"Vi sätter inte etiketter på oss själva, det gör de andra" – anonym.
Vi får lämna Första Mosebok bakom oss för en stund och gå tillbaka till de många historiska synoderna – de koncilier som föregick modernare kristna uppfattningar.
Den romersk-katolska kyrkan som enhet började splittras och omformas, vilket ledde till att olika kyrkor senare införde något skilda regler för gudstjänstlivet i öst respektive väst. På så sätt fastställdes hur man i allmänhet skulle tänka och bete sig som en "kristen nation". Vi kan hoppa framåt en bit, till 1200-talet och reformationen – en process som i sin tur bestod av många mindre reformationer och som pågick ända fram till 1500-talet, eller däromkring.
Radikala reformister ansåg att kyrkan hade förfallit rent moraliskt och att det "andliga" därmed hade gått förlorat i ett mer lömskt fördärv. Den katolska sidan ägnade sig bland annat åt att driva och utföra vidriga inkvisitioner (rättegångsförfaranden), där helt oskyldiga människor ställdes inför rätta och senare avrättades för att ha "varit i förbund med det onda". Reformationen, å sin sida, var mer upptagen av själva begreppet att vara religiös: Gud, nåd, tro och frälsning.
För vår del (om man lever i västvärlden) landade vi så småningom i Martin Luthers 95 kulturbekräftande teser. Man bör dock komma ihåg att Luthers något märkliga utkast är en nästan direktöversättning från latinet, men att ingen nuförtiden egentligen förväntar sig att man ska följa Luthers tankar till punkt och pricka. (Jag har icke desto mindre valt att omhulda just tes nr 13* som både förnuftig och rimlig, men vi bör kanske diskutera detta personliga beslut vid ett senare tillfälle, om ens alls).
I samband med inkvisitionerna föddes också "Häxan" som begrepp och fenomen. Man kan redan här dra slutsatsen att de som förföljdes inte direkt hade identifierat sig själva som "häxor" i någon större utsträckning. (Kanske existerade "häxeri" i folktron och mer allmänt, inte helt olikt dagens breda utbud av medier, mindfulness-instruktörer, healers och allt vad det heter...). För det mesta handlade det förstås om "politik", så att de förföljda offren idag snarare är att finna bland slavar, etniska grupper, oliktänkande och så vidare. I den allmänna villervallan kunde ett offer vara vem som helst som olyckligtvis drogs in i leden genom propaganda, ryktesspridning och angiveri.
Hela historien om inkvisitionerna är otroligt komplex och faktiskt ganska nördig, vilket är anledningen till att ”Konklurionen” inte behöver återge alla "namn, årtal, platser" och andra detaljer som tillsammans bildar en fascinerande och ganska mordisk väv av religiöst och politiskt övermått.
Luther, som sägs ha varit frisinnad efter dåtidens kristna mått mätt, ansåg att frälsningen var en frihet och en belöning för den troende, som genom bekräftelse (”mina synder är redan förlåtna”) kunde beviljas förlåtelse genom (förunderlig) nåd. Det romersk-katolska påbudet – att lägga skulden för de många synder man begått på individen, och att denna skuld fördelades juridiskt till den ångerfulle syndaren genom ett auktoritärt prästerskap – utgjorde förmodligen kärnan i själva reformationen. Nu förväntades individen i viss mån kunna ta ett mer personligt ansvar för sina synder, och därmed beviljades den syndiga människan ett visst mått av egen dömande makt, så att den betungande skulden över tid ersattes av mer personliga känslor av skam och hemlighetsmakeri.
- Och det skulle var bättre?
Vad Luther inte reformerade var de många antisemitiska föreställningar som blomstrat ända sedan 300-talet, och som bland annat presenterades under en av de cirka 300 synoderna i Toledo – den tredje om jag minns rätt.
Konciliet, som ägde rum år 589, beslutade då att judar skulle fråntas rättigheter som att ta kristna makar eller äga slavar. På så sätt gavs frigivningsbrev till de många kristna slavar som judarna hade omskurit eller tvingat att delta i ”riter” (oklart vilka) och som stod i strid med kristna seder. Andra koncilier, vid andra tidpunkter, beslutade att tvångsdöpa (konvertera) judar eller hålla dem som rättslösa slavar, och att deras judiska barn skulle tas ifrån dem före sju eller tolv års ålder för att uppfostras som kristna, och sedan giftas bort med kristna makar när tiden var inne, som hämnd.
Luther delade alltså dessa antisemitiska åsikter med den ursprungliga romersk-katolska kyrkan i dess tidigaste version, men han ansåg att det var judarna som mördat Jesus (i köttet) och inte Fadern (Gud) som låtit mörda sin enfödde son av outgrundliga och mystiska skäl (Guds plan för vårt ständiga, meningslösa lidande).
Många är de som – respectfully – skiter fullständigt i vem som faktiskt mördade Jesus, det får man inte glömma. Men för Luther var detta en viktig fråga. Luther var således den som indirekt formade den samtida, ganska öppna, tillåtande, empatiska och förlåtande protestantiska kyrkan, när han – trots en enorm uppsättning regler i 95 dristiga teser – i viss mån också möjliggjorde det humanitära ”Budskapet om den fria kärleken”.
Inom judendomen betraktas Jesus som en bedragare, en kringresande underhållare som använde trolleritrick för att ställa sig in hos några följare, och vars lilla sekt senare fick världsvid spridning, ungefär som på YouTube. Och naturligtvis... vem som helst, inte bara judar, kan idag se på Jesus på det sättet, framför allt om man inte är kristen eller särskilt religiös.
Luther ville å andra sidan inte inse att alla inte var redo för, eller ens mottagliga för, den frälsning som Jesus erbjöd – vilket i sin tur har lett till en pågående psykologisk och ”andlig” förvirring mellan ateister, gnostiker, nyhedningar, ”häxor”, satanister, tvivlare, nyandliga och en mer explicit judendom, som vi ofta inbillar oss ha ”så mycket andligt gemensamt” med. Samtidigt tillskrivs de frisinnade (som de i harangen ovan) i ungefär lika stor utsträckning ständigt en tillhörighet med fascism eller nazism. Det kan verka motsägelsefullt, och det är det.
Naturligtvis kan år av förföljelse och kollektiva trauman, det vill säga inkvisitionerna, lämna ett mystiskt märke i sinnet... ett ytligt antagande om att en wiccan, en hindu, en asatroende och en jude... tror på exakt ”samma sak” när allt kommer omkring – men så är det naturligtvis inte alls. Den uppfattningen tillhör endast de ”abrahamitiska villfarelserna”, illusioner som konservativa satanister kan vittna om i ganska rättframma ordalag – om de så önskar.
Jag tror att även Martin Luther skulle ha kunnat hålla med om det antagandet, kanske efter viss övertalning...
Men vad vet jag?
- "Thesis No. 13": För den oinvigde handlar Luthers 13:e tes om att de döende blir fria från kyrkans straff genom döden