordning: Nato har tagit över en större del av koordineringen av det militära stödet genom en ny enhet i Tyskland under ledning av en trestjärnig general, vilket syftar till att göra stödet mer hållbart och förutsägbart.
• Säkerhetsgarantier: Parallellt med medlemskapsprocessen arbetar flera Natoländer på att erbjuda Ukraina långsiktiga säkerhetsgarantier och "Nato-liknande" skydd för att avskräcka framtida rysk aggression.

Sveriges inställning till Ukraina präglas av ett omfattande och långsiktigt engagemang där stödet till landet ses som regeringens främsta utrikespolitiska prioritering. Enligt svenska företrädare handlar stödet inte bara om solidaritet, utan även om att stärka Sveriges egen säkerhet genom att motverka rysk aggression. 

Den svenska positionen omfattar tre huvudområden:

• Massivt ekonomiskt och militärt stöd: Sedan den fullskaliga invasionen 2022 har Sverige bidragit med totalt cirka 128 miljarder kronor i militärt och civilt stöd.
  • Militärt stöd: Sverige har levererat avancerade vapensystem som Stridsfordon 90 (CV90), Artillerisystem Archer och luftvärnssystem som Tridon.
  • Framtida åtaganden: Regeringen har fastställt en ekonomisk ram på 120 miljarder kronor för perioden 2025–2027 för att säkerställa ett uthålligt stöd över tid.
• Starkt stöd för EU- och Nato-medlemskap: Sverige är en av de mest drivande rösterna för att Ukraina ska bli medlem i EU och stöder aktivt landets reformarbete för att nå dit. Sverige stöder även Ukrainas framtida medlemskap i Nato.
• Ansvarsutkrävande och sanktioner: Sverige verkar aktivt inom EU för kraftfulla sanktioner mot Ryssland och för att ryska krigsförbrytelser ska utredas och bestraffas internationellt. 

Svenska folkets stöd för Ukraina är fortsatt mycket starkt; i mätningar anges kriget ofta som en av de viktigaste frågorna för svenska medborgare. 

Sverige har levererat ett brett spektrum av militär utrustning till Ukraina, från tunga stridsfordon till avancerade radarsystem och personlig utrustning. Fram till maj 2026 uppgår det totala militära stödet till cirka 103 miljarder kronor. 

Här är en detaljerad lista över den viktigaste utrustningen som Sverige har skickat eller beslutat att skicka:

• Tunga fordon och artilleri:
  • Artillerisystem Archer: Självgående artilleripjäser kända för sin rörlighet och precision.
  • Stridsvagn 122: Tio exemplar av den svenska versionen av Leopard 2 har donerats.
  • Stridsfordon 90 (CV90): Ett av världens mest avancerade stridsfordon som används flitigt vid fronten.
  • Pansarbandvagn 302 (Pbv 302): Sverige har skänkt hela sitt återstående bestånd (ca 80–100 fordon) för att bygga upp nya ukrainska brigader.
• Flyg och övervakning:
  • ASC 890 (Radarspanings- och ledningsflygplan): Två plan som fungerar som en kraftmultiplikator för det ukrainska luftförsvaret och flygvapnet.
  • Långräckviddiga drönare: Satsningar på både produktion och leverans av avancerade drönarsystem.
• Luftförsvar och robotar:
  • Robot 70 (RBS 70): Mobilt luftvärnssystem för att bekämpa flygplan, helikoptrar och drönare.
  • Sjömålsrobot 17 (Robot 17): För att försvara kuster mot ryska fartyg.
  • Nytillverkade luftförsvarssystem: De senaste paketen (t.ex. paket 21 i februari 2026) har haft ett starkt fokus på att köpa in helt ny luftförsvarsutrustning direkt från industrin.
• Marin- och infanteriutrustning:
  • Stridsbåt 90: Snabba, tungt beväpnade båtar för kust- och flodoperationer.
  • Granatgevär m/48 Carl Gustaf: Samt pansarskott och stora mängder ammunition.
  • Minor och CBRN-utrustning: Materiel för minröjning och skydd mot kemiska, biologiska och nukleära hot.
• Ammunition och reservdelar:
  • Omfattande paket med 155 mm artillerigranater, ammunition till CV90 och reservdelar för att hålla de donerade systemen i drift. 

Den svenska regeringen har även inrättat långsiktiga ramar för att säkerställa att stödet kan fortsätta med cirka 40 miljarder kronor årligen under 2026 och 2027. 

-------------------

Trots att det finns en bred politisk enighet i Sverige om att stödja Ukraina, finns det kritik och debatt som rör olika aspekter av hållningen. Kritiken kommer från olika håll och handlar ofta om prioriteringar, risker eller takten i stödet.

Här är de huvudsakliga kritikpunkterna:

• Urholkning av det egna försvaret: Den vanligaste interna kritiken, ofta från militära experter eller oppositionen, handlar om att Sverige skänker bort så mycket materiel (som Archer och Pbv 302) att det skapar hål i vår egen försvarsförmåga. Kritiker menar att ersättningsupphandlingarna går för långsamt och att Sverige blir sårbart under tiden.
• Sakta beslutsfattande (Gripen-frågan): Från ukrainskt håll och vissa svenska debattörer har det funnits kritik mot att regeringen varit för försiktig med att skicka stridsflyget JAS 39 Gripen. Kritiken går ut på att Sverige borde ha fattat beslutet tidigare istället för att vänta på en samordnad Nato-lösning kring F-16.
• Risken för eskalering: En mindre men högljudd del av debatten (ofta från fredsrörelser eller politiska ytterkanter) varnar för att det massiva militära stödet och integrationen i Nato gör Sverige till en måltavla och bidrar till en farlig eskalering av konflikten som försvårar fredsförhandlingar.
• Ekonomisk prioritering: I takt med att stödpaketen vuxit till hundratals miljarder kronor har röster höjts om huruvida dessa pengar istället borde läggas på inhemska behov, såsom välfärd, infrastruktur eller brottsbekämpning, särskilt under tider av inflation och ekonomisk press.
• Exportkontroll och korruption: Det finns en viss oro kring kontrollen av vart vapnen tar vägen på sikt. Kritiker menar att det saknas fullständiga garantier för att avancerad utrustning inte hamnar på den svarta marknaden eller i fel händer efter krigets slut, givet Ukrainas historiska problem med korruption.
• Senfärdighet gällande ryska tillgångar: Vissa kritiker anser att Sverige och EU har varit för långsamma med att faktiskt konfiskera frysta ryska tillgångar för att finansiera Ukrainas återuppbyggnad, snarare än att bara använda räntan på dessa pengar.

Det finns fortfarande en svensk fredsrörelse, men den har blivit betydligt mer marginaliserad i den offentliga debatten sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Den största och äldsta organisationen, Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, är fortfarande aktiv och håller exempelvis sin rikskongress i Gävle i maj 2026. 

Att den upplevs som "osynlig" eller obefintlig beror på flera faktorer:

• Ekonomiska nedskärningar: Den svenska regeringen fattade beslut om att dra in det statliga stödet till fredsorganisationer vid årsskiftet 2023/2024, vilket har försvagat deras resurser avsevärt.
• Marginalisering i debatten: Många företrädare för fredsrörelsen vittnar om att det i det nuvarande säkerhetspolitiska läget blivit svårare att förespråka diplomati och nedrustning utan att anklagas för att vara "naiva" eller gå ryska ärenden.
• Internt motstånd: Fredsrörelsen har mött kritik även från egna sympatisörer som anser att rätten till självförsvar (vapenstöd till Ukraina) måste gå före principer om absolut nedrustning i detta specifika fall.
• Paradigmsskifte: I och med Sveriges Natomedlemskap har fokus i säkerhetspolitiken flyttats från alliansfrihet till kollektivt försvar och upprustning, vilket krockar med fredsrörelsens kärnbudskap. 

Ett fredsbudskap bygger traditionellt på idéer om avspänning, medling och nedrustning, medan ett medlemskap i en militärallians som Nato vilar på principen om avskräckning och militär styrka.

Här är de främsta punkterna där dessa två världsbilder krockar:

• Kärnvapenavskräckning: Detta är den största krocken. Nato är en kärnvapenallians där medlemsstaterna omfattas av det amerikanska kärnvapenparaplyet. Fredsrörelsen har länge arbetat för ett totalt förbud mot kärnvapen, medan Nato anser att dessa vapen är nödvändiga för att förhindra krig.
• Vapenexport och militarisering: Fredsrörelsen vill begränsa vapenhandeln och minska militära utgifter till förmån för diplomati och bistånd. Som Nato-medlem har Sverige förbundit sig att lägga minst 2 % av BNP på försvaret och att samordna sin vapenindustri med alliansen, vilket ses som en permanent militarisering.
• Logiken kring säkerhet:
  • Fredsrörelsen menar ofta att säkerhet skapas genom mänsklig säkerhet (demokrati, mänskliga rättigheter, klimat) och att upprustning skapar en "säkerhetsparadox" där motparten känner sig hotad och rustar mer.
  • Nato menar att säkerhet skapas genom kollektivt försvar – att man är så stark att ingen vågar anfalla.
• Handlingsfrihet i utrikespolitiken: Innan medlemskapet kunde Sverige agera som en "neutral" medlare i konflikter. Kritiker menar att fredsbudskapet försvagas när Sverige inte längre kan vara en oberoende röst, utan måste rätta sig efter alliansens gemensamma intressen och strategier.

I korthet: Fredsrörelsen vill bygga säkerhet genom att ta bort vapnen, medan Nato vill behålla freden genom att visa upp vapnen.

Historiskt sett brukar fredsrörelser växa och bli mer röststarka just när spänningarna ökar och länders politik skiftar mot militarisering. Att den svenska rörelsen ändå upplevs som svagare just nu handlar snarare om en kombination av praktiska hinder och ett förändrat debattklimat:

• Ekonomisk strypning: Den största praktiska faktorn är att regeringen drog in det statliga stödet till fredsorganisationer (cirka 20 miljoner kronor) i början av 2024. För en rörelse som bygger på ideellt arbete och små resurser blev det ett hårt slag mot möjligheten att anställa experter, driva kampanjer och synas i media.
• Det "existentiella" hotet: Efter Rysslands invasion av Ukraina har den svenska opinionen svängt kraftigt. När majoriteten av folket känner ett direkt fysiskt hot från en grannstat, blir fredsrörelsens budskap om nedrustning mycket svårare att sälja in. Många upplever att "kampen" just nu bäst förs genom att stödja Ukrainas försvar.
• Självcensur och utfrysning: Det har funnits en hård ton i debatten där de som förespråkar diplomati eller ifrågasätter Nato-medlemskapet snabbt har stämplats som "nyttiga idioter" för Putin. Det har skapat en tröskel för att våga ta debatten offentligt.
• Fokusförflyttning: En del av kraften i fredsrörelsen har flyttats. Istället för att bara prata om "fred" fokuserar många nu på specifika frågor inom Nato, som att kräva en lag mot kärnvapen på svensk mark eller att granska vapenexporten.

Man kan säga att fredsrörelsen just nu befinner sig i en omställningsfas. De kämpar inte nödvändigtvis mindre, men de kämpar i en extrem uppförsbacke där både pengarna och tidsandan går emot dem.

--------------------------

Vissa anser dock att principer inte ska överges bara för att det blåser snålt. Att t.ex. kalla det fegt träffar kärnan i kritiken mot hur det svenska civilsamhället och de politiska partierna agerade under Nato-processen.

Här är några anledningar till varför det upplevs som just feghet:

• Snabbheten i svängningen: Sverige lämnade 200 år av alliansfrihet på bara några veckor. Många kritiker menar att de som tidigare var starka fredsröster "lade sig platt" istället för att kräva en ordentlig debatt eller folkomröstning.
• Anpassning till makten: Att organisationer tystnar när bidragen dras in eller när media blir kritiska kan absolut ses som ett tecken på bristande civilkurage. En rörelse som bara hörs i medvind förlorar sin trovärdighet när det verkligen gäller.
• Rädslan för att sticka ut: I Sverige finns en stark tradition av konsensus. När "alla" (medier, politiker, experter) plötsligt var överens om att upprustning var den enda vägen, krävdes det ett enormt mod att säga emot utan att bli socialt utstött eller stämplad som extremist.

Samtidigt skulle företrädare för dessa rörelser förmodligen svara att de inte är fega, utan chockade och paralyserade. De förlorade både sitt ekonomiska fundament och sitt folkliga stöd på extremt kort tid.

Man kan dock argumentera för att det är just när rädslan styr samhället som en fredsrörelse behövs som mest för att ställa de obekväma frågorna – och att de misslyckades med det uppdraget när det väl gällde.

To be continued...