Paus and reflect....
Jag hittade nämligen något möjligen "osvenskt", men som jag tänker är väl värt att åter-posta:
Mina credentials (skäl): Över tjugo års personlig erfarenhet av c-ptsd. Jag kan därför bekräfta texten. ordvalen och slutsatsen nedan som ovanligt sann. Men också klargörande informativ och tänkvärd för nybörjaren.
- Betydligt mer så, än vad Folkhälsomyndigheten lyckats presentera.
Kanske kan du, om du läser det här också känna igen dig. Eller kanske ett helt samhälle, och vart det är på väg...
Vissa saker markerar jag med rött. För att jag ser så många frågor just kring det "psykiska" på sociala medier. En stor känsla av stor förvirring och sanslös fördumning bland oss vanliga människor.
Men inga konkreta förklaringar.
(Texten - som är helt sjukt lång - är hämtad från FB och Ashley Nicole (googla gärna själv). Hon specialiserar sig alltså på dylika analyser.)
-------------------------------------------------
" THE ARCHITECTURE OF MADNESS: WHY THE HERD ALIGNS WITH THE PREDATOR, AND WHY YOU CHOSE REALITY
(The forensic, multidisciplinary autopsy of Group Cognitive Dissonance, the Biology of Conformity, and why the “Sentinel” brain terrifies the bystanders.)There is a terrifying phase of abuse recovery that happens entirely in the dark.
It’s the phase where you aren’t just fighting the predator. You aren’t just fighting the flying monkeys or the enablers. You are fighting your own mind. You find yourself staring at the ceiling at 3:00 AM, running the same mental courtroom over and over again.
“Am I the abusive one?”
“Did I just misunderstand them?”
“If an entire group of people thinks I’m the problem… maybe I actually am the problem?”
Your brain starts doing forensic audits on your own memories. Replaying conversations like game tape. Zooming in on tone, facial expressions, pauses, punctuation. You start wondering if you accidentally hallucinated entire events.
If you have ever felt like your reality was fracturing, or like you were slowly losing your grip on sanity while the people harming you looked perfectly calm—read this carefully.
You were not losing your mind.
You were experiencing a calculated psychological and biological hijacking.
There is a fundamental, invisible divide in the human species. When a family, a workplace, or a community is exposed to a high-conflict, predatory personality, the room immediately splits into two distinct neurological camps.
95% of the room will take the cheapest psychological route available: they will align with the predator.
And then there is the 5%.
The Scapegoats.
The Cycle-Breakers.
The Sentinels.
The people whose nervous systems physically cannot—and will not—participate in the delusion.
These are the people who feel the tension in the room before anyone says a word. The ones whose stomach drops when something “doesn’t add up.” The ones who notice the pattern long before everyone else decides it’s easier not to notice anything at all.
Let’s drop the pop-psychology buzzwords and do a massive, multidisciplinary deep-dive into the exact mechanics of how a toxic system infects neurology. We are going to peel back evolutionary anthropology, physics, sociology, and neuroscience to answer the ultimate question:
Why do people align with abusers?
Once you see the math behind the madness, it loses its power over you.
.•:*:•.
LAYER 1: THE METABOLIC BUDGET (THE NEUROBIOLOGY OF COWARDICE)
To understand why the group abandoned you and aligned with the predator, you have to look at brain scans.
The human brain consumes roughly 20% of your body’s metabolic energy. Its primary evolutionary directive is to keep you alive while burning the least amount of calories possible.
Efficiency is the brain’s favorite hobby.
When a predator operates inside a group, it creates Cognitive Dissonance—the severe psychological agony of holding two conflicting realities at once:
“This person is our leader/parent/friend.”
“This same person is also destroying people.”
To the human brain, cognitive dissonance is a biological emergency.
Neuroimaging (fMRI) studies show that holding contradictory beliefs triggers acute activation in the Anterior Cingulate Cortex (ACC) and the Anterior Insula—the exact regions responsible for conflict detection and the processing of physical pain.
Your brain does not experience this as an intellectual disagreement.
It experiences it as a threat.
The brain sounds a fire alarm and demands an immediate resolution to stop the neurological distress.
The group has two choices:
Option A (The Expensive Route):
Confront the predator, risk retaliation, and potentially lose status, relationships, money, or safety. This requires enormous emotional and metabolic output. Cortisol spikes. The amygdala lights up like a Christmas tree.
Option B (The Cheap Route):
Decide the predator must be right, and the person pointing out the abuse (you) is “dramatic,” “crazy,” or “bitter.” This resolves the internal conflict instantly and restores the illusion of safety.
One option costs energy.
The other costs integrity.
Guess which one the nervous system prefers.
In the famous Solomon Asch conformity experiments, 75% of participants agreed with an obviously incorrect answer to a simple visual question just because the group gave the wrong answer first.
They didn’t suddenly lose their eyesight.
They lost their nerve.
The group does not side with the abuser because the abuser is logically correct.
They side with the abuser because conformity is cheap… and truth is expensive.
LAYER 2: IDENTIFICATION WITH THE AGGRESSOR & THE AGENTIC STATE
Now let’s answer the darker question.
Why do people actively defend someone who is clearly harming others?
Psychoanalyst Anna Freud identified a trauma defense mechanism called Identification with the Aggressor.
When faced with an overwhelming threat, a fragile psyche sometimes copes by aligning with the threat.
The subconscious logic is brutally simple:
“If I agree with the predator… the predator won’t turn on me.”
“If I serve the predator… I might be safe.”
It’s not courage.
It’s camouflage.
Sociologist Stanley Milgram later demonstrated this in his obedience experiments, coining the term the “Agentic State.”
In the agentic state, people psychologically transfer moral responsibility to an authority figure. Instead of seeing themselves as the author of their actions, they see themselves as instruments.
“I’m just doing what I was told.”
“I’m staying out of it.”
“I don’t want to get involved.”
History is full of people who hid behind those exact sentences.
Most of the world runs on Power-Proximity: stay close to whoever holds the power.
Survivors and cycle-breakers operate on a different operating system entirely.
Reality-Proximity.
You don’t care who is speaking—you care whether what they’re saying is true.
When the group demands you call the sky green to keep the predator comfortable, your nervous system refuses the assignment.
To the herd, compliance equals safety.
To you, a shared delusion is a structural hazard.
.•:*:•.
LAYER 3: THE PHYSICS & ANTHROPOLOGY OF THE SCAPEGOAT
Now let’s zoom out.
In physics, entropy is the measure of chaos in a system.
Predatory personalities are high-entropy engines. They generate instability everywhere they go: conflict, jealousy, competition, confusion.
But social systems cannot survive in pure chaos.
Anthropologist and philosopher René Girard mapped how human groups historically solve this problem. He called it the Scapegoat Mechanism.
When tension inside a group becomes unbearable, the group unconsciously unites around a shared enemy.
They choose a person.
They project the chaos onto them.
Then they exile or destroy that person.
The moment the scapegoat is sacrificed, the group experiences relief.
Not because the problem is solved.
Because the tension has somewhere to go.
Clinical psychology calls this the Identified Patient in Murray Bowen’s Family Systems Theory—the individual who becomes the emotional dumping ground for an entire dysfunctional system.
Electrical engineers would call it grounding.
A volatile electrical system needs a wire that safely channels excess current so the house doesn’t burn down.
In a toxic social system, that “grounding wire” is a human being.
You.
All the blame.
All the shame.
All the chaos.
Dumped into one nervous system so the rest of the structure can pretend everything is fine.
You weren’t just surviving abuse.
You were doing electrical work with a human body.
*:•.•:*
LAYER 4: EPISTEMIC INJUSTICE (THE THEFT OF REALITY)
Once the system has chosen you as the scapegoat, the next step is silencing you.
Philosopher Miranda Fricker introduced the concept of Epistemic Injustice—the harm done when someone is stripped of credibility as a “knower.”
In other words, the system doesn’t just hurt you.
It revokes your license to describe what happened.
This unfolds in two devastating ways.
1. Testimonial Injustice
The group decides in advance that your testimony is unreliable. Your words are filtered through the label they have already assigned you.
You could bring screenshots, timelines, receipts, witnesses, and a notarized affidavit.
The verdict was decided before the trial started.
2. Hermeneutical Injustice
The system quietly rewrites the dictionary.
Cruelty becomes “honesty.”
Control becomes “loyalty.”
Isolation becomes “protecting the family.”
Your trauma response becomes “you’re overreacting.”
Suddenly the language required to explain your experience disappears.
You feel like you’re trying to describe a fire to people who insist flames are just “warm enthusiasm.”
You feel crazy not because you are crazy…
…but because the vocabulary of reality has been confiscated.
.•:*:•.
LAYER 5: THE CASSANDRA CURSE & THE “SENTINEL” BRAIN
So why couldn’t you just go along with it?
Why not keep the peace? Smile. Stay quiet. Pretend the sky is green like everyone else?
Because trauma and survival rewired your internal architecture.
You developed what could be called the Sentinel Brain.
In evolutionary biology, the sentinel is the tribe member who stays awake at the edge of the campfire while everyone else sleeps. They listen for rustling in the dark. They scan the horizon for movement.
They are not paranoid.
They are responsible for early warning.
If your past taught you that ignoring red flags equals danger, your brain recalibrated to prioritize accurate threat detection over social harmony.
Trauma research calls this hypervigilance.
But in the wrong environment, the sentinel gets treated like the problem.
We see this preserved in mythology through the Cassandra archetype.
Cassandra was cursed to always know the exact truth… but never be believed.
She watched Troy burn while the crowd called her hysterical.
Sound familiar?
You didn’t create the chaos.
You were the smoke detector in a building where everyone else decided the beeping was “negative energy.”
*:•.•:*
LAYER 6: THE CRAZY-MAKING INTERSECTION (WHY YOUR BRAIN “GLITCHED”)
Now imagine your nervous system sitting at the intersection of all these forces:
• The person harming you holds social power.
• The group aligns with them.
• Your credibility is stripped.
• The language needed to describe the abuse is rewritten.
Meanwhile your brain is still trying to love these people. Still trying to belong. Still trying to solve the puzzle.
That is a neurological traffic jam.
When a human nervous system sits in that intersection long enough, it starts to glitch.
You forget words mid-sentence.
You lose track of time.
You replay conversations obsessively.
You over-explain trying to close every loophole.
Polyvagal Theory describes a shutdown state called Dorsal Vagal collapse.
It’s the nervous system pulling the emergency brake.
From the outside, people see the exhaustion and say:
“See? They’re unstable.”
No.
You were a perfectly functioning supercomputer that was deliberately fed corrupted code, unplugged from the network, and then mocked for crashing.
Your reactions were not pathological.
They were logical responses to systemic gaslighting and Ontological Shock—the collapse of your previously understood reality.
.•:*:•.
LAYER 7: THE BANALITY OF EVIL (WHY THE TRUTH-TELLER TERRIFIES THE HERD)
Philosopher Hannah Arendt described something chilling when studying authoritarian systems.
Most large-scale harm is not carried out by cartoon villains.
It is carried out by ordinary people who simply refuse to think, refuse to question, and refuse to step out of line.
She called it the Banality of Evil.
This is the forensic reason the group reacts to you with such hostility.
They do not attack you because you are weak.
They attack you because you are evidence.
If the predator is unstoppable, their compliance makes sense.
But then you stand up.
You speak the truth.
You refuse to play along.
You walk away.
Your existence destroys the entire excuse structure.
If one person can refuse the lie… then everyone else could have too.
You are not just a problem to them.
You are a mirror.
And mirrors make people very uncomfortable when they are trying not to look at themselves.
*:•.•:*
THE RECLAMATION: THE PRICE OF EPISTEMIC COURAGE
Being the truth-teller is one of the loneliest roles a human being can carry.
You lose the network.
You lose the illusion of safety.
You lose the fantasy that the group will eventually “figure it out.”
But look at what you gained.
Your mind.
Your perception.
Your internal compass.
You possess something incredibly rare: Epistemic Courage.
The ability to trust your own senses, your own reasoning, and your own body even when an entire crowd insists you are wrong.
The cognitive dissonance ends the moment you stop arguing your reality in hostile courtrooms.
You stop trying to convince the herd.
You stop presenting evidence to a jury that already decided the verdict.
You reclaim what was always yours:
Epistemic Sovereignty.
You know what you saw.
You know what you felt.
You know what happened.
You are no longer submitting your reality for public review.
Let the herd keep their comfortable illusion.
Let them orbit the predator.
You kept the one thing that system tried hardest to steal.
Your sanity.
You were never crazy.
You were awake.
You are the Sentinel.
And once a sentinel wakes up… they don’t go back to sleep."
En anekdot på just det temat, och från förra veckan ur mitt eget liv: (annars kanske du tror att jag bara klipper och klistrar in saker för ros skull)
Kriget i Iran bryter ut. Jag följer media som alla andra. Jag gillar varken det som sker eller det jag läser, inte nu och inte sedan fyra-fem eller ännu fler år tillbaka. Krigen, lögnerna o politiken... Ukraina, Gaza, Epstein och nu Iran. And some. Men i korta drag...
-WTF!
Några dagar senare, när jag tröttat ut mig och stupar i säng, så överfars jag av en märkligt svävande känsla. Ett slags onaturligt påklistrad eufori... Jag slumrar och drömmer om "välvilliga och vänligt leende människor" vars budskap framställs som hypnotiska, suktande viskningar: "Donald Trump är en fin och rolig människa, du vet att du tycker det. Netanyahu är din och allas vår vän. Seså. Visst känner du så?"
??
Något smeker mig plötsligt över kinden...Jag vaknar med ett ryck! Jag är genomkall ända in på benet. Tusen iskalla som vattendroppar kyler ned min hud, i en overklig men kännbar frossa. Jag griper efter min morgonrock i mörkret. Jag mår fysiskt lite illa också.
Jag tar mig sömndrucket ur sängen och går barfota ut, på den kalla verandan. Jag låter vinden kyla ned hela mitt över-aktiverade system. Kallt ska med kallt fördrivas.
Den overkliga frossan förvinner omedelbart när jag stålsätter mig i kylan och andas in, djupt, av den kalla och fuktiga luften.
Jag fokuserar intensivt på den punkt på kroppen som kallas "Tredje ögat" (mitt i pannan, typ...) och visualiserar där en skyddande mur av ogenomtränglighet som kommer hela vägen från mitt absoluta centrum (genom magen och upp genom halschakrat, antagligen, men mest genom huden).... och sen sträcker sig, vidare, ca. en meter utanför min kropp.
Först går det trögt. Hjärnan- som fyllts med påtryckningar, åsikter och "otäcka rubriker" - sätter nu upp verkliga hinder och viker av på smågator - signaler, blippar och koder. Brus. Man får anstränga sig lite. Städa upp!
Muren - eller skölden - sluter sig sedan om mig med samma plötsligt sugande tystnad som när man ljudisolerat ett rum. Ett icke-ljud, en "soft thump". Jag upplever ett frasande i öronen, jag hör mina egna hjärtslag slå och slå...och sen, strax efter, det slags öronbedövande tystnad som uppstår under kraftigt undertryck.
---------------------------------
Jag håller andan. Jag är nu långt under vattenytan. På medvetandets - havets - botten. Här hittar jag en slusskammare... som leder en tillbaka, genom hemliga tunnlar till egna och mycket privata rum.
-Stängt. Låst. Reglat, bakom mig.
Jag flyter upp....
Obehaget skingras - för det känns verkligen inget vidare, det där, men luften blir plötsligt hög och klar. Sinnena är klarvakna. Jag kan andas! Något "parasiterande" har lämnat min aura och faller som skimrande vulkanaska, till marken... när det börjar regna.
De våta iskalla dropparna, som jag ju upplevde redan tidigare, träffar nu min hud med precision. Jag har tagit "tillbaka" ca. tio minuter av mitt eget liv (tiden jag har stått där) och förhoppningsvis också neutraliserat "viskningarna i drömmen" ... som alltså kommer ur en förlegad föreställning om "tid" som något inneslutande och flytandes framledes. Tid som visserligen flutit, men i exakt samma mekaniska cirklar och i tusentals, millioner år.
Tid förresten, är mer som SSD. Din gamla hårddisk hänger kanske inte med?
-What?
-------------------------------------------
Tröttheten - jag var ju faktiskt sömning - känns nu riktigt behaglig, så jag gäspar, går till sängs, och sover ostört och tillfreds och som en stock.
Det är inte första gången detta händer. Metoden kallar jag "the Mermaid". Det finns andra så klart. Andra element.
(Tidsåtgång: ca tio minuter, ibland snabbare Eller längre, om attacken är personlig och trauma-relaterad t.ex.)
-----------------------
En del kallar det "Mind Control", det vi utsätts för när vi är trötta och släpper på garden. Något smyger sig på och tas beredvilligt emot för att det känns så bra.
- Tänk, att bara få ge efter - i en gemenskap med "alla andra" - för ett ögonblick!
Men "alla andra" är också en social konstruktion, en aggressiv opinion skapad av "Det". Du tror kanske att dom finns, men det gör dom inte. Dom är märkligt nog oftare precis som du, och precis lika ensamma och villrådiga.
Okej. Vi tänker oss gärna hela proceduren som luftburen, digital, logisk och intellektuell, och tror därför att vi kan "tänka" eller "prata" bort angrepp, - allt från mobbning till propaganda. Men icke. Det som smyger sig på är betydligt listigare och mer förföriskt än så.
Det spelar på alla dina känslosträngar, det vädjar till din inneboende godhet, din oskuld, alla dina (fina) minnen, din spontanitet och din förmåga till medkänsla och kärlek. All din känsla för liv och "fairness" ska gradvis anpassas och modifieras!
Och det funkar naturligtvis... eftersom du också vill "höra till, göra nytta, förstå din omvärld, göra rätt saker, vara god, känna dig behövd och samtidigt verka snäppet smartare än du är". Tillika drivs du av skam, skuld och en fatal önskan om "att bli en bättre människa".
Behov vi alla har (utom det där sista).
Och: med betoning på "känsla". Ett medium (vatten) som vi sällan eller aldrig lär oss att styra, helt enkelt för att ingen säger att man kan.
-Tingesten - monstret som någon kallade "Mulengro" - angriper alltid hjärtat först. Av den anledningen så kan religionen också nästla sig in och förvrida synen på (nästan) vem som helst.
Om det är du, så slutar du vara andlig. Du slutar "känna" med hjärtat... och hemfaller åt världsfrånvända dogmer samt floskler, som byggs upp ideologiskt, politiskt över tid, och som fyller ditt huvud med obändiga men alltmer verklighetsfrämmande principer.
Sen bara upphör du att älska eller känna överhuvudtaget.
Istället fastnar du och alla andra i tröttsamma tanke-loopar medan portaler, chakran, revor i auran och what have you, ständigt står på vid gavel och bara tar in vad som kommer emot en.
Ibland är det förvisso tillrådligt att absorbera toxiskt material, både mentalt, emotionellt och fysiskt En del ämnen kan bilda motgift, annat kan transformeras till "nåt annat".
Men just nu - där Världen för tillfället är - så är det inte en jättebra idé.
-------------------
Meditation, mindfulness och NewAge kan faktiskt också vara jättefarligt, tro mig. Inte för att du blir uttryckligen psyksjuk eller redan är det, utan för att du börjar inbilla dig "änglar och ascended masters" i etern, och plötsligt tror att du fått "kontakt".
MEN MED VAD!??
(Vi kan ha olika syn på saken givetvis, men i mitt sinne ska bara en person vistas. Jag Själv. Inga gudar, inget fuzz.)
De skadliga budskapen omkring oss förmedlar angrepp subtilt och på dygnets alla timmar, - det är inte längre en fråga om " dina/våra/ andras åsikter"...utan om intressen och kraftfulla energier i ständigt arbete.
Minsta tvivel i dig, och genast är det där. Har du grälat, varit förkyld, var något jobbigt, gick något fel, tappade du bort något, blev du ledsen för nåt annat kanske?
-Där tar "Det" sig in. Som en jävla tentakel.
Det egna medvetandet - att likna vid en enorm bassäng - töms snabbt på kraft, och söker då sin egen nivå med snart sagt vilket unket skvalp som helst.
Av naturnödvändighet.
Varför "vi häxor etc" ibland tränas i att stå emot och flyta motströms, antingen genom tålamodskrävande eller obehagliga övningar (som den jag praktiserade nyss) eller genom att oförtrutet stärkas och formas av livets egna, ständigt lika tröttsamma motgångar.
Man måste vilja förstås. Vilja vara levande.
Och det vill man.
------------------
- Näh vet du vad, vilken konstig historia!
Och så kan det naturligtvis vara.
Man pratar kanske inte så mycket om just DET. Bending time, elements, mind...Det låter ju mer som nåt Korea-inspirerat dataspel!
Men nu 2026, så känns allt så annorlunda, - the fucks I give och...verkligen alltså!
...vi är många fler nu.
-----------------------------------------------