Så dök då frågan äntligen upp:
- När försvarade du Annika Strandhäll senast?
Personligen har jag nog aldrig brytt mig så väldigt mycket om just det. Överlag så försöker jag hålla mig så långt borta från alla sensationella och "politiska" sken-resonemang som jag bara kan. Men nu stormar det i vattenglaset igen. Sverige skakas av en "kupp", där Liberalernas ledare just sålde partiets själ till "fienden".
Låt oss för ett ögonblick låtsas, att detta är en rent fiktiv och hypotetisk historia. Varför har L-ledaren "lurats" så nesligt?
Strandhäll tycker att det är konstigt "med tanke på partiledarens bakgrund". Och på det får hon svar på tal:
-Du är rasist, säger man då, och hänvisar Strandhäll till partiledarens etnicitet, - på vilket Strandhäll alltså svarar typ: att "man kan präglas av miljö och uppväxtförhållanden, det gjorde jag".
Vilket alltså är en psykologiskt korrekt iakttagelse. Man blir ju inte "rasist" för att man erkänner hur ens uppväxtförhållanden har färgat vissa/alla av ens värderingar, eller hur man senare i livet antingen omhuldar eller tar avstånd från dessa (kulturella/sub-kulturella) värderingar.
Lever man upp till gruppens, föräldrarnas, kulturens eller "majoritetssamhällets" förväntningar? Gör man uppror och i så fall mot vad? Avviker man ifrån stereotyper... eller följer man i dess fotspår?
Frågor som politiker inte bör syssla med alls. De klarar inte av det.
------------------
Men nu var det ju samtidigt en kupp vi talade om ! Man behöver inte fantisera varken långt eller länge, för att konspiratoriskt dra slutsatsen att det är just dessa "värderingar" (en prägling?) som motiverat L-ledaren på gott och ont. Det är alltså inte hennes etnicitet som ska stå i skottgluggen här, utan något oerhört mycket mer komplicerat.
- Eller, så är hon bara kuvad... Huruvida L-ledaren själv initierat det inträffade, eller om hon är föremål för både kända och okända påtryckningar får väl framtiden utvisa.
Exakt hur många lager av ugglor i mossen man ska ta sig igenom är naturligtvis oklart i dagsläget. Vad vi kan sluta oss till är att Strandhäll enbart påtalar det- för ögat - uppenbara, men att "annat" samtidigt är i görningen.
Att på detta sätt lyckas splittra ett litet parti som ingen egentligen behöver, måste trots allt ses som en oerhört manipulativ framgång för den det vederbör.
----------------