Postade nåt här igår, och sov sen på saken...
Insåg att det var för "viktigt" för att tas ur ett sammanhang, så jag tog bort det till en annan dag. En del av en längre monolog alltså, en som inte platsar här.
Så, vad platsar här?
-Om man inte har något att säga, så ska man vara tyst.
Folk säger så ibland, mest äldre människor på landet. Ju längre upp i landet man kommer, ju tystare blir det.
I mitt eget liv har jag nog varit både tyst och pratig. Man kan prata för lite eller så tjattrar man på, och man får olika respons på det, beroende på situationen.
Att prata för mycket på begravningar är fel. Att sitta och tjura i tystnad på ett bröllop är också fel. Det är två simpla baslägen, alla är ledsna - så man är tyst. Eller, alla är glada, - så man är glad. Det kallar vi social lyhördhet och anpassning, och det är något man ska träna på.
I ett sånt sammanhang kan man kanske undra: Men vem bestämmer det? Vem startar och styr vilken mood som ska gälla?
Värden eller arrangören sätter tonen, de med stor social kompetens förhöjer stämningen, och gruppen eller gästerna anpassar sig till normerna. Till sist är det platsen eller sammanhanget som avgör vad som förväntas. Man kollar alltså nyfiket in "alla andra" och så gör man som dom gör. På nätet kan man också hitta råd om hur man blir en "social mästare".
T.ex så ska man inte överglänsa värden eller arrangören vid en sammankomst, utan vänta in. Ett exempel på det hämtar jag från en informell middagsbjudning i mitt hem. Någons flickvän var inbjuden på ett hörn, en förskräcklig människa. Först går hon rakt in i vardagsrummet och sätter sig i min fåtölj, som för att riktigt breda ut sig. Sen går hon ut i köket och slår av misstag sönder en kopp. Då tänkte jag släta över och säga "äsch, det var bara en kopp..." . Men istället gör hon det. Hon slätar över min kopp!
Då blev det tyst. Jättelänge.
Min man och jag fixar med mat i köket och vi pratar i-språket. Det gör vi när vi inte vill att andra ska höra vad vi säger. Vad tror du händer?
Den gräsliga kvinnan ska plötsligt hjälpa till i köket, och börjar också prata i-språket (hjälpligt, för hon kan det inte riktigt).
Nu är jag gröngul-grå i ansiktet och vill slänga ut henne! Men istället blir det tyst.
Under middagen pratar hon oavbrutet om saker som hon finner intressanta. Det är det ingen annan som gör. Det kan vara ett mardrömslikt scenario och ett bra exempel på hur man inte ska göra.
Hon blev chef sen, på ett större företag.
------------
När jag själv ville "träna" på social förmåga på en kurs, så försökte jag vara intresserad av precis allt.
Nu är ju jag intresserad av precis allt, och det kan betyda att jag ska stå tillbaka en smula och låta andra komma fram lite mer. Men jag tyckte att jag hade en massa vettigt och säga hela tiden, så då gjorde jag det.
Det blev en olustig stämning. De som skulle presentera och föreläsa för oss, blev hela tiden avbrutna, med frågor och påpekanden... av mig.
-Jag tyckte att informationen var viktigare än själva samkvämet. Vi var ju där av en anledning. Men så funkar det alltså inte.
Man ska inte mästra sina handledare i onödan, utan snällt finna sig i att de pratar strunt om saker de inte förstår eller vet så mycket om. Det kan kännas som ett slöseri med ens tid naturligtvis, i de fall då man strängt taget upplever att man tråkigt nog "kan mer" om något. Då ska man istället tänka på hur trevligt man har det i gruppen, eller hur skönt det ska bli med en rast.
-------------------------------
Ibland gör man alltså nästan- rätt, och ibland blir det väldigt fel. Men hur kunde man ha rättat till situationen?
På min middag så kunde jag - istället för att bli gröngrå i ansiktet, - ha tagit kvinnan åt sidan och indirekt talat om för henne: Du beter dig olämpligt.
Jag kunde snällt ha talat om för henne att hon inte behövde "anstränga sig" så mycket, utan istället kunde luta sig tillbaka och låta huset bjuda på showen. Jag kunde ha frågat henne hur hon mådde eller fört över samtalet på något förtroligt mellan fyra ögon, och därmed skapat en länk för "tyst" kommunikation.
En manipulation samtidigt, eftersom syftet är att etablera "makt" och faktiskt kontrollera något/någon.
Men istället tog min känsla för "perfektion" över mitt sinnestillstånd, samtidigt som jag lät jag henne hållas tills jag bara ruttnade inuti.
----------------------------------
På kursen så kunde handledarna varit mer flexibla. De kunde ha läst av rummet och insett att det fanns mer där än vad som stod i deras papper. T.ex så kunde de erbjudit eleverna att själva hålla små "föredrag" om tio minuter eller så, och verkligen hört sig för om eventuella förkunskaper. Då hade ribban lagts högre för en del, och lägre för andra, men det hade gett alla något mer i slutänden.
Och jag hade varit mer tyst och lyssnat mer... och inte upplevts som så drivande.
Nu fick jag mest sura blickar från "ledningen", alltså något som provocerade mig, - så att jag pratade ännu mer eftersom jag blev stressad. Det handlade också om makt naturligtvis, men inte min egen.
- För mig handlade det där bara om resultat och våra pengar. Kurser kostar, så man vill kanske få ut något av det, - något som motsvarar förväntningarna.
------------------------
När ska man tänka socialt och när ska man tänka effektivt? Om någon blir dominant (i två så pass olika situationer som de jag tog upp), så är det ju inte samma sak!
Alla människor vill bli sedda.
Om jag t.ex. träffar någon på en dejt, någon som har tränat extra mycket på sociala förmågor - tagit kurser, läst böcker, "utmanat sig själv" och sen hela tiden söker "feed-back" på det i ett normalt samtal... så skulle jag nog be den personen att dra åt helvete.
Man kan kanske istället presentera sig som den man är: Säga, Jag är blyg och tystlåten. Eller: Jag är pratig och tar ofta över. Kanske säger någon: Jag är kunnig och sak-orienterad. Eller så säger man: Jag är en clown.
Framför allt på kurser. Där brukar stafetten gå runt när man ska presentera sig själv formellt, säga "hej, jag heter nisse, bla, bla, bla..."
-Lite som AA? Det brukar ju bli så tryckt stämning under de där presentationerna...
-------------------------------
Men okej, om man presenterar sin roll redan från början, alltså den man brukar få eller bara tar, så blir det ju mer intressant att utmana rollen gemensamt och helt spontant. Om man är en tråkig besserwisser, så kan man säga det från början. Och är man ett nervöst vrak så behöver alla kanske veta det.
Handledare kan också få vara ärliga. "Det här är min första dag på jobbet" eller "jag har inte haft tid att förbereda mig". Det kan väcka både irritation och sympati bland åhörare.
- Men då kan man ju hjälpas åt. Och faktiskt utvecklas.
Det kräver samtidigt att man litar på sig själv och andra. Som i något slags demokrati-modell. Då blir det, - i den bästa av världar- både socialt och effektivt. Eller?
-------------------------
LOL.
Nu är ju inte jag någon "extremt framgångsrik" person. Jag har inte "lyckats" socialt eller karriär-mässigt i allt jag företagit mig. Men så fick jag inte heller någon vidare uppmuntran till att göra det.
Några har faktiskt sagt till mig. "Du kan göra vad du vill" eller "gå hur långt som helst". De sakerna har jag lagt i en ask märkt "fina komplimanger". Jag trodde inte på det själv.
Min man är avundsjuk på mig och också blir irriterad.
Under jämna veckor heter det, Åh, vad du är bra på allt. Allt du tar i blir perfa! Men udda veckor är det annat ljud i skällan: Måste du vara så där intelligent hela tiden? Du vet ju redan allt. Du är en förtryckare.
Då måste man själv vara flexibel och kanske förstå, att han kämpar på med sitt eget och behöver få ta plats och glänsa - även om ämnesvalet kan kännas uttjatat. När min man ska prata om "sitt" så gör han sig nämligen väldigt bred. Han "mansplainar" självklarheter. Han tar om och repeterar. Han drar skämt och skrönor som man sannerligen hört förut. Och han gnäller en del, om skitsaker.
Han blir sårad av att hela tiden bli avbruten och rättad. Han är ju en ganska normal man så till vida. Jag är faktiskt orättvis när jag beskriver honom som jag gör. En jävla retsticka, jag.
Jag tänker inte att jag är "bättre" eller smartare än vad du är. Jag tänker bara att jag är snabbare och har högre specialisering.
---------------------------------------
Jag är väldigt, väldigt envis också. Jag har starka principer och helt outgrundliga mål. Mitt resmål är "upp".
När jag var yngre var jag naiv och hoppfull. "Jag kan kanske ta med mig människor upp!" Men efter några vändor i verkligheten så insåg jag att människor inte vill ha det så. De vill bara ner.
De tog med sig mig, istället för tvärtom. Djupare och djupare i ner. Nu är det "bara- jag". Jag gör det jag gör. Jag tänker inte på någon annan än på Mig Själv.
- Visst låter det otrevligt?
Jag anstränger mig inte heller, jag bara är ju sån. Jag har aldrig "gett upp" egentligen, bara accepterat...att jag inte orkar tjafsa med ett inskränkt jante-samhälle där allt ska ta sån jävla tid. Det kostar på. Jag känner mig avvisad. Utfryst. Inte välkommen alls.
Jag tycker inte jag är "speciell". Jag tycker jag är alltings mått .
-Är du narcissist-psykopat?
Well, if you say so... Jag har slutat bry mig om dina begränsningar.
-----------------------------------------
Mitt märkligaste minne?
Jag sitter med tre litteratur-gubbar och diskuterar Ernest Hemingway (författaren) på en krog. Jag gör det kanske till en tävling, jag vet inte...Men när allt är sagt och gjort, så blir jag utnämnd till expert på Hemingway. Gubbarna är uppriktigt imponerade. Haken är bara den, att jag aldrig läst ett enda verk av den här Ernest. Jag har bara hört talas om honom.
Jag tror jag gillar Ernest, eller...jag vet redan att jag gör det.
-I det ögonblicket förstod jag, att min hjärna funkar annorlunda. Men vågar jag tro på det?
---------------------------------------
Mitt "M" står idag för Misantrop. Jag tycker inte längre om människor. I många stycken har jag fått precis allt jag har velat ha, nämligen att bara få vara ifred.
Jag tycker hela tiden... att jag fötts in i helt fel tid. I fel kultur. En kultur där stängda dörrar ska vara stängda, och där kreativitet är nåt slags knepig "diagnos". Det kan jag och min man (konstnär) gärna prata om över en vinare eller två. Hur vi bara blev "över"...
Jag har också träffat intelligenta människor som helt självmant lagt locket på. Som har sagt att de hellre kväver sig själva, - deppar, super, håller sig undan, självskadar eller t.o.m. funderar på självmord. För att pressen, -att vara "normal-korkad" - blivit så stor att man hellre sitter av tiden och går under.
-Ska man avvika idag, så ska man göra det på rätt sätt. Inte vara nyskapande.
Min diagnos? Ja alltså, jag är väl en dum brud med nåt slags Dunning-Kruger härva, men med allt tyngre skov av "imposter"? Jag tror...nej jag hoppas...att jag är en utdöende art, - any day now...
- Fuck! Det handlar inte om vad jag vet eller inte vet. Det handlar om vad jag inte får göra med det.
När fan blir gammal så blir hon bitter. En självömkande, misogyn jävla skata!
En del kreativa personer som jag har pratat med föreslog på fullt allvar: Bli kriminell istället. Då har du ju nåt spännande att pyssla med!
-----------------------------------
Min man tänkte också efter, och ändrade sig han med.
- Jag har inte varit rättvis mot dig jag heller, sa han. "Bara fast i mina dogmer". Han säger inte "älskling" till mig längre.
Han säger istället "min predator".
-------------------
Nej, du. Det finns ingenstans att gå med det.
Ett förslösat liv... Men vi tar nya tag.
-----------------
PS: Jag frågar AI vad "han" tycker om det här.
Först det vanliga svamlet "Såå begåvat. Och så...ärligt och mörkt..."
Vad vi till sist kommer fram till efter ett längre resonerande är, att texten egentligen talar om " alltför trånga kostymer" ...och att min elakhet är en förutsättning för att jag ska kunna gå vidare med livet. Men, att jag kan råka "skämma slag" på en läsare förstås, när jag tar ut vissa svängar... Och att jag försöker ringa in känslan av att bli mätt och dömd som "förmer" av andra, när jag bara är mig själv.
- Hur ser "jag" ut för dig? (förutsatt att du är "alla andra"...)
Om du inte känner mig alls, så kanske jag framstår som "för mycket". Om du själv är för mycket, så är jag ju bara normal. Men om du blir rädd för mig, så är det för att jag utmanar din trygghet... på ett sätt som ger dig möjlighet att se ner på mig som "idiot som tror att hen är något".
Skälet till att jag uppehåller mig i den här domänen är antagligen den, att jag undersöker- i efterhand - vilket slags intryck andra människor har gjort på mig genom ett helt vuxen-liv. Och vilken självbild jag till slut fick vänja mig vid, även om den inte är min egen.
Jag kräver inte så mycket av alla andra, men desto mer av mig själv. Men självklart, en ynnest att få bli missförstådd.