Kan man faktiskt beskriva sig själv neutralt eller objektivt?
Nej, det tror jag inte på. Att skriva något "självbiografiskt", ett avslöjande eller en "sann historia" är för mig alltför fantasi-eggande för att vi överhuvudtaget ska kunna landa i nåt verkligt.
Jag vet redan det. Den som kanske läser får ta det som hen vill.
Samma irritation kan uppstå när man ska skriva en presentation - till en arbetsgivare kanske eller i skolan.
Man får inte veta vad som är viktigt för presentationen. Hur lång är man ? Vad väger man? Sånt kan man ju faktiskt svara på.
Ibland handlar det om mer subtila egenskaper, inte om fakta eller kunskaper. Det är förrädiskt (och fantasi-eggande...)
----------------------------
Ännu värre är det olika tester som ska ringa in ens personlighet.
"Ja eller nej" -frågor är frånstötande. Och så de där kryss-rutorna..."tycker inte alls, tycker lite, tycker bra".
-Jag brukar alltid kryssa i Vet Ej , bara för att retas. Det är ju sant! Ju äldre man blir, desto svårare blir det att sammanfatta vem man tror att man är:
Menar du har varit... i ett före eller ett efter? Menar du "vad jag tror, vad jag vet eller vem jag kanske ska bli"?
-Var ser du dig själv om tio år?
Tja, antagligen sitter jag kvar här med dig, och försöker fatta vad du menar och vill. Vad som helst kan ju hända, eller vad trodde du?
------------------------------
Jag dras till mörker och obehag, och beskriver gärna Mig Själv som ett gränsfall. Det roar mig nämligen, - att umgås som ett "jag" med den mänskliga skuggan eller samhällets bakgårdar. Jag utgår ifrån att vi alla har det inom oss nånstans.
Överdrifter, som att i text kalla sig själv för sinnessjuk eller psykopat enbart för att göra ett intryck, kan naturligtvis verka skämmande för någon. För mig är det bara ord, å ena sidan, jag tar inte illa upp.
Samtidigt ställer det gränserna lite på sin spets, speciellt om jag publicerar det... och föreställer mig att du läser det och tror på det och stöts bort av det. En nagelbitare för det egna psyket.
-Vissa människor måste bara chockera!
Jag chockerar förhållandevis lite om jag jämför med mitt yngre jag. Jag är mer en sån som nöter ned, ett ord i taget.
Men tänk om jag istället bara skrev smältande snyfthistorier om mig själv. Om jaget i alla "presentationer" enbart framhöll "lilla jag" i smetiga termer, och samtidigt förklarade hur otäcka alla andra är?
- ja, men det är dom ju!
-----------------
Jag kände en sån där människa en gång, vi var "vänner". Hon var oerhört självmedveten, väldigt smart, saknade humor, hade inga som helst skavanker, bar inte på ett mörker, kunde inte göra "fel"- bara undra varför andra människor var så "konstiga".
Hon kritiserade mig ganska ofta, för att ha en råare självironi än vad man ska ha. Jag skulle inte "driva" med mig själv, sa hon. Hon "gillade" det inte.
-Men jag driver ju med allt!, sa jag. "Livet är en komedi", då driver jag med det. "Livet är en tragedi", det går också att driva, fast mer som till en spets. Spetsar kan understundom ta udden av sig själva och bli trubbiga och helt harmlösa pilar, som inte tar någonstans. Alls.
Jag tar det inte personligt. Jag oskadliggör.
Mitt ego är kanske en tillfällig historia. Jag har det, jag gillar det, men jag tar det inte alltid på så jävla stort allvar!
- Jag förstår inte, sa hon.
Till slut ville jag mörda henne. Mörda!
------------------------------
Nåväl, ord ska behandlas med respekt och presentationer ska vara sanningsenliga. Alla ska med, så inget kan missförstås.
Nu skiljer vi människor ofta på det vi säger och det vi skriver. Personligen vill jag utveckla mitt skrivande när jag skriver. Inte mitt tal. Hur ska jag formulera det här så det blir mer intressant, kan jag undra?
-Men är det alldeles sant, det du skriver ? Man ska inte tumma på sanningen.
Nej, det är det inte. Om vi talar, du och jag, så är jag sann. Så gott det går. Jag gör faktiskt mitt yttersta. Men om jag skriver om mig själv så gör jag inte det, (försåvitt det inte är nåt "viktigt dokument till en myndighet").
I ett polisförhör får man naturligtvis lov att skärpa sig. Men inte ens då kan vittnet vara säker på... om bilen var blå eller röd? Om boven sprang uppför gatan eller nedför...
Verkligheten uppför sig så. Och hur ser man egentligen "sig själv" som intressant?
Man gör sig intressant. Så enkelt var det.
Intressant för sig själv, - i en blogg t.ex. Eller intressant för någon annan i ett brev, - en arbetsgivare, en ny vänskap eller en tänkbar dejt, - på någon man vill imponera på, eller bara övertala.
-------------------------------
Påståendet : Sanningen är överskattad... måste hela tiden ställas mot den sanning man har. Och den sanning man har låter sig sällan lätt uttryckas i några få, svepande meningar.
Påståendet sanningen är underskattad, är samtidigt helt sant. Sanning är komplext och beroende på...alla de variabler som ska in i själva ögonblicket när sanningen ska "sägas eller bedömas eller debatteras och från vilket håll".
- Människan är komplex. Den musikaliska termen ostinato beskriver oss väl. Vi är polyfoni. Vi är kontrapunkt. Men vi vill gärna att sanningen ska vara monoton och minimalistisk. Entonig.
Sanningen är statisk?
Själva begreppet "sanning" förresten... sanningen är en kompromiss, en överenskommelse. Ibland är den tidlös. Evig, kanske. Men lika ofta är den sann bara i några timmar. Vi kan inte jämföra våra försök till ärlighet med "en objektiv verklighet", men vi kan driva en handling, bråka om saken och överbevisa varandra ad nauseam.
Sanningen är beroende av lögnen är beroende av sanningen. I tandem.
Sanningen ger sig till känna, lite i taget... Lögnen fyller ut alla luckor...med sin påhittighet.
----------------------------------------------
Ja... eller näh... Man kommer liksom inte längre med det där, inte när det gäller det strikt självbiografiska. Jag utgår ifrån att jag ljuger oavbrutet, allt annat vore att överskatta mig själv.
Jag vet inte så mycket om imorgon. Jag vet bara det jag vet just nu, om mig själv, om verkligheten, om allt möjligt.
Resten får jag väl hitta på?
Och så ska man naturligtvis inte formulera sin jobb-ansökan.
---------------------------
PS: Jag har faktiskt varit hemlös. Det är helt sant.
