Det ska sägas direkt: Jag är inte någons mästare. Inte en guru. Inte heller en profet, varken falsk eller motsatsen.
Jag är en självutnämnd "prästinna" i The Liminal Order of the Dorkwoods – ett tämligen okänt, hemligt sällskap till vilket man visserligen kan skicka pretentiösa medlemsansökningar, men sällan eller aldrig får svar. Därför ska allt som sägs här tas med en rejäl nypa salt. Gör dig inga illusioner. (Detta säger jag naturligtvis bara en enda gång).
När vi ger oss i kast med Häxornas Qabala, inställer sig frågan: Var börjar man? Ska vi sänka oss ned genom grenverket från kronan? Börja mitt i? Eller ska vi kavla upp ärmarna och klättra uppåt?
Trädet är symmetriskt med två undantag: den jordiska sfären (en sorts rot) och den mindre kända elfte sefiran – den som både finns där och inte.
Man kan börja var som helst, men medan det nyfödda barnet faller nedåt i trädet helt utan egen förskyllan, krävs det en annan ansträngning av oss som varit här ett tag. Vi gräver ned oss exakt där vi står, i dyn. Här börjar vår mödosamma klättring: i cirkeln som kallas Kungariket (Malkuth).
Kungariket är manifestationen av allt fysiskt. Snäckskal, kreatur och bergsmassiv, men också marshmallows och festliga ballonger. Allt du kan tänka dig, så länge det är taktilt. Hit hör även det som kräver naturvetenskap för att mätas: molekyler och atomer.
Sfären präglas av tröghet och letargi. Man kan frestas att tro att den är själlös, men så är det inte. Materien lever i sina minsta beståndsdelar. Det är bara vi som i hastigheten misstagit tröghet för andlig frånvaro och fastnat i en materialism utan annan mening än den vi för stunden ger den.
Kungariket är också ett resultat. Det som tänks i hjärnan omvandlas under resans gång till idéer och slutligen till funktionella föremål. Det är en process av kreativ produktivitet som kräver rörelseenergi – en nedåtgående spiral från idéplanet hela vägen ner till din kropp och ditt skrivbord. Här blir saker gjorda.
Vissa resultat kräver dock ingen uppenbar handlingskraft. De bärs av egen kraft och manifesteras som en överraskning. Då rör det sig om magi. Via "bakvägar" har man lyckats manifestera sina önskemål i form av välkomna erbjudanden eller situationer. Ibland når det kollektiva tankegodset en så hög nivå att det bara rasar ner i huvudet på oss som en yrvaken aha-upplevelse. Vi kallar det försyn eller mirakel, eftersom vi sällan begriper hur vårt medvetande faktiskt hänger ihop.
Kungariket är både ett tryggt hem och en plats av elände. Denna dualitet skapar en längtan efter att resa vidare, uppåt och ut. Ibland tränger ljuset från de övre regionerna ner genom molntäcket och påminner oss om att vi inte bara är sten eller trä, utan människor med ett bortglömt gudomligt medvetande.
Här finns fyra portar som inte direkt leder någonstans. Föreställ dig dem som portaler i en vackert överväxt pergola i ett paradis. Men öppnar vi ögonen ser vi ofta bara skräp, fula hus och hunsade människor.
Därför påbörjar vi resan genom sfärerna. Men först ska vi bekanta oss med ärkeängeln Sandalphon, han som hörsammar människans alla böner. Om du – som jag för många år sedan – plötsligt hör ett mummel i natten som stegras till hesa viskningar från tusentals röster, kan du ha råkat ratta in Sandalphons frekvens. Som väl är går obehaget snabbt över.
Kanske möter du istället hans tvillingbror Metatron? En magisk ängel och en extremt flitig sekreterare som bokför dina handlingar och vidarebefordrar dem till Gud via "mail". Det är ett faktum att storebror ser dig; Metatron tatuerar förmodligen ditt hjärta med svarta prickar varje gång du ljuger. Gud har full koll, även i badrummet.
Man hade kunnat skriva volymer om livet som en människa av lera och kött, men det har redan gjorts. Vi hastar vidare.