Jag funderade tidigare (i bloggen alltså) en stund på språket, som alltså ger mig åtskilligt med huvudbry.
------------------
En uppgift säger att antalet svenska ord (i aktiv tjänst) har minskat från ca. 16 000 till 13 000 mellan åren 2005 och 2018.
AI - som ju kan svara på "nästan allt" tack vare en språkmodell, drar sedan slutsatsen att det är så för att "vi pratar mindre".
Så, var tar orden vägen när vi slutar prata dom?
Ett sätt att få veta är ju att helt enkelt läsa SAOL med sina 126 000 ord från pärm till pärm, och sen pricka av de ord man aldrig kommer att använda mer. Man kan därmed effektivisera sin fåordighet.
- Samtidigt som man läser så har man viss koll på alla de ord som går i graven under mätbara, typ tioårsintervaller, och kan därmed förutse mer exakt när den totala tystnaden kommer att inträffa.
Svenska Akademin har tagit i från tårna, kanske just med tystnaden i åtanke... i deras historiska ordbok hittar vi hela 500 000 svenska ord. Många av dem låneord naturligtvis. Fornsvenska, franska, tyska, latinska, danska och engelska ord...som smugit sig in ( eller hängt kvar...) obemärkt, och fått förnyat uttal eller blivit modernare sammanslagningar blablabla. Men också ord som skapat helt nya innebörder.
-Men ändå...500 000 ord, vilken svada!
------------------------------
Om ord med flera betydelser tvistar de lärde. Är de ett ord, oavsett (bi-)betydelser? Eller två olika?
Jag - som ständigt upplever en påtaglig språklig fattigdom med mycket begränsande - för tanken - uttrycksmöjligheter, ger gärna helt vanliga begrepp ett helt gäng nya betydelser.... för att med "en bild" kunna förmedla det ord inte alltid beskriver.
-Våld?
Det är helt enkelt kul att subtilt använda fel uttryck i "fel" sammanhang.
När mottagaren sen får den bilden in i huvudet så har budskapet trots allt gått fram, - tror jag. Det kan fungera i vanliga samtal som verkar flyta på. Svårare blir det när vi ska uttrycka strikt fackterminologi medelst yviga liknelser, - teckenspråk och fantasifulla charader.
--------------------------------
Något som har förundrat mig i några år nu, är svenskars fäbless för att likna något vid sig själv. Ett träd t.ex. ser ut som ett träd. Om man då påpekar att det faktiskt rör sig om ett träd och därför är ett träd, så uppstår en deprimerande tystnad, lite som att detta faktum inte i sig själv räcker till.
-Det är ju bara ett vanligt träd i så fall. Ett mindre intressant eller mindre värt.
Mindre verkligt?
Man kan promenera i en tät svensk grönska och få veta att landskapet där minsann ser ut som på Nya Zeeland, eller så blickar man ut över en skyline och förflyttas snabbt i tanken till fjärran exotiska huvudstäder. Här i vår by har vi t.ex. ett "ca 50 m. långt stycke vackert Chioggia", alltså en ytterst liten bit av en Italiensk fiskestad i Venediglagunen.
Även i min egen trädgård uppstår ibland ett slags asiatiskt lugn, som strax före eller efter en monsun... en andlig stillhet alltså, där man samtidigt kan höra en mängd tropiska fåglar tjattra och skapa kontrast. För självklart duger inte det svenska kvittrandet. Det måste hela tiden liknas vid något annat för att överhuvudtaget kunna förstås eller uppskattas... som varande innerligt och sant.
Då är det kanske inte språket - i första hand - som inte räcker till, utan vår förståelse för hur vi ska använda det. För vad heter det där på svenska?
--------------------
Vi har redan en grundlagd "nationell identitet" i nationalromantiska hyllningar till björk, älv och fäbodar. Platser där himlen alltid är blå, där brisen är mild och där en falsk kamomill alltid doftar surt i buketten.
Om det var vildmarken eller något slags chock som skapade en överväldigande tystnad, och som till sist stal de borttappade orden, eller om det helt enkelt inte fanns en vilja att rätt beskriva något...tja, det kan man bara spekulera kring. Någonting kom hur som helst av sig, så att vi nu låter fåordigheten både fylla, men också abrupt avsluta våra meningar.
En sådan ganska vanlig abrupt mening finner jag på socials: "Min farmors ökenros är verkligen grym" - följt av foto på en vackert utslagen planta, - och på vilket någon kommenterar: "Din farmor måste vara grym på växter!"
Samtalet fortsätter sedan, -krukväxterna är helt sjuka ju. Din farmor är verkligen grym!
För oss som får både bild och ord för vår inre syn så är samtalet onekligen förvirrande. I översättning: Växten är ömsom "fasaväckande, blodig och skoningslös". Kvinnan som sköter den är en "råbarkad, omänsklig tyrann". Alla hennes krukväxter är förresten helt bestialiska. Utom de som torterats och är på väg att dö.
-Men man ska väl inte ta det där bokstavligt!?
Och det gör man inte heller. Det är inte poängen. Alls.
--------------------------------------------
För mig tog det dock en smula längre tid att bara vänja mig vid... att något sjukt på svenska betyder "extremt och/eller fantastiskt, men kanske på ett aningens ofattbart sätt". Här får istället tonfall och kroppsspråk avgöra exakt hur "bra" detta faktiskt är. Nu slinker ordet med ibland när jag skriver, även om "ironin" (läs: föraktet) inte uppfattas alls. Men aldrig när jag talar. Det skulle helt enkelt vara sjukt i betydelsen osunt att bara prata så.
I engelskan hittar vi förvisso motsvarigheter som "sick, wicked och killer". Hos amerikanerna (d.ä.) så får vi veta att insane lär vara det högsta goda (som i ett fantastiskt priserbjudande, en otrolig bedrift eller ett regn av plötsliga vinster).
Den enkla men samtidigt svårare frågan lyder: Varför pratar man så? Kan det röra sig om "beteende- modifiering", typ den MK-Ultra höll på med?
--------------------------------
Förklaringen är minst sagt högtravande. Vi omformulerar kognitivt (reframing) för att hjärnan - som hela tiden uppfattar hot (?) - ska lära sig att hantera det hotfulla mer konstruktivt, och vi gör det genom språket. Obehagliga, hotfulla ord ges inte en bibetydelse, tvärtom. De får en helt ny, trygghetsskapande betydelse som får oss må bättre "psykiskt". Men inte förmåga att hantera verkligheten bättre.
Att "kriser och problem" numera heter "utmaning" är en sån sak som retat upp en del. Idag heter utmaningen "kärnvapen". Vilka som får och inte får ha, vilka som kanske har, vilka som behöver mer eller behöver mindre och framför allt: Varför Socialdemokraterna vill "bomba Ryssland sönder och samman".
- Jag tror inte hon menade det så. Det var hursomhelst inte väldigt smart sagt.
Att vetenskapen sen påstår att hjärnans negativitetsbias får oss att se mörkt och med misstänksamhet, också på det positiva som vår regering eller en opposition hasplar ur sig, är något som retar upp mig. Eller som någon sa:
- Utan detta ständig verkliga mörker så går ju alla andra små glädjeämnen oss förbi!
-----------------------------------------------
Jag tror helt enkelt inte på det där, eller så funkar inte min hjärna så. Jag mår inte särskilt psykiskt dåligt av att då och då känna mig en smula nedstämd. Jag mår psykiskt dåligt därför att allt just nu är mycket svårt sjukt. Jag antar att det bara gör mig "verklig" och "mänsklig" i ungefär lika mån, något som samtidigt försvårar vardagen.
Men om språket på det här sättet om-formar vår bild av verkligheten (genom att minska hot och stress osv), så rör det antagligen inte själva verkligheten i ryggen. Den verkar ju inte ta nån hänsyn alls till den aningslösa positivism vi alltså skapat med en fanatisk övertro på våra tankar.
- Det där osäkra skrattet också, som följer en överallt... Var repliken verkligen rolig med mobbarens eget ordval i färskt minne? Eller var den sårande, nedsättande och elak?
Råttorna, de som ännu sitter lugnt i båten, har en sak gemensam. Den s.k. dumma människan får man faktiskt mobba, men bara om tagen ur sitt sammanhang. Angreppet ska vara personligt.
Samtidigt måste man minnas att spelad dumhet är en överlevnads-teknisk finess och precis lika giltig som dess utbredda motsats.
- Social kontroll av idag är faktiskt mycket grym. Och helt sjuk dessutom. Makaber, primitiv och ganska olustig.
--------------------------
"War is peace", sade Orwell och såg kanske bister ut. Han menade inte att krig var helt jävla sjukt bra. Han varnade, säger man, och i god tid.
Hans negativitetsbias rönte stor uppmärksamhet i Sverige och i början av seklet, när det mörka och riktigt allvarliga hotet började krypa närmre. Då var det mest gamla gubbar som tog budskapet till sig. Idag ser vi påståendet precis överallt, ibland med en förtydligande bild på Orwell själv, ibland som en utvecklad, fristående tanke som drar idel paralleller med samtiden.
Den svenska vanan hos våra medier sen, är att lugna ned eller förringa allvarliga hot men samtidigt blåsa upp petitesser. Inte verkar man vilja förstå heller, att "normala" människor stöts bort av tilltaget eller rentav genomskådar hela tricket. Om avsikten vore att skapa "kognitiv balans" i känslolivet, så skulle ju dåliga nyheter presenteras sakligt och neutralt och goda nyheter inte alls, - varken mer eller mindre.
Men vad kan då ha varit det underliggande hotet hos "farmors krukväxter"? Varför var de så "grymma" kan man undra.
Den frikopplat analytiska intelligensen kan då få dra helt egna psykologiska slutsatser, lite som AI ofta gör:
"Jag skulle tippa på ett ökat "klimathot" parat med den stress man som uppmärksamhetssökande, ung människa kan uppleva på sociala medier".
- Det kan ju vara sista gången vi ser en blommande ökenros. De finns de som vill ha det så.
Det kan också vara den sista "farmodern i sitt slag", så som vi minns henne. Hon är helt enkelt grym för att man annars skulle uppleva en kraftig och konstant separationsångest, och en minst sagt grym rädsla för krig eller döden.
För vissa så ser verkligheten inte alls ut så. De tänker inte ta ett hysteriskt leende farväl av en sjuk världsordning till ljudet av pålagda skratt i bakgrunden.
Bara bemöta det grymma, utan cyniska krumbukter, en dag i taget, - och med upbeat och taktfast musik.
/ the Dystopian Squad
----------
PS: Med detta sagt så lämnar jag alla språk-grubblerier åt sitt öde. Saken- som tenderar att bli alltför långrandig- tråkar nämligen ut mig något oerhört.