the Most powerful "I"

"-I Kristus Jesus finns ingen skuld eller skam, ty Han betalade allt." – anonym.

Den förste i en lång rad av mäktiga och inflytelserika personer som vi ska ta en närmare titt på, är ingen mindre än kejsar Konstantin av Rom. År 313 initierade han ett generöst fördrag som gav de kristna en viss humanitär status i det romerska riket.

"När vi, Konstantin Augustus och Licinius Augustus, möttes under så lyckliga omständigheter i Milano och gemensamt övervägde allt som rörde statens intresse och säkerhet, beslöt vi... att ge kristna och alla andra fri makt att följa den religion de själva väljer, för att allt gudomligt i himlarna ska vara välvilligt och gynnsamt inställt mot alla som står under vår auktoritet."

Vi kan notera att kejsaren i fördraget ingalunda uteslöt andra möjligheter. Fördraget gällde allt religionsutövande, men kristendomen kom naturligtvis på modet, till stor del tack vare Paulus ihärdiga arbete med att sprida den nya doktrinen i mer än en riktning.

Tio år senare skulle kristendomen bli statsreligion i Rom. Jesus – i den mån han existerade i sin mer "övernaturliga" form – var sedan länge död och uppstånden, och fanns inte tillgänglig för att tala för sig själv. Därför kom den högsta kristna auktoriteten med tiden att vila hos lokala påvar och regionala högsta präster; män som flitigt definierade och tolkade budskapet... så att det kunde formas till lagar och regler under vilka stater (i en ytterligare oändlig serie fördrag) kunde existera och anpassa sig till den Nya Världsordningen.

Detta vet vi redan.
Och naturligtvis ackompanjerades utvecklingen av en del krig och korståg, (och vi kan återkomma till dem om så krävs). Det måste ändå sägas, till Jesus försvar, att han vid det här laget – och i sin egenskap av mänsklig gudagestalt – var helt ute ur det politiska spelet.

Allt som allt (och det är en hel del...) fanns det en hög av byråkratiskt krångel i det pågående religiösa dramat. Dessa kallades "schismer" och diskuterades grundligt i cirka 700 år vid olika konferenser (koncilier) kallade "synoder". Vi kan inte räkna dem alla; koncilier hölls i Grekland, Syrien och Spanien för att nämna några. De berömda koncilierna i Toledo uppgick till hela arton sammankomster under en period av cirka 300 år... (var det för mycket, eller för många?)

Huvudpunkten för kyrkan var att avgöra om Jesus – en fysisk entitet – var av Gud, efter Gud, inom eller utanför Gud, eller helt enkelt densamme som Gud (Fadern). De fokuserade alltså på den andliga essensen, och i vilka delar Jesus kunde sägas vara mer än mänsklig, och därmed en Treenighet (trots det faktum att Han – lika obegripligt – föddes ur intet genom obefläckad avlelse till kött och allt vad det innebar). En trosbekännelse skapades därefter:

"Syftet med en trosbekännelse är att tillhandahålla en doktrinär förklaring av den rätta tron bland kristna. Kristendomens trosbekännelser har utformats under tider av konflikt kring doktriner: acceptans eller förkastande av en trosbekännelse tjänade till att skilja troende från kättare."

Den dominerande kraft som spred kristendomen över jorden beslutade att den tidigare synen på Jesus (både/och) skulle ersättas av det mer komplicerade antagandet (antingen/eller). Det innebar i praktiken att Jesus var exakt samma figur som han varit förut, men att mer makt nu kunde tillfalla de högkyrkliga myndigheter som gjorde skillnad på Gud i anden och Gud i köttet – det vill säga Gud kontra den vanlige, usle eller förvirrade människan.

Jesus hade nämligen tilldelats logos (en högre, gudomlig rationell tankemodalitet), eftersom människan – trots sina goda och moraliska ansträngningar att efterlikna Gud i både ord och handling – tyvärr förblev en enfaldig grönsak för vilken ingen bot egentligen stod att finna.

Så långt, allt väl. Min personliga invändning här vore nog: Är det inte kejsar Konstantin Augustus vi har att tacka för vår frälsning, snarare än kyrkan... eller ens Jesus själv? Om Konstantin den store inte hade varit generös nog att tillåta Paulus (bland andra) att sprida sitt budskap, skulle inga moderna kristna någonsin ha sett dagens ljus.

Många akademiska tvister (synoder) senare stöter vi lyckligtvis på en annan – enligt min mening – mäktig och inflytelserik person, nämligen en tysk biskop vid namn Karl Josef von Hefele.

Mäktig, eftersom han tog på sig den snudd på omöjliga uppgiften att i ett gigantiskt verk sammanfatta själva syftet med alla dessa koncilier, vilka blev avgörande för det vi idag kallar ett kristet "gudsbegrepp". Nu har jag bara honom att tacka för att detta grälande och debatterande under några århundraden kunde göras begripligt på bara några timmar online. Jag rekommenderar varmt alla som är intresserade av ämnet att läsa igenom hela verket (A History of the Councils of the Church), vilket var Hefeles enda verk inom området.

Vi har således funnit övertygande, konkreta bevis för att varken Paulus, Bibeln, apostlarna eller Jesus var de mest avgörande när det gällde att forma en religion och kyrkans roll i historien. Tvärtom var det endast den Heliga Stolen som ständigt förlorade sig i pseudofilosofiskt och suddigt hårklyveri kring Jesus "dubbla" natur, och hur man kunde kuva en sådan dualitet, göra den mer konform och därigenom inte bara inordna begreppen Gud, Makt och Härlighet, utan också forma en fixerad syn på mänskligheten själv genom tiderna.

Det finns naturligtvis oändligt mycket mer att säga om mänskligheten, och jag har inte för avsikt att göra slut på våndan än. Kanske behöver vi tänka mer precist kring den förmörkade dualiteten hos både människan och dödligheten, och hur en demonisering av själva den mänskliga naturen tilläts äga rum... när man så ensidigt skapade den statiska kraften mellan människan, detet, kyrkan, staten, en bestraffande – och samtidigt slutgiltigt dömande – Gud... och ett Jag!

Så vem, eller var, är egentligen Gud? Detta är ingalunda en ny eller ens relevant fråga för oss som lever nu. Men; vad skulle Jesus själv ha sagt eller tänkt om religionsfrihet? Han – i sin roll som Fadern och son en i ett och samma kärl – presenterade sig ju snarare, en smula aggressivt, som Guds enfödde pojkvasker!  Men om du eller jag skulle göra ett liknande anspråk idag, skulle vi omedelbart uppfattas som lätt rubbade i varianter inom det psykiatriska Cluster A-spektrat. Så...

Kanske dog Gud inte 1882 trots allt. Han bytte bara skepnad till den mest vidriga, mest svekfulla och föraktliga varelse som människan, eller ett Jag, någonsin behövt konfrontera, nämligen...

...Oss själva.