Vi överlevde Internationella Kvinnodagen i år också.
Personligen gjorde jag slag i saken och utgöt mig osammanhängande i text. Jag är så fasligt trött på -ismer !
Nöjd med att plötsligt "må" bättre så stötte jag naturligtvis på nya begrepp: Ett sådant, som faktiskt gått mig förbi helt, är "kvinnors moraliska erfarenhet" - uttryckt som feministisk etik.
Ett annat - i en bokrecension i media- löd "satanism som feminism".
Heltäckande begrepp alltså, som tillsammans förklarar mänsklighetens sammanlagda erfarenhet, hela vägen från Bibelns outgrundliga tillblivelse till Israels pågående folkmord i Mellanöstern. Många kvinnor har ju reagerat på det senare.
Att feminism skulle vara det ord som till sist gör en mer bestående skillnad mellan männens pliktuppfyllande och regelbaserade verklighet visavi kvinnornas dito, är alltså det som i nutid och i tanken bekräftar en förvinnande oväsentlig "skillnad mellan könen". Du kan således vara man. Eller, du kan vara feminist.
Kvinna kan du inte vara överhuvudtaget.
Kvinnor får ju (i beteende och uttryck) naturligtvis vara mer som män rent konkret, medan män - som alltså demoniserats en smula över tid - enbart kan och får vara feminister. Att män tidigare skulle kunnat kallats "fruntimmer" i någon nedsättande men ändå (män emellan) kärvänlig mening, är inte heller det någon nyhet. Lägger vi därtill myter kring Djävulens farmor, alltså Satan som ondskans blodslinje personifierad, så får vi en intressant bild av nästan hela vårt Universum. Alltså vårt splittrade (dualistiska) medvetande därom.
Men vi får också... en stagnerad tablå som svårligen låter sig beskrivas under en helt vanlig dag i köpcentret och i de gråa täckkappornas land Sverige. Människor i gemen verkar ju inte alls bry sig... om alla de "kulturella" nyanser som skissas upp, och som historisk eller ideologisk analys kan erbjuda. De bara hasar ju fram på nedgångna skor, med en hållning som enbart kan beskrivas som dämpad.
Karlakarlen (som vi fortfarande skymtar på vår Supermarkets stora parkeringsplats), och det "otäcka" fruntimret i dörrhålet med sin brödkavel i beredskap, är förvisso reducerade till "arketyper" i gamla filmer. Vi kan skratta åt den late, senfärdige och undvikande "gubben", vars arbetsdag på hemmanet eller på gården avslutas med en förstulen sup hemma vid köksbordet, kärringen står ju alltid lika stridsberedd i sitt förkläde.
Men vi kan inte skratta åt oss själva, när vi samtidigt tvingas återuppleva hela det scenariot (käbbel och gnäll), men nu i en annan språkdräkt?
Så vad är egentligen feministisk etik? Min fråga är uppriktig. Min förvirring total.
Om vi nu bortser ifrån påståendet att "könet är en social konstruktion" och hemfaller åt mer biologiskt motiverade skillnader, så skulle det alltså handla om moralisk omsorg. Här möter vi kanske kvinnan som - av någon anledning - bryr sig...om människan, barnen, naturen, planeten, samhället eller hemmet, men samtidigt under förutsättning att mannen (eller "satan"?), inte alls gör det.
Kvinnan kämpar ju här, med näbbar och klor, för att kunna återta revir och territorium som varit henne givet... sedan urminnes tid!
Mannen - oavsett om han motvilligt "tvingas" packa in matkassar i bagageutrymmet, eller om han "pliktskyldigast" uttrycker politiska floskler på SVT-nyheter, förvandlas snabbt till en overklig pappfigur. Etiken - den feministiska - blott ett avstannat navelskåderi.
-----------------------------------
Feminismen tänkte jag mig då... som ett klibbigt och klaustrofobiskt men fiktivt utrymme, - kanske i någon film på Netflix... eller en roman... med titeln "Kvinnornas ö".
Några systrar - typ fem till antalet - har satts att leva tillsammans med Fadern på en öde ö. Fadern är både en biblisk "Satan" och en ond människa. Vi får sen följa kvinnornas mycket saktmodiga och stillatigande lidande i två och en halv timma, medan Fadern - den onde i berättelsen, otåligt vankar av och an på en myr (eller i vassen) med ett gevär kastat över axeln. Han muttrar något, han tuggar på något...Och han jagar and, - alltså en fet matfågel, som genom tittarens undermedvetna tolkning kommer att symbolisera kvinnan, - systrarna själva!
De livshotande omständigheterna skapar en förtätad och skräckfylld stämning ... som bara avbryts när en av systrarna, den yngsta - men först under de sista tio minuterna (av det Oscars-belönade eposet) ikläder sig prästinnans roll och klädnad (en röd cape), och resolut stiger ut på en veranda av hemtrevlig punch-modell, (följd av sina mutistiska men beslutsamma systrar, vars munnar ritats dit digitalt... som raka, hårda streck).
Kameran panorerar sen en stund över landskapet för att sedan djupdyka in i köket - händelsernas seismologiska epicentrum...- och landa i en detaljstudie av "sorgernas altare". Fimpar, urdruckna vinglas och rester av tillagad and...bekräftar våra absolut värsta farhågor. Köket doftar ju bokstavligen...av rök, svett, alkohol, gamla sopor...och DÖD.
- Slaktrester, ska det visa sig, ligger kvar...stinkande i diskhon.
Något incestuöst, tillika otillbörligt vilar samtidigt över bilden.
---------------------------
Under vad som upplevs som arkaiskt rituella former ser vi nu Prästinnan utföra mystiska handrörelser i bländande motljus. Man hör också flugor surra, allt högre och högre. Berättelsen når sin klimax när Fadern i nästa bildruta faller livlöst ned i det grumliga vattnet, men i fallet avlossar ett sista skott...
Änderna flaxar upprört iväg över sjön, men ljudet av skottet fortsätter eka...eka....och ebbar ut.
Systrarna kastar nu av sig sina rituella kappor och springer fnittrande och spritt språngande nakna ner till vattenbrynet. De plaskar lekfullt, oskuldsfullt, i vatten upp till knäna.... i ett ögonblick av ursprunglig, nära nog barnslig lycka.
Men plötsligt hörs ju skottet igen! Ekot - som kanske bara tog en vända bakom träden - kommer nu tillbaka allt starkare genom eftertexterna.
Eftertexter, som rullar på i decennier... mot en fond av prognostiskt mycket mörka och dimhöljda kullar...
----------------
Man sitter spikrak och avvaktande i sin TV-soffa! Filmen har ju skildrat de egna omständigheterna så precist... att man knappast vågar andas i sin urbana bostadsrätt. Man måste genast sälla sig till kampen!
End of story.
Genast sätts fröet att gro. Vad som började som en "bra och vanlig" dag förbyts snabbt i uttrycklig osämja hemmavid.
--------------------------------
Faderns olycksbådande skugga vilar nu tungt över de egna valen. Val man aldrig egentligen aldrig gjorde, - inte då, inte nu och inte sen heller...
Den kortlivade men kognitiva "revolutionen" (70- 30 000 år sen), då Homo Sapiens lärde sig att att låta ett representera ett annat i omständligt fiktiva berättelser, banade alltså väg för det slags globala slutsatser som idag i huvudsak driver en politik, - dvs Sapiens fria fantiserande över Neanderthalarna genom dominans (det är inte mina egna åsikter, utan den tröttsamma vetenskapens. Tröttsam, därför att även de vetenskapliga rönen idag vacklar ideologiskt, så att det är upp till individen att själv besluta i för hela planetens och artens fortlevnad mycket komplexa frågor!)
Feminism som ideologi ger alltså ett mycket konkret uttryck för en strukturell maktkamp genom härmande, där en tvunget går segrande ur som dominant, - något som redan påpekats mycket upprört och i allt mer förtvivlade ordalag, då främst bland män som nu hävdar - att de enbart söker "en ömsesidig respekt" och en förmåga att leva samman med "den galna kärringen"... Något han förvisso klagade över redan förut, men då i s.k. "pilsnerfilm".
Det är naturligtvis den yngre systern som förmedlar "sanningen" tydligast: Om det aldrig hände dej själv...så händer det med mej själv because I say so.
--------------------------------------
Om satanism också är feminism däremot - (och här stannade klockorna återigen för ett ögonblick i mitt eget huvud. Det är ju understundom svårt att vrida hjärnan 180 grader söderut, enbart för att begripa vad som avses)... så har ingenting nytt egentligen sagts. Att Satan i allmänna ordalag är en kvinna (och en man, lite beroende på vilken teori man omhuldar) är ju heller ingen nyhet. Ond eller god- ja, det avgör man själv.
Satan, i det uppsluppet nihilistiska samtalet idag, är ju ändå bara vad vågskålarna gör hen till.
Tillåt mig därför att göra åtskillnad mellan två -ismer, åtminstone för ögonblicket. Om satanism vid en första anblick är en "rörelse", sprungen ur ett yrvaket 60-tal, så ställer den sig indirekt och samtidigt bakom - men i skymundan- hela det globala "socialistiska" revolutionsgardet. Modern satanism - den amerikanska grenen - definierar nämligen ofta sig själv som en liberal humanism.
Om Satanism - i ett mer Bibliskt hänseende - avser ondskan och lurendrejeriet (och därför pekar ut allt från frimureri i politiken till alla de som figurerar i Epstein-filerna), så åtnjuter vi plötsligt en erforderligt "modern" jämlikhet mellan könen. Ingen nämnd, ingen glömd...emedan skillnaderna här enbart kan mätas i kryptovaluta.
Till den listan måste ju också läggas "den Store Satan", dvs imperialism, kolonialism samt USA och krig. Också här gräver vi fram en avlägsen Baal, - en behornad gestalt, avgudad som "Lord of rain and fertility"... men som förledde och förvred israeliterna (så att de hamnade i exil och fick börja om från början, med falskspel, superiorism och ockupation av landområden). Men;
Om Satan samtidigt (och för vissa somliga) enbart representerar en omständligt pågående frigörelse från alla typer av politiskt eller religiöst påhittade "sammanhang" så uppstår också nya, spretande -ismer. Satanism som nyandlighet eller anarkism light, kanske... (den lilla satan?)...eller som en "planlös livsstil i ett post-postmodernistiskt helvete".... där allt verkar ha gått fel redan från början.
Meta-modernism är alltså det begrepp vi idag tvingas använda, när vi ger oss ut på vår sannings-exkursion, - då med oscilloskopet i beredskap. Samhälleliga spänningslägen avläses dagligen, oftast som av varandra oberoende koordinater, men i förhållande till allestädes närvarande och övergripande tid.
Samma tid som har getts ett slags filosofisk textur i Universums väv, att likna vid en oformligt magisk och flygande matta.
Resan - en kortare tur ska det visa sig... och en ringlinje medelst ångdriven spårvagn - ska omständligt föra oss tillbaka till den ytterst meta-radikala utgångspunkten: Människan - hennes grundläggande natur och märkliga (drömska) beteende som djurart.
- Människan spår, men Ouroboros rår...
Vi söker således, högt ,lågt, fram och tillbaka, efter en ny och fräschare infallsvinkel...enbart för att ständigt möta samma enformiga slutsats.
------------------
Ett ord som ofta föresvävar mig i det mer lineära sammanhangen är därför "arch" eller superstruktur (övergripande valv).
Från den av vetenskapen angivna utgångspunkten (homosapiens tillblivelse) och fram till våra spritt språngande helgalna dagar, löper ju som en "magisk regnbåge" på vilken alla filosofiska krumsprång och idéer kan ha glidit fram helt sömlöst...men som oturligt nog peakade någonstans för 150 000 år sedan (en omdiskuterad siffra).
"Man bodde under tak och hade nåt slags andliga värden".
Allt efter det är ett sluttande plan.
------------------