Vad ska vi hitta på idag? Det är den 1:a April och alla bara skojar ju!
Jag snubblade på en artikel i Forskning & Framsteg som jag satt och glodde på en längre stund. Om kreativitet.
Men tyvärr...På ett plan tråkar hela ämnet ut mig. Är det inte så att det under senare år har varit ett omänskligt krav i olika "jobb"-sammanhang, att allt ifrån diskaren till ingenjören ska vara kreativ på arbetsplatsen?
Det kan få räcka som slutord. Live and let live.
Artikeln talar vidare om nygammal forskning. Man upprättar register och drar slutsatser, så där som man ju gör. Man drar paralleller mellan psykos och kreativitet, mellan sjuka individer och deras friska släktingar.
Man landar också i genetiska studier, som hävdar att schizofrena och andra med allvarliga störningar föder färre barn...
-Tack och lov!
...men, att detta samtidigt borde minska antalet psykiska störningar över tid. De borde trilla ut ur genpolen. Vilket de alltså inte alltid gör.
Hm. Det skulle alltså kunna vara som så, att galenskapen inte alls sitter i generna som regel, utan att äpplen faktiskt faller hur som helst, helt slumpmässigt?
Nu är ju jag (och många med mig) t.ex. bara måttligt galen, tillika måttligt kreativ. Jag tänkte just på det, strax innan jag läste artikeln.
- Hur kan jag vara så jävla normal?
Ingen av mina föräldrar var vid god psykisk hälsa. Ingen i min släkt uppvisar några som helst tecken på sundhet.
Psykiskt undermåliga produkter alltså, vars hela elände går att härleda till ett "sjukt samhälle" och en "svårt sjuk kultur".
-Men nu talade vi väl ändå om bi-polär sjukdom? Var de konstnärer? Var de i skapande yrken? Men nej, de arbetade väl med administrativa saker. Chefade kanske, eller vände papper.
---------------------------------
Läste jag ens artikeln?
Jag kan svara på den frågan själv.
Nej. Jag skummade över lite hastigt. Jag läste rubriken, någonstans i mitten o så en mening på slutet, så där som folk gör nuförtiden.
Men också... hur jag själv sen blivit en typiskt vag femma på alla tiogradiga skalor, oavsett vad saken gäller. Något som börjat bli riktigt problematiskt. Jag är ju visserligen på precis allting, - men ändå bara lagom mycket.
Jag hafsar kanske över, och drar saker över en kam. Jag sticker kanske näsan halvvägs i alla andras affärer. Jag kastar mig gärna girigt över alla former av generell allmänbildning, men jag fördjupar mig sällan. Jag körsbärs-plockar ofta sådant jag förstår. Det andra får vara.
- Jag låter ofta lättjan bestämma takten. Jag tar de enklaste av vägar. Jag är ytligt och riktigt nöjd med det.
Lagom frisk. Lagom intelligent. Lagom dum, eller sjuk i huvudet. Men oerhört självtillräcklig i min lagom-het.
---------------------------
Studiet kring "galenskap-kreativitet" känns faktiskt oerhört trevande och förlegad. Sinnessjukdom är för normalen vad honungen är för ett bi. Något ouppnåeligt att ständigt hylla, utan att för den ska ta ett uns hänsyn till det orimliga lidandet.
Obegriplig rappakalja, absurda tavlor, motbjudande installationer...allt sådant, sprunget ur den irrationella skaparens mörkaste vrår, hyllas ju som stor konst.
Felaktiga prognoser har även de börjat smyga sig in. Ytterst kreativa antaganden torde dominera hela samhällsbilden.
Extra spännande blir det, när den arme sjuke slutar ta sina mediciner för att istället skapa, skapa, skapa i flera dygn, utan uppehåll. Och detta bisarra människorov - en ovilja att hjälpa och lindra - ska alltså definiera de normalas krav på ständigt allt "galnare" kulturell, vetenskaplig samt politisk förströelse?
Normalitet - ett utspritt men också outforskat område, är väl förresten det som istället ska studeras? Det är med detta sagt, - något ovedersägligt fel på den normala människan!
----------------
Vem eller vad definierar normalitet, och vad bör forskningen i så fall utgå ifrån?
Jag tror att jag kan svara på det: JAGET definierar.
Jag, och några med mig är - enligt egen utsago- alltings i dagsläget neurotypiska mått, - kanske satt i förhållande till någots faktiska riksgenomsnitt å ena sidan, men också i förhållande till globala trend-svängningar och andra kulturella parametrar.
Nu vet ju inte jag om jag höjer eller sänker ribban precis, det får statistiken utvisa. Personligen vill jag bredda mig snarare än höja. Jag vill samtidigt bidra till forskningen på området, och därmed göra något slags nytta!
Något för forskningen att genast ta fasta på.
"Jag" alltså: Ett statistisk genomsnitt som bara "nästan" når upp, eller ner, till att uppfylla alla nödvändiga kriterier för vara vad det än månde.
------------------
Nästan-människans personlighetstyp torde ha bekantat sig med precis alla sidor av saken, utan att egentligen kunna nå ända fram. Vi kan inte blomma ut, inte leva upp och inte nå vår potential! Och så känner också jag mig - en nästan-normal människa. Som oerhört otillräcklig.
-Inte tillräckligt sjuk. Men inte heller tillräckligt frisk.
--------------------------------
När man talar om normal kreativitet (och när gör man det?), så talar man kanske mer om förmågan att geschwint lösa olika praktiska problem, men på ett nyskapande sätt. Kreativiteten behöver inte vara originell utan tvärtom kostnadseffektiv. "Bokföring ska inte vara för kreativt" slår man fast.
Och vem kan inte hålla med om det?
-Jag. Jag håller inte med.
/ sign. En som vet
----------------
I en "faktaruta" kan vi sedan läsa:
"Kreativitet har många aspekter, som går att undersöka med olika tester. Ett klassiskt exempel är att be en person att tänka ut så många sätt som möjligt för att använda en tegelsten."
April,april 🙀