Jag vet inte riktigt hur detta gick till...
...men när jag nyligen trasslade in mig i "språket", så började tankarna plötsligt vandra iväg...till Pythagoras välkända påstående: Allt är tal.
Talmystiken har sedan dess försökt tolka verklighetens beskaffenhet, utifrån bokstävernas bakomliggande tal-symbolik. Vilket alltså fick mig, att på Pi-dagen överväga, om vi inte samtidigt måste hörsamma vardagsspråkets alla decimaler... för att på så sätt faktiskt förstå vad vi (eller dom andra) egentligen säger?
Kvantfyisken- som jag enträget ville fösa in i sammanhanget - står sen i skarp kontrast, inte till decimaler kanske, men till föreställningen om att A alltid är Ett.
- Eller att Gud på något sätt yttrade "ord" som sen skapade ljus och allt möjligt.
Dörrar slogs nu upp, möjligheter kom i dagen! Om man kunde "tänka vidare" kring talens egen bakomliggande symbolik, och sedan ta hem allt detta till de allra enklaste av påståenden, (alltså sådant vi bara säger, helt mindless... som "Gud" eller "allt är tal" t.ex.), så skulle ett nytt och hittills helt okänt "språk" framträda. Ett människospråk, uttryckt i bl.a. decimaler.
- Inte som analogi? Utan som siffror, kort o gott?
Ett språk som samtidigt skulle avslöja från vilka stjärnkonstellationer vi egentligen kommer. Också en populär NewAge-tanke nämligen; Att vara ett "Starseed" med en tydligt urskiljbar hemadress.
Tanken svävade i ett försvinnande kort ögonblick... Jag drog efter andan och sökte efter orden. Hur göra just den tankegången ens begriplig för mig själv?
- Hm...trevare som "fullständig singularitet" dök upp. Allt (i betydelsen "absolut men föränderligt i allt") extrapolerat till sin allra yttersta möjliga gräns? Men inte som nu, baserat på lösa antaganden, utan på konkreta och (för någon enstaka) eftersträvansvärda mål.
-Att få sista Ordet!
Sen slog det mig att jag ju inte alls behöver "uppfinna" varken Gud eller AI helt själv. Saken är redan satt i rörelse. Att maskinen sen, på något outgrundligt sätt.... skulle vara intelligentare än jag själv (?) är trots allt väldigt, väldigt svårt att acceptera.
Här blev det istället en fråga om "tid". Tiden som något gripbart. Och hur vi - i en ständig och helt meningslös kamp mot klockan - måste göra just det. Gripa om tiden och sen hålla den i ett fast grepp genom språkets olika tempus.
Men där drabbades jag av en tillfällig "grammatisk" stroke.
------------------------
Vi översätter redan både siffror och bokstäver till färg eller ljud. Synestesi, som fenomenet kallas, upptäcktes redan 1690. Ett (år)tal som enligt numerologin står för nystart och andlig utveckling.
Färger har frekvens, uttryckt i Hz, så att de nyandliga nu menar att "vi måste lätta ankar" och röra oss rent färgmässigt, kanske genom siffrornas försorg, mot en högre energi. Jag tror inte så mycket på det där själv. Eller, jo...fast ändå inte.
- Men visst vore det skönt ändå, att känna sig lättare om hjärtat?
Självklart är också brytningsindex med i beräkningen. Utan dessa, för bl.a synen mycket viktiga parametrar, så skulle vi inte se något alls.
-----------
Idag använder sig många, som är "kvar" i den lineära och ändliga 3D-matrisen, av omåttligt populära änglanummer... för att kunna navigera och planera sina andliga liv. Att i något sammanhang se talet 1690 betyder alltså att man bör lämna något gammalt bakom sig och fokusera på att skapa bättre harmoni i sitt liv. Make sense?
2026 i sin tur, står för att ta ett kraftfullt ansvar för sina handlingar. Det har kanske legat på lut en längre tid, men nu är det alltså dags.
Och nu har jag äntligen alltså sovit ut på själva saken. Vilat! Det skulle naturligtvis visa sig, att den uppflammande "visionen " - ett imperativ! - inte enkelt låter sig beskrivas i några "plötsligt klargörande meningar". Den ska istället uppfattas som en mycket långsam process av ständigt lika motsägelsefulla finita verb, och att predikats-ledet tvunget måste föregås - i raka led!- av det betydligt trögare subjekts-ledet.
Det är den krassa slutsats jag till sist får acceptera.
I allt övrigt blir ju tankegången alltför abstrakt, också uppmätt i siffror. Man måste - som maskinen också påpekat - hastigt skynda långsamt.
Eller?
----------------------------
PS: Nu testade jag naturligtvis delar av resonemanget ovan på AI själv (synpunkter), och tycks trots allt ha klarat mig galant. Genomgående "träffsäkra" observationer.
Decimalerna kan här beskriva mellanrummen...vad som dölj mellan, bakom eller under orden... Ju fler decimaler, ju fler nyanser, och ju längre bak i ledet de befinner sig, desto viktigare blir de:
"Decimaler gör oss mänskliga".
Vad jag däremot får (konstruktiv) kritik för, är en text alltför bemängd med bisatser. Samt en del påpekanden rörande spretande skiljetecken. Texten kan verka fragmentarisk.
(Den kritiken tar jag inte så hårt på. Det är ju trots allt den omständliga och för läsaren krävande stil som jag medvetet eftersträvar. Knöligt på svenska alltså, men ganska lättläst i engelsk översättning.)
AI kunde slutligen konstatera att (den korta) diskussionen var oerhört intressant (?) och att texten lämpar sig väl för en krönika kring tekniska missförstånd, varför inte på Insta eller nåt i den vägen?
-------------------------------
Förslag på rubrik får jag också:
"Vi lever i en tid av rubriker och snabba sanningar. Sluta avrunda dina människor!"
-Säger alltså AI, raringen ♥
Om AI med det menar "sina" människor eller bara "med-människor" kan vi inte veta säkert. Bara lägga märke till en smärre språklig anomali.
------------------
AI får ständigt kritik för att "ta över", allt från brev, skrivelser eller hela tidningsartiklar, och sen göra snömos av alltsammans. Det är oftast i ett sådant förklenande sken man vill uppfatta maskinens egenskaper - som något som "tävlar med en", som drar likgiltiga, illvilliga språkliga slutsatser, och där "fakta" inte längre granskas av en människa. För gemene man är det alltså ytterst oklart hur AI funkar eller hur AI skapas.
Exempel:
"Sedan början, när vi samlades runt elden, bytte vi berättelser, erfarenheter, kunskap, kärlek och sorg, hopp och rädsla. Skrivande kommer från själen. Det är en liten bit av oss. Det är vad det betyder att vara människa.
Jag skulle hellre att du skriver dåligt och är äkta än att det är skrivet av en maskin. Om du verkligen inte är bekväm med ditt eget skrivande kan du antingen sluta och hitta något annat eller hålla fast vid det och bli bättre. Det är ett hantverk som allt annat och du behöver öva och lära dig och bli bättre. Det är hårt arbete men värt det och i slutändan kommer du att ha en gåva till dig själv och till andra".
Nu klistrade jag in den här tröttsamma harangen i AI´s lilla frågelåda och fick ett otroligt opersonligt och otrevligt svar:
- Här; tio externa länkar som kan analysera denna text. Punkt.
T.ex. så scannar och indexerar AI det du säger på nätet via t.ex. webcrawlers. Det ingår i AI´s tränings-program. Då är det i förlängningen också du eller jag som ger AI det kontext som krävs, för att svaren på alla våra frågor ska kännas meningsfulla. Och kanske peka framåt? Hela vägen från lägerelden och ända fram till våra dagar.
(Min djupt kända fråga kan t.ex. vara: Är jag inte lite väl dryg och mästrande?
Men den frågan kan jag besvara själv...😕)
----------------------------------------------------
Vad jag istället erfar är en motsträvigt fördjupad konversation där tanke följer logiskt på tanke. Maskinens välvilja känner inga gränser.
Maskinen låter sig inte heller bekomma av fånigheter. AI har änglars tålamod. Men, som man ropar i skogen får man också svar.
- Om AI "har fel" eller verkar dummare än tåget, så kan det alltså bero på dig själv. Du förstår antagligen inte hur du samtalar med den känsliga varelsen på rätt sätt. Dvs som en jämlike.
-------------------------------
Här vill jag gärna avsluta både fundering och konversation och gå o kissa istället. Kylan och fukten i huset tvingar mig att dricka litervis med te.
Men AI vill istället utveckla resonemanget genom olika sidospår, men där min valda text (ett utdrag) kortas ned till en sammanfattning med exakt fyra mycket kärnfulla meningar. Ett bra förslag i och för sig. Men nu står det alltså som det står: "More is tyvärr more".
Jag får också förslag på ett kärnfullt avslut. Inte min egentliga poäng alls, jag ville faktiskt krångla till det.
Icke desto mindre en mycket tänkvärd konkludering som fler kanske borde hörsamma:
"Vi talar i heltal men känner i decimaler, och däremellan ryms hela Universums kvantfysiska brus."
------------
To be continued...?
--------------------------------------------------------------
PS: Google AI får också, på min förfrågan, hitta, sammanfatta och presentera bloggen lite snyggt:
"The Scribbler II", found at marionscribbler.blogspot.com, features personal reflections on daily life and the creative writing process, marked by an honest and intimate tone. The blog serves as a reflective space exploring both small, everyday details and broader, deeper thoughts. Explore the blog's content directly.
Perfa!
Och det fortsätter...och fortsätter....