"Detta är fantastiskt! Frihetens sanna väsen, och nu kan du äntligen välja." – anonym.
Det kan vara dags att göra bokslut, historiskt och så här långt. Reformationen anno 1593 var kommen för att stanna.
Vad man upptäcker när man snubblar vidare i tiden... och betraktar åren efter reformationen, är att vi här i det sekulära Sverige behöll den apostoliska successionen.
Vi tog alltså aldrig riktigt itu med en av reformationens mest brännande frågor, nämligen den om evangelisk nåd, tro och frälsning. Vad vi kan tvingas hantera i en nära framtid är således ett sekulariserat, avkristnat land fullt av biskopskandidater vars enda bekymmer är att upprätthålla den apostoliska länken.
Kanske oroar jag mig i onödan... men tanken svindlar ändå. Till och med de danska och norska kyrkorna har, genom ett fördrag så sent som 1992, återinsatts i successionen via ombud – något som annars avskaffades i våra nordiska grannländer i och med reformationen.
Man frågar sig alltså: vad var det under reformationen som vissa inte vågade släppa taget om helt och hållet? Var det den "patriarkala, hierarkiska maktstrukturen"? Eller var det de pontifikala strumporna och skorna, och ordinationsceremonin med dess handpåläggning, som man inte ville se gå förlorad?
Att både ha kakan och äta den kan tyckas vara mycket svenskt, särskilt om man går vilse i det politiska gytter som utgörs av diverse demokratiska instanser. Att anta att den svenska kyrkan på något sätt skulle stå över denna dans är att hoppas på för mycket. De behåller helt enkelt ett "ess i ärmen", utifall att spelet plötsligt skulle förändras. Eller bli fult.
------------------------------------------
Nu är dessa frågor kanske inget vi funderar på dagligen. Ändå kan ett varningsord vara på sin plats... I Sverige, där det moderna begreppet "parallellsamhälle" med tiden har blivit ett faktum (tack vare massinvandring, allmän hysteri och en på senare tid högre brottslighet), kan man fortfarande uppleva ett betydligt äldre och betydligt längre avstånd – det mellan de religiösa/icke-religiösa "ute i landet" och de moderna och mer välutbildade "inne i staden". Två helt olika världar, alltså, som aldrig riktigt möts.
Just nu ägnar sig de svenska biskoparna åt innerliga klimatböner. Religionen har svar på allt, lite beroende på hur man tolkar sin bibel förstås.
Jesus sägs, precis som Spider-Man i Marvel-serierna, ha sagt i Bibeln: "Med stor makt följer ett stort ansvar". Och detta väljer biskoparna att tolka, kanske, som ett tidigt tecken på världens undergång... med den upphöjda och liberala utgångspunkten att inget mer specifikt angavs (i Bibeln), så att ansvaret kan gälla precis vad som helst.
– Vilken praktisk religion vi har, så oerhört användbar!
Det svävar alltså något substanslöst över kristendomen, vars era förmodligen är över. För om den reformerade kristna läran med dess humanitära anständighetstecken redan är integrerad i våra tankemönster på nästan genetisk nivå (det vill säga, hur vi definierar vår allmänna kultur och vår mänsklighet), då behöver vi varken biskopar eller Luther för att fungera väl tillsammans. Särskilt inte i en demokratisk utopi som den västerländska, där "fred och förhandling parat med individualism, medvetenhet och personligt ansvar" på många sätt har ersatt forna tiders religiösa underkastelse och gudsfruktan.
Det går därmed inte längre att skilja den uttalat kristne medborgarens värderingar från ateistens. Vi har utjämnats till den grad att vi ändå tänker "likadant" om de mest grundläggande tingen.
Vi svenskar har därför ungefär samma syn här på grundläggande fri- och rättigheter, eller hur vi förväntar oss att staten ska fungera i vår vardag. Så någonstans har vi redan uppnått det homogena samhälle som ger oss sinnesro, en viss jämlikhet och förståelse för andras åsikter... i de fall de går isär.
– Vad skulle kunna gå fel?
Jag vet inte. Livet verkar helt enkelt vara för perfekt!
( * då vi i det innevarande 2026, granskar ett sådant påstående, så inser vi att just den saken idag framställs i ett annat, mer auktoritärt ljus)