Det verkar som att jag får bli kvar här ett tag.
Tankarna far åt alla håll i novembermörkret. Jag har rökt för många cigaretter och borde laga middag. Ska de här texterna gå till eftervärlden? Ingen aning. Jag skriver för min egen skull, av personliga skäl som jag inte behöver gå in på. Men låt oss tala om de där andliga triggrarna jag nämnde tidigare.
En mega-trigger var den norske terroristen 2011. Sådana händelser möblerar om i våra värderingar. Vi uttrycker åsikter genom astral-månens kollektiva moral, samtidigt som vi kanske skäms i lönn för att vi på något plan "gillade grabben ändå". Många yrkade ju skräckslaget på dödsstraff.
Vi har några sfärer kvar innan vi kan greppa det fördolda i dylika dåd – saker som skapar kognitiv dissonans även hos den mest stabile. Världen har ju valt sin väg långt innan vi föddes.
Nu talar jag om den fjärde sfären (Chesed). Hur beskriver man den? Här möts krigets aggressioner av ett motstånd i Tarotkortet Styrkan, i en sfär som kallas ”Förbarmande”. Efter dådet i Norge började jag omedvetet samla på symboler: en ametist, bilder på vita enhörningar, funderingar kring Aristoteles. Lite visste jag då att allt detta hör till den fjärde sfären, där kärleken övervinner allt.
Enhörningen har förbarnsligats som Pride-symbol, men den vita hästen representerar egentligen rå styrka och oskuld. Dess horn är ett vapen som penetrerar lögner. Den är inte sago-snäll; den attackerar hycklare och dim-wits utan omsvep.
En annan trigger var en "konstig tjejkompis". Jag kallar det ett psykosgenombrott, fast inte i klinisk mening. Jag vet inte vem av oss som var galnast, men det ledde till insikter. Mitt poäng är att Livets träd inte är så jävla konstigt. Det är en förenklad modell som förklarar strukturer i det som bara råkar hända dig, utan att du behöver gå till en leg. psykolog eller ett snurrigt medium.
En ytterligare trigger är min man. Han är stark,punkt. Trots en ändlös rad av sjukdomar: eksem, cancer, krossat höftben, missbruk och nu en allvarlig ögoninfektion. Det väcker min forskarinstinkt. Det medicinska är vad det är, men vad händer med psyket? Själen?
- Oss i samhället?
Själv har jag haft min beskärda del av elände. Jag är stendöd i hjärtat på många sätt och vis, men svårigheterna ger mig en bonus: man skärper sig. Man blir starkare. Man kan deppa eller begå självmord, men jag väljer hellre att se hur ansträngande situationer ger mig möjligheten att bli mer. Mer liksom människa.
Jag som läxar upp och skäller ut (i långa haranger) är "en helt vanlig kvinna" i en svensk by. Om jag bara skrev om hur enformigt livet kan verka här, så skulle jag dö. Tänk på mig som ett allestädes närvarande enigma istället. Jag har en astral image att vårda. Jag låter faktiskt skenet bedra.