När man inte känner sig "hemma" i feminismens moderna anspråk...
...så finns det naturligtvis en lång rad alternativ - de flesta relativt okända idag - att återknyta till.
1800-talets kvinnofråga rörde praktiska saker som att myndigförklaras, ha rätt till arbete och slutligen - under en övergångsperiod - äga rösträtt.
Kvinnofrågan lyfte också kvinnans moraliska höjd och särart, något de moderna feministerna tycks ha tagit med sig in i nutiden genom att avsiktligen förespråka "manshat". Vad 1800-tals människan kan ha menat var snarare en avgörande skillnad mellan könen, samt kvinnans helt medfödda förmåga att "fostra staten" och föregå med "god vandel".
Hat och diverse spydigheter var alltså inte en fråga för kvinnosaken, tvärtom var ju kvinnan god ja till och med förlåtande och man ansåg att könen kompletterade varandra, - lite som ett vackert svan-par ute på sjön.
Man talade också om sedlighetsfrågan, dvs mäns sexuella friheter jämfört med kvinnans evinnerliga skyldigheter.
-Inget har väl förändrats där, för feministerna?
Idag talar man om strukturer, patriarkala och generellt. Den matriarkala strukturen som man kan möta på vissa flickskolor eller i stränga kloster föregås med tystnad. Den rent sadistiska Moders-figuren, eller den frånvarande, hon som hela tiden "arbetar", är självklarheter i en feministisk grundsyn. En människosyn som hellre fokuserar på avancemang i karriären och på manens villkor, än på basala nödvändigheter som "hus, hem, man och barn".
Inte heller ges utrymme för de kvinnor som föredrar en mer traditionell ordning, eller de som inte vill klass-resa...eller de som hellre vill utvecklas i sina låglöneyrken än sitta med "makt", i nån styrelse.
Andra saker man skyndsamt glömmer är naturligtvis kvinnohälsan. En man kan idag transplantera huvudhår och förlänga penis - aldrig så viktigt naturligtvis, medan vetenskapen fortfarande grubblar på hur man botar endometrios eller motsvarande "besvär".
- Hysterektomi funkar ju!
Man talar också tyst om de kreativa ( läs "galna") kvinnor som inte passar in någonstans alls.
Man väljer alltså hellre att lägga krut på Intersektionalitet, - varför alltfler kvinnor idag öppet vill stoltsera med alternativa könsidentiteter och funktionsnedsättningar, och som oavkortat för tankarna till Orangutangkvinnan eller Skäggiga damen - alltså de spektakulära sevärdheter man kunde roa sig själv och familjen med på cirkus, från ca.1840 och etthundra år framåt.
Om en absolut jämlikhet inte går att uppnå så upphäver man istället de biologiska könen. Problemet är därmed löst, kirurgiskt.
- Dit har alltså feminismen så äntligen nått?
Och med det avslutar jag mitt högtravande "kvinnosplainande" för idag.
----------------------------------