Nu när jag blivit officiell...
Alltså, med att "komma ut" med allt jag inte längre tror på:
- Politiker, marknaden, - ismer, psykiatri, Gud, experter samt media.
Säkert något mer ändå?
Absolut! Men i korthet, vad ska jag tro på nu då?
Jag har nog aldrig egentligen trott på de här sakerna. Jag har bara inte tänkt igenom det ordentligt, en sak i taget.
-----------------------------
En fråga som sysselsatte mig förr om åren, var huruvida man alls behöver tro. Enkelt uttryckt, om någonting finns så finns det, oavsett om man tror på det eller ej. Jag tror inte på en gaffel, jag använder en gaffel. Osv.
I de fallen blir det helt och hållet avhängigt andra människors tro. På politiker, marknaden, -ismer, Gud, psykiatri, experter samt media. Men också på den egna vilja, fri eller ej.
-Friheten att tro på, men också använda, en gaffel. Eller friheten att tro på autonoma vapen... Entusiasmen! Optimismen där!
-----------------------------
Det är alltså andra människors tro, som i huvudsak bestämmer om något finns eller ej för ett flertal. Men om alla slutar tro på whatever, upphör då universum att existera? Måste man verkligen tro på verkligheten för att kunna leva i den?
Jag lämnade tankarna där för en tid. Några år eller så. Jag fick ont i min "arkaiska hårdvara" (huvudet).
Köttet- det mänskliga - är uppenbart koleriskt. Anden, intellektet eller själen bor i en kropp som i sig själv är förtärande arg och rastlös. Biologin piskar ju ständigt upp en aggressiv och defensiv stämning!
Vi är dåliga och sjuka djur helt enkelt. Som inte klarar av att hantera makten vi (kanske) har.
------------
Ett sätt att ta sig förbi det biologiska obehaget som det innebär att grubbla, kan vara genom ett krasst konstaterande: Allt finns.
-Vilken enorm lättnad! Jag funderar väl vidare då...
Om allt redan finns, så behöver vi inte alls tro på det. Allt förvinner inte bara för att vi inte investerar tankar, känslor, åsikter och tro i projektet. Man kan lugnt luta sig tillbaka och bara lita på...att allt typ "fungerar" som vanligt. Eller som o-vanligt.
- Det kan verka självklart tycker jag.
Men när man pratar med andra människor om detta sätt att icke-tro, så kan dom bli fasligt upprörda. De tror helt enkelt att man måste tro, och att jag eller du eller dom är existentiella nihilister som ser negativt eller ansvarslöst på tillvaron.
- Det irrationella driver tvunget handlingen framåt...
Att tro - eller snarare veta - att allt existerar i någon mån (om så bara som en tanke...) är inte exakt detsamma som nihilism. Det betyder inte heller att man inte har förtroende för eller anti-tror.
Nihilism - ett ganska ansträngande värdeneutralt tillstånd - kan påstå att något bara är ett mänskligt påfund, och att (hela) universum saknar sådant värde eller sådan sanning. Men att något bara är (eller inte är), är i allra högsta grad en icke värdeneutral missuppfattning, med betoning på bara.
Ingenting kan vara bara emedan bara värderar i sig själv.
-Jag är. Jag tror på mig själv. Jag skapar en subjektiv mening som är bara min.
Skitsnack!
Jag finns också när jag inte tror på mig själv. Ekvationen går inte riktigt ut hela vägen...
Det påståendet - tro på sig själv - blir om man sliter i det till en uttalad solopsism. Alltså något som filosoferna haft svårt att motbevisa existensen av, men som de allra flesta ändå tror är fel.
Att allt finns - oberoende av - är istället något den modala realismen förespråkar. Problemet med den tanken kan ändå vara detta: Allt existerar, därför är det logiskt.
-Är det?
-----------------------
Men så här då?
Om allt finns så har det kanske både ett objektivt och ett subjektivt värde för någon, men; om man inte behöver tro på det så har det inget eget värde alls. Det bara finns ändå, och inte alltid logiskt.
-Realism?
Man kan ju inte utesluta det irrationella, det övernaturliga eller andra fantasier, eftersom man kan observera en förekomst av sådant med sinnena, - och till och med ibland gilla det man ser. Fantasier materialiseras faktiskt som sanningar. Som överenskommelser.
En teori som bygger på att allt man överhuvudtaget kan föreställa sig samtidigt existerar, måste erkänna också sådant som logiken inte tror på... eller kan bevisa.
-Omnism?
Jag tänker mig hellre att allt, men också ingenting faktiskt existerar. Det är inte helt vetenskapligt korrekt, men nära nog. För sinnet, snarare än teleskopet.
Omnismen är en typ personlig religion som tror att allt finns som gudomliga pusselbitar.
Vad jag (och säkert också andra) i så fall menar är ju att man inte alls behöver tro eller ens bilda sig en uppfattning... om vad som är sant eller ej. Det sköter sig själv helt utan någots medverkan.
Ingen bevisbörda. Inga förklaringsmodeller. Inga auktoriteter.
-Bara lugnt och behagligt.
De flesta människor tror på eller gillar frihet. Jag gillar meta-frihet.
---------------------------------------------------------------
Vad säger gubbarna och lärorna?
Wittgenstein: "Vi slår huvudet mot språkets gränser"
Sartre: "Vi har eller får inte frihet, vi är frihet"
Zen: "Jag är inte slav under sinnet, dualism eller begär. Jag är utan hinder".
Ja men då så!
Jag skrev tidigare arga och helt onödiga påståenden om "feminister". Kork flyter vare sig man gillar eller ej. Sen slog det mig att jag - trots alla invändningar - faktiskt gillar Simone de Beauvoir:
"Människan tvingas skapa sin egen mening i ett universum som inte ger henne något gratis".
Är det meningsfullt att (som kvinna) kritisera feminister (eller woke-häxor, som jag gjorde tidigare)?
Men det måste det väl få vara, om man kräver att få definiera Sig Själv ?
Det är inte en debatt. Det är inte öppet för förhandling. Det är inte en påverkans-operation, i syfte att skapa opinion. Det är en grundläggande individuell rättighet.
Att stå fri. Men till eller ifrån vad, om allt och dessutom ingenting existerar samtidigt?
För frihets- fanatikern (en filosofiskt liberal) är det naturligtvis en plågsam skyldighet. Det blir "personliga" ansvar man bär, mot sig själv och kanske också...allt levande. Men, en skyldighet som kräver eget och andras förnuft, alltså något jag inte alltid tror på... även om det existerar i små, knappt urskiljbara mängder.
Jag gillar tydligen "frihet", men inte politisk liberalism. Lika lite som jag tror på att blanda "politik och nutids-religion" med allsköns snurriga utopier... och sen tvinga andra människor att hålla med.
Det specifika skapade värdet: Frihet!, övergår i sin absoluta motsats. Man skapar auktoritära eller kaotiska system som trotsar både förnuft och logik.
Man säger då trosvisst, att frihet kräver disciplin. När man lika gärna kunde säga frihet är en disciplin. Ett slags lyxigt särintresse alltså, men som i sin strävan att få "vara i tomhet" samtidigt förklarar den sedan länge avskaffade "själen", - helst som varande mer än några mentala neuro-processer i en hjärna.
När själen ersattes av ett medvetande så drog man felaktigt slutsatsen att medvetandet kan studeras empiriskt. Empirisk observation kräver kunskap och kunskap kräver erfarenhet. Man kan därför fråga sig vem av oss alla som äger just den erfarenheten... om det nu inte längre är Gud?
- Den uppenbart rena idioten, i sin iver att skapa intersubjektivitet (gemensam, därför en objektiv observation) lyder inte under andra lagar än de empiriska. Vi ska undersöka verkligheten. Men vi ska inte fråga oss vilka av alla "observationer" som till sist bildar den gemensamma (helt tossiga) överenskommelsen?
-En kompromiss.
Är det pengarna, makten och inflytandet som avgör vad som blir "vetenskap" när allt är sagt o gjort...
Eller är det bara upprepningstvånget. Tvånget att "tro"?
Kan jag få dig att se eller uppleva något som inte faktiskt är där?
-Ja, antagligen.
Kan jag få dig att tro på det?
-Inte mig direkt, men andra verkar ju på...
----------------------------
Meta-frihet låter sig inte definieras. En djupt mänsklig vilja (i hjärnan) kan trots allt vara att tro sig behöva definiera något slags tes:
Hm. Hur definieras en tes om meta-frihet?
Teser - alla förklaringsmodeller - kräver logiska och språkliga ramar för att göras begripliga, men meta-frihet står utanför alla ramar. Meta-frihet är frihet. Frihet är tomhet. Tomhet kan fyllas med något.
-Likgiltighet?
En som jag talade med (om frihet) blev skiträdd för mig... och kallade mig "psykopat". Arg blev han också.
- Rädda människor gillar att diagnosticera.
Nu tänkte jag i alla fall på frihet, igår natt när jag låg sömnlös och skärskådade min problematik: Att feminismen (som exempel), i mina yngre dagar, ville hjärntvätta mig och göra mig psykiskt sjuk (jag mådde inte alls bra av de där), men att komplexa eller rentav underliga tankar kring verklighetens beskaffenhet får mig att må tip-top!
Men, att man när man talar med andra människor, om tankar som inte är i direkt anslutning till samhällets alla överenskommelser, ofta får möta ett väldigt tråkigt back-talk:
Du är inte klok.
Är du mano-depressiv?
Vad fan går du på?
Den sociala kontrollen handlar ibland uteslutande om att stoppa sina tankar. Samtidigt menar psykologierna att det är oerhört viktigt att vara just social, oavsett vilken "diagnos" du har behäftats med.
Sug på den.
------------------------
Nu funderar jag inte på just detta aber vareviga sekund. Jag kan tyvärr ha "tänkt klart" kring vissa saker. Det kan ändå överväldiga mig när det handlar om människor, hälsa och politik. När den ena friheten är bättre än den andra, eller när någons/någots frihet plötsligt är viktig (för oss alla) att kämpa för.
Idag kan vi hitta tydliga exempel på just någots frihet: Ukraina eller Ryssland? Gaza, Israel och alla exil-Iranier? Här funkar ju inte empiriska överenskommelser jättebra, försåvitt "den rena idioten" inte redan accepterat och förkunnat en ganska hård determinism som säger; att krig alltid är bra oavsett och att vi ska ha MER krig för den goda sakens skull.
-Vem är egentligen sinnessjuk? Du eller jag, huh? (Det koleriska "arga" köttet tar gärna över helt)
När det kommer till samhällsfrågor och samhällens eviga växelbruk, så existerar ju ingen frihet annat än som en trött slogan. Det krävs kanske mer än ord...
Om meta-frihet var en sanning i sig själv, så skulle vi inte kämpa så mycket. Vi skulle inte kräva.
Vi skulle redan vara där.
Descartes "Jag tänker, alltså finns jag" är samtidigt en myt. Utan tanklösa kroppar finns vi inte här, - så bara är det ju. Kroppen (hönan) måste antagligen föregå idéerna (ägg) för att överhuvudtaget äga giltighet på jord- planet, men det kan kanske vara sinnets sak att disciplinera en meta-frihet.
-Vuxet och klartänkt uttryckt. Men är det sant?
Behöver vi ordna vår verklighet tillsammans ? Eller behöver jag ordna mina tankar och sen anpassa mig till mina "objektiva" upplevelser empiriskt?
Det blir något av en lek med ord. Frågan är om det ens leder någonvart...
----------------------------------
Inre frihet/yttre frihet. Sanningen är ensam.
Slutsats: Att känna sig intellektuellt isolerad är en fantastisk ynnest rent privat. Men desto svårare att navigera i samtalet med andra.
- Språket blir en klumpig hammare som alltså ska hamra in en tes där ingen tes existerar?
Min resumé för dagen (och kanske för resten av livet...) blir ändå den, att själva paradoxen fyller tomheten med (självvald eller påtvingad) mening. Meningen är inte alltid att vila i tomrummet, utan att skapa rörelse i tomrummet.
- Också en definition på magi.
- Men...Det finns ju ingenstans att gå där...rent konkret! Kanske är en sådan medfödd eller "universell" kunskap om meta-frihet själva skälet till... att människor vill skapa eller definiera eller kämpa för en...liksom mer banal frihet?
Tankeform: "Jag värderar frihet. Autentisk frihet, falsk frihet, riktigare frihet, egen frihet, ingen frihet eller andra människors frihet..."
Hm. Det är ändå inte så jag känner inuti. Jag tror ju inte på just den kollektiva rörelsen som skapar alla dessa "friheter".
Kanske pratar jag om bara om ett simpelt varande. Om ett nu, ett "jag" i taget. (Jag pratar nog mest om koordinater)
Om att pianot spelar mig och inte tvärtom och att potatisen kokar sig själv. Om att promenaden skapar stigen som inte fanns där förut. Om att bara vara rörelsen, i allt som finns i ett tomrum. Vara i, inte av.
Om "tesen" som inte är en tes nödvändigtvis behöver definieras så är det i "en framtid", där språket har följt stigfinnaren och inte tvärtom.
Pionjärskap helt utan karta...Sjyst.
---------------------------