....ett formellt PS: , dvs. i en text som slutar där den annars hade kunnat börja.
Inte någon som hade kunna vara, borde ha varit eller skulle (kunna) ha varit fysiker.
--------------------------
Men sådär utförligt och initierat som hon pratar - om Einstein och fysiska lagar, alltså så brukar ju inte jag - en häxa - uttrycka mig. Jag upplever inte att jag behöver göra det emedan jag till vardags huserar i en helt annan nisch - den strikt pseudovetenskapliga.
Jag samlar hellre information genom mina sinnen rent intuitivt, och jag uttrycker sen mina "vetenskapliga" tankar mer som subjektiv eller "direkt" upplevelse... som intryck filtrerade genom analogisk tillämpning av språket, vissa kunskaper och den personliga erfarenheten.
( Vilket förenklat betyder att man tar hem vissa saker till sig själv, experimenterar med diverse begrepp, och sen ser hur de där sakerna funkar för en själv när man tänker, kanske i löpande text.)
Vissa, bland bloggens/mina lite "slarviga" påståenden... kring allt från religion, vetenskap eller esoteriska spörsmål...hela vägen till modern fysik och teknik, kan av den anledningen också upplevas som kränkande för någon enskild och dennes fasta, och säkert helt - för denne - riktiga övertygelse.
Då handlar överträdelsen om ett "värde eller etablerade gräns" vars regler man inte bör tänja. Var sak bör vara på och ha, sin plats.
Självklart finns flera orosmoment. Ibland flyttas det på parametrar. Värden eller värderingar kastas om, så att det ena helt plötsligt kan bli det andra, och därmed skapa dissonans, bryderi och tillfällig oordning bland koordinaterna.
Och det är ju också de som tyvärr upplevt en sådan förvirrande kränkning som oftast har den mer överenskomna majoritets-rätten på sin sida. (Samt oinskränkt rösträtt).
Jag vill med det uttalandet göra det väldigt klart, att jag inte bara har förståelse för, utan också respekt för både sociala, "akademiska" och andra regelverk, men också för det lagen menar, - samt att det aldrig, aldrig varit min mening att ringakta något särskilt.
Justitiedepartementet kom också fram till, att kränkning i juridisk mening ska uppfattas som något som skadar en grupp eller en individ ganska allvarligt, emedan man annars tvunget måste lagföra och diskriminerings-ersätta dag ut och dag in, - också för bagateller. Vilket mycket av det som sägs här, och av mig personligen, faktiskt också kan uppfattas som, när jag ju gärna bagatelliserar och hastigt drar över kam annars mycket allvarliga och svåra saker som t.ex. samtid, religion, vetenskap och/eller teknik. Ämnen som kräver att man tydligt - i både tal och skrift - håller sig till alla de exakta och precisa fakta, precis så exakt som de läggs fram av experter och sakkunniga på området.
---------------------------
Jag fick samtidigt, i en tidigare blogg, också apropåer i ett kommentars-fält (som jag genast stängde av) gällande det ansvar som jag som enskild bloggare bör uppleva och ta, när jag knåpar ihop meningar, i text, i offentligheten. Då handlade det främst om att inte, genom lösa och möjligen subjektiva antaganden, medvetet förleda en läsare, - eftersom bloggen av gemene man (menade alltså kommentatorn) HADE kunnat uppfattas som något slags kungörande från gud, regering, polismyndighet eller överjaget... och/eller motsvarande bombastiska övermakt, - och därför landa i felslut hos den arme stackare som nu sög i sig varje ord som vore de ytterst formella och högtidligt instruerande trumpetstötar.
Jag avfärdade naturligtvis kritiken som varande "psykiskt störd på nåt sätt" och fortsatte med mitt enkla värv. Men, det fick mig ändå att tänka lite mer på Ordets Makt och räckvidd. Det fick mig också att tänka mer på hur somliga (jag själv, typ) kanske uppfattas av andra människor, eller hur "makt" faktiskt upplevs och förstås av en lång räcka individer vars provinsiella och inskränkta helvete jag inte unnar min värsta fiende.
Jag blev helt enkelt sanslöst nedstämd av att få syn på detta förtryckets omfattning, och sedan möta det - om och om igen - i den helsvenskt rekorderliga vardagen. En nedstämdhet alltså, som aldrig till fullo gav vika.
Jag drabbades helt enkelt av en landsomfattande sorg.
-------------------
Vad som i huvudsak kännetecknar typen vi nu talar om: Att genom ett förstulet och smygande preteritum och imperfekt; Hade, skulle, borde ha varit eller kunde ha haft..t.ex. en syntaktiskt struktur, en morfologi och framför allt en kontext, MEN...
Och hur listigt och med sträng och tydlig auktoritet som dessa personer sen kan skuldbelägga grammatiskt, också det som hastigt framkastats... som varande spontant: flyende i "nuet" och möjligen "framåt"... eller rentav!, fullkomligt oväsentlig för tempus och tid.
Man erfar kanske en känsla av att kopplet dras åt. Att det någonstans i någons tid och rum finns en enstaka grammatisk referenspunkt från vilken alla övriga slutsatser bör dras, utifrån underordnade konjunktioner med vidhängande och strikta villkor.
"Om någonting hade grammatik."
Dylika argument i det svenska språket kan inte alls bemötas med mindre än att man återförs till x antal tidigare versioner av tid man redan eller aldrig ens har upplevt, och där fastnar i någon annans onekligen suddiga förgångna.
Väl där så har man sällan något att tillägga. Vad man erfar är blott en känsla av bestörtning, över hur irrationellt alla dessa "ordningsmänniskor" resonerar kring vadhelst som är rakt under näsan just nu.
Ett påstående som "det hade varit onsdag idag om det inte redan varit torsdag" är naturligtvis självklart för de allra flesta efter en snabb flukt i kalendern. Men stämmer detta?
Är det inte rimligare att i alla led förutsätta att det i så fall "borde vara" fredag ?, eller ska man tro att det fortfarande är (var?) torsdag baserat på ordföljden "redan varit"?
- Vad, för att lyfta den eftersatta frågan, är det som "har varit" och när?
--------------------------------------
Det tog mig en bra stund att verkligen sätta mig in i hela problematiken, dvs. få syn på en underliggande och möjlig orsak. Människor som tänker och ställer krav i termer om "ett ständigt pågående pluskvamperfekt" upplever kanske samtidigt (i hjärnan?) att hela den egna verkligheten, inte enbart språket eller kommunikation, styrs av mycket strikta grammatiska regler? Hur kan de annars veta hur något skulle eller borde ha varit? Eller varför det eller det hela tiden måste återgå till en sådan, ursprungligare form?
Att tid skenbart rör sig förstår man kanske redan. Men inte alltid och för alla människor.
T.ex. så "hade alla svenskar (enligt en man på nätet) talat tyska nu, om inte Hitler hade dött. Och hur intressant blir inte det påståendet om vi skalar bort den emotionellt programmerade triggern (Hitler) och istället fokuserar mer på "hade", (nu)..... och "om inte".
Men, kan man ju invända: Det är inte så (att inte alla svenskar talar tyska. För att Hitler är död), - på vilket man naturligtvis får muttrande och väldigt sura kommentarer. Hypotesen är riktig - i den mån det handlar om nåt slags generell historisk hypotes, och inte ett konkret och ett "för alla människor och under alla omständigheter" giltigt påstående. Strukturen rent grammatiskt är faktiskt konstigt nog okej. (Man kan påstå precis vad som helst på exakt samma sätt). Men logiken verkar saknas. Sorry.
Kausalitet- som en del faktiskt förväxlar med logik - är annars något som intresserar en del människor helt omåttligt. Så till den milda grad faktiskt, så att de utvecklar ett vidskepligt s.k. "magiskt" tänkande, tvångstankar eller paranoida drag ...
... men tänk då istället så här:
-Om inte (alla svenskar) talar tyska just nu, så har väl Hitler redan dött?
Två initialt oberoende faktorer kan då få mynna ut i en konkret och mer konstruktiv slutsats, nämligen den att Hitler helt oavsett är död.
På vilket man kan svara både jakande och försäkrande: Ja, det har han ( dött redan).
-----------------------------------------
Nu när själva hindret - historisk determinism- är röjt, så kan man också ta upp diskussioner om huruvida svenskar borde ha, skulle kunnat eller bör tala tyska, - och av vilka anledningar vi inte gör det.
En grundläggande demokratiskt princip samtidigt, är ju att fråga runt lite... om det skulle varit bra? Eller skulle varit dåligt.
- Men när, exakt, skulle det ha varit det?
Det ska visa sig att tyskan i Sverige var mer populär och ganska utbredd i städerna, - men på 1200-talet.
Under 1600-talet talade bara fint folk tyska. Adel och whatnot.
Därefter blev tyskan mer akademisk och användes mer bland s.k högutbildade. Kanske talade man inte språket dagarna i ända. Men man läste tyska böcker och skrev tyska essäer och så.
- Kanske var det först när Hitler var död, som svenskar slutade tala tyska?
---------------------------------------
För somliga av oss torde kanske tyskan ligga redo i ett generiskt minne. För andra, som för mig själv, ligger engelskan närmre till hands. Inte för att det är bättre eller sämre, utan för att det faller sig naturligt för mig.
Så kan det komma sig att jag - trots mitt helsvenska liv, ibland måste översätta vissa saker baklänges, från engelska till svenska och inte tvärtom. Mitt förhållande till modersmålet är kallt, distanserat och fjärmt rent känslomässigt, och jag upplever ofta den moderna, talade svenskan som andefattig, flat och tömd på verklig mening. Egentligen har jag inget vidare språkintresse alls. Jag förstår norska också...men inte mycket mer, ärligt talat.
Mest irriterad är jag över att inte kunna tala spanska! Allt jag känner och tänker skulle låta så oerhört mycket bättre - och bara flyta på- om jag kunnat uttrycka det så istället. Spanskan alltså, som med både passion och substans enkelt kan förmedla och i enkla satser, medan jag får sitta "fast" i svenskans inneboende byråkrati.
- Ett ytterligare skäl till att skriva ned sina svenska ord och tankar naturligtvis. Konsten att orka leva med sitt språk...
Problematiskt blir det när orden ska vägas och värderas. Svenskan tar inte alls tag i några hjärterötter, svenska är en teknikalitet. Orden blir faktiskt aldrig väldigt verkliga.
Vilket leder till att jag tyvärr kan säga vad fan som helst på svenska, utan att egentligen fatta hur gräsligt det låter.
-----------------------------------------
Samtidigt som vi äntligen får ett avslut med Hitler, så kan man faktiskt undra exakt var ett "nu" egentligen är förlagt i tid och rum, och på vilka villkor man i vissa kretsar vågar drista sig till ett så pass kontroversiellt tidsadverb.
- Det gamla talesättet: "Om inte om hade varit... så skulle...blablabla"... är ett av de uttryck som - i mitt tycke, definierar hela det svenska språket. Men, som anhängare av Sapir-Whorf så kan jag enbart förstå uttrycket som en ganska komplex men också praktisk "hönan eller ägget"-fråga.
"Hönans hela verklighet kan rymmas i ett hönshus, och hennes språk och ordförråd blir också därefter. Ägget däremot, äger för ett ögonblick potential. Modersmålet - hönans alltså- kommer att påverka äggets förståelse för verkligheten, alltså kycklingens framtida kognition. Men kycklingen, en liten batting, ger sig av på egen hand! Kanske hör den andra fåglar...
Kycklingen kan inte göra dessa läten, - orden som beskriver saknas alltså helt - men det betyder inte att han inte alls kan ana och förstå vad som avses. Vilka verkligheter finns utanför hönshuset? Samma träd, ja. Samma gräs och åkrar...visst...men ändå så annorlunda... Kycklingen kan alltså tänka sig och till och med förstå... en större eller annorlunda verklighet än den som orden kan uttrycka.
-Stackars liten... Vad ensam han ska bli.
Vad är det då som av nöden måste utvecklas? Kycklingen eller kycklingens modersmål? Teorin hävdar ju samtidigt att språket är den ram som formar hela tänkandet, förutsatt att det finns ord, och inte bara bild, att faktiskt tänka med.
------------------------------------------------------------
Samma personer som ofta läxat upp mig helt besinningslöst över hur jag talar eller skriver, och kanske även har kränkt mig personligen, i t.ex. i skolan eller hemma eller på Internet, har ju samtidigt helt omedvetet i ord och handling medgivit ;
...att de absolut inte tål insinuationer och slutsatser som på ett lättsamt men samtidigt ovarsamt sätt har transcenderat i och av sig själv (participformen av trancendera) det värde och den etablerade gräns som getts, av just "experter och sakkunniga inom typiskt "svåra" områden som t.ex. politik, religion, modern fysik, medicin, psykiatri eller teknik".
Alltså grammatiken där, som väl för dessa typer torde lyda: "En sak hade varit en sak men aldrig en annan sak".
Men om inte om hade varit...så...
- Ja, vad?
Återigen måste självklarheter radas upp: Är saken en sån sak enbart för att språket sätter gränser? Eller är det också tvärtom så, att saken, sedd ur flera perspektiv, kan vara något helt annat? Nu är ju även det en jävla icke-fråga förstås. Vi kan vrida på huvudet eller vanka av och an, och därmed titta på samma föremål, men från olika vinklar.
-Vi kan också fråga den busiga kycklingen.
Men han kan ju inte svara, även om han både vet och vill göra det. Han äger istället en tyst kunskap i "flera dimensioner". En erfarenhet som saknar ett språk. Kanske kan han spreta med sina små kyckling-tår, eller flaxa med de små vingarna, och därmed ljudlöst härma de andra fåglarnas beteenden och läten?
I hönshuset är han inte längre välkommen. "Vem tror han att han är?" säger hönorna. Inte för att de är s.k. språkpoliser, inte alls. Utan för att de absolut inte är det.
Dessa hönor har ju tagit oerhört illa vid sig! (Det är tyvärr vanligare än man tror). Och det är till dessa helt fantastiska hönor och kanske någon enstaka tupp, alltså hönsfågel med alla siffror och bokstäver i rak och rät-linjerad, pedantiskt ordning, som mina djupast kända ursäkter i huvudsak ska riktas och förhoppningsvis tas emot.
-Why???
Så väldigt snäll är jag ju inte alltid, men jag menar heller inget illa.
Därför: Mitt varmaste och fullkomligt gränslösa deltagande, med en önskan om besinning.
-----------------
Hur kändes det där?😲
---------------------------------
PS: Videon som hade kunnat inleda texten: