"I recently lost my mindset, my sense of self."
Medan vi ändå är inne på Mäktiga Personligheter ska vi tala lite mer om den Högsta: JHVH (Jahve) och själva skapelsemyten.
"Ty i begynnelsen fanns ingenting alls, inte ett jota, bara Gud vars ande svävade över vattnet (som uppenbarligen redan existerade, fast ingen vet hur)..."
"Varde ljus", sägs han ha sagt, varpå han skilde ljuset från mörkret så att jorden fick riktiga dagar och kunde snurra runt, istället för att bara hänga statiskt i intet och evigt mörker.
Det andra han föresatte sig var att skapa "fästen" så att land kunde skiljas från hav och grönska kunde sprida sig över marken. Framför allt skapade han fruktträd, av alla de slag. Han lyckades också få fram örter och annat ätbart.
Sedan tittade han på klockan och insåg att platsen han skapat faktiskt saknade tidtagning och behövde en sol och en måne, och kanske några stjärnor att navigera efter. Därefter skapade han vattenlevande varelser och bevingade fän som han uppmanade att "föröka sig" – vilket de naturligtvis omedelbart gjorde.
Nu hade hela fem dagar passerat på en och samma gång. Gud betraktade därför sin skapelse och tänkte kanske: "Vad saknas?"
– Reptiler saknas. Och däggdjur. Varpå Gud skapade Människan tillsammans med boskapen, men med förbehållet att Människan skulle råda över både de vilda djuren och boskapen – alltså inte tvärtom, som det (kanske) har tolkats senare.
Och på den sjunde dagen krönte Herren sedan sin skapelse med skönhet, intelligens och njutning när han, som lök på laxen, skapade "Kvinnan".
– Nej, tyvärr... det var inte så det gick till.
Resten är historia, som man säger... En märklig liten historia, det där. Gud fortsatte att skapa i detaljerna. Han skapade regn. Och floder. Och han skapade fler träd, framför allt ett Träd: Kunskapens eller Livets träd, som han lät växa upp som ett nav i mitten av solsystemet. Sedan lät han Människan falla i djup sömn, under vilken han kirurgiskt avlägsnade ett av mannens revben och byggde en naturtrogen kvinna av det enda benet. En revbens-kvinna.
De vaknade sedan sida vid sida ur sin djupa sömn och rusade omedelbart ut i trädgården för att leta rätt på fikonlöv att skyla sig med.
– Men hur kunde de veta vilken kroppsdel de skulle gömma?
Det undrade Gud också, så han tog Människan åt sidan för att förhöra sig om saken. Mannen kunde berätta att det minsann var Kvinnan som gett honom idén genom att äta av kunskapens träd och därmed inspirerat honom att dölja sina könsdelar. Och Kvinnan i sin tur skyllde på reptilen, det vill säga Ormen, som levde nöjt i det Universella Trädet.
Vi som lever nu vet ungefär hur det gick sedan... när Människan skulle härska över allt och inget... Vi vet hur Kvinnan Eva, den slampan, betedde sig oförskämt redan i tredje versen av Första Mosebok (när hon konspirerade med Ormen och lät sig förföras av väsandet).
Gud blev mycket arg och tappade fattningen helt. Först straffade han ormen, som dömdes att kräla i alla sina dagar, sedan straffade han kvinnan, som genom sin trånga bäckenpassage skulle tvingas utstå vedermödor och buksmärtor under menstruation, graviditet och förlossning. Slutligen straffade han Mannen, vars lott blev att bruka den obrukbara jorden.
Torra, steniga marker, usla verktyg och svält skulle sedan följa i männens kölvatten. Och i denna bittra kamp för livet fick människan sedan klara sig så gott hon kunde.
Eva, som den första av Guds kvinnor har döpts till, födde sedan den första sonen någonsin, och han fick namnet Kain. Kort därefter födde hon ännu en son, och han fick namnet Abel. Abel vallade får och Kain slet på fälten, ända till den dag då Kain plötsligt mördade Abel, bara så där!
Kanske ett "cold case" idag, men motivet borde ändå vara tydligt. Kain offrade till HERREN och det gjorde även Abel.
Men HERREN valde att ignorera Kains offer till förmån för Abel, vars förstfödda i boskapshjorden, ett gulligt lamm, måste ha gjort ett större intryck på HERREN än Kains råg- eller veteskörd som han framställt i sitt ansiktes svett. Så Kain - en psykopat!- fick ett "blackout", blev helt galen, och tog i raseri sin broders liv.
– En mycket tragisk historia.
Kain fick ändå Herrens beskydd efter dådet så att han kunde slå sig ner och bilda familj. Och sedan fortsätter historien så... i generationer. En historia som alltså börjar i tomma intet för att breda ut sig över vildmarken bland djur och fruktträd och som leder oss till bosättningar, till tält och över fält, ända tills städer och civilisationer tar form – det vill säga platser på jorden där Adams och Evas blodslinje nu sprids som ett våldsverkande virus... ett människosläkte.
Någonstans i mitten sker också klimatförändringar i och med Syndafallet, då som det ultimata straffet för Mannen och Kvinnan som åt av den förbjudna frukten bara för att kunna skyla sig mot sex.
Sålunda uppfann Gud pornografi, långt innan människan hade möjlighet eller medel att ägna sig åt ett sådant tidsfördriv.
– Kanske ville Adam och Eva bara föröka sig omedelbart, likt fiskarna och fåglarna några dagar tidigare?
Men det lär vi aldrig få veta, eller hur...
------------------------------------
Teologiskt försöker man ofta helt undvika själva kärnproblemet kring fikonlöven i berättelsen. Detta att "skydda eller skyla sina mest sårbara kroppsdelar, eller kanske hela kroppen i sig" har därför likställts med en högmodig önskan om evigt liv.
Du gör dig själv jämlik med Gud och du förlorar dig själv på felaktiga sätt som är mindre önskvärda för HERREN... så att HERREN kan fortsätta att döma och straffa, grymt och skoningslöst.
-Ursäkta, men...ska man klä på sig eller ska man klä av sig?
...Och annat långsökt struntprat som knappast kan ha föresvävat någon av dem. Men att dra helt orimliga, perversa växlar direkt ur det blå är också något som religionen är ganska bra på. Och så skyler och klär vi oss än i våra moderna dagar, inte för att vi fryser eller vill vara fina, utan för att vi är drabbade av Högmod, vill knulla som kaniner och därmed följer pseudo-Satans råd istället för HERRENS, vars straff vi ständigt bjuder in.
Och det är faktiskt helt logiskt om man tänker efter... Att allt detta uppror och denna olydnad kan ha sin rot i ett fatalt missförstånd rörande fikonlöv, och där "sex" förväxlades med fåfänga och "mode".
Moseböckerna i sin nedtecknade form tros härröra från tiden långt före Kristus, det vill säga åren mellan 1250 f.Kr. och 950 f.Kr. Vi vet inte exakt vem som skrev dessa. Vi kan bara spekulera om hur världen skulle ha sett ut om HERREN, istället för att straffa, hade varit bara lite mer tillåtande mot oss. Kanske kunde han, som en stolt förälder, ha följt sina små människors utveckling från deras omedvetna symbiotiska oskuld till att bli mogna, autonoma individer, och istället glatt sig åt att se dem upptäcka kläder, sig själva och sin omgivning, lära sig saker och bli smarta, starka och till och med intelligenta. Men Bibeln – och särskilt Gamla testamentet – är ingen överlevnadshandbok. Tvärtom.
Idag skulle vi utan tvekan kunna ana helt andra och mycket dunklare motiv mellan raderna, såsom sadism, masochism, narcissism och psykopati – och vi skulle betrakta HERREN som en olämplig förälder och därmed hela sagan som extremt dysfunktionell och till och med farlig att ta del av. Den fostrar en inlärd hjälplöshet mot vilken vi de facto står nakna, naiva och oskyddade, även i riktigt svåra situationer!
Endast bön kan och måste få oss ur denna predikament... och HERREN, som har slagit dövörat till, fortsätter således att straffa genom subtila manipulationer och "the Silent Game" (den tysta leken). Under tiden drivs den stackars uslingen, vars bön inte hörsammas, till förtvivlan bortom förnuftets yttersta gräns – ett beteende som för övrigt brukar tillskrivas barn som inte får som de vill, om än en smula orättvist.
– Är den kristna Guden en självupptagen kärring?
Ja. Jag tror det är tänkbart.