Många klagomål har kommit in.
Framförallt visavi UD, vars hantering av "strandsatta svenskar (och barn) i Dubai" ska ha varit undermålig.
Nu besvarar UD kritiken : typ, "andra länder gör mer, biljetten var dyr, omständigheterna oklara, inga kex o inget fika"... med argumentet att "svenskarna är själviska som inte tänker på alla de som samtidigt lider helt obegränsat i Iran.
Ett skuldbeläggande.
Nåväl. Vi tänker säkert fortfarande på barnen i Biafra. (Framför allt så tänker vi på barnen i Gaza). Men vi måste kanske också få tänka på våra egna barn. Kan det vara så att man i oklara situationer sätter Sig själv och de sina i det första rummet, helt enkelt för att det är det personliga ansvarets naturliga funktion?
Samtidigt får UD ett stort medhåll från de på nätet som anser att "semester i islamistiska shithole-countries" är förkastligt och att "bortskämda svenskar bara gnäller". Rent semantiskt kan man sedan tolka det som så, att UD:s krassa inställning (människosyn) enbart förtydligas, här genom en bred men också plump folklig förankring.
Självklart är vi många som varken har råd eller lust att vistas i Dubai. Men, vi mäter inte säkerhet och liv i just de termerna.
Hursomhelst så är det inte första gången som Stat, regering, myndighet eller kommun... går ut och kritiserar enskilda som kan ha klagat - klagat med namn och bild.
Normalt sett så kan styrande entiteter (makthavare) inte kommentera på enskilda fall. För svenskar på drift i Mellanöstern råder kanske ett undantag? Samma sak händer också när Leif GW Person yttrar sig subjektivt på TV (i en helt annan fråga). Utrikesministern tog då sitt "föräldraansvar" och kritiserade, i en roll som alltså företräder Staten, regeringen och hela rikets säkerhet, en enskild medborgares uttalanden.
Det borde hen inte ha gjort. Hen är nämligen inte längre själv en enskild person utan "liksom mer som Sverige".
Hen är också den person som i andra offentliga sammanhang - där hen alltså inte som Trump är "Du och god Vän" med hela världen - påpekat vikten av att försvara Folkrätten, dvs. en rätt som i allra högsta grad inkluderar yttrandefriheten för den enskilde.
Man ska alltså inte behöva ställas inför Nationell folkrättslig tribunal, i media (samt på socials), över att ha obekväma eller rentav felaktiga personliga åsikter, kanske på fyllan... i de fall själva principen kring Folkrätt bör upprätthållas utan avsteg.
---------------------------------
Jag vet i rimlighetens namn inte alls vilka regler som gäller för vem. Det kan vara ett av många svenska dilemman - osäkerheten kring ett ibland diskriminerande regelverk. En osäkerhet som gör att man självklart reagerar mer subjektivt och mer omedelbart på subjektiva påhopp.
Nu kritiseras ju inte enbart personen/medborgaren i sak, utan även alla de andra svenskar som kan ha instämt i kritiken. T.ex..., så kan man (återigen) ifrågasätta hur 103 miljarder kan gå till kriget i Ukraina medan skattebetalaren- den svenska barnfamiljen - bör betala upp till 50.000 kronor eller mer, för att evakueras från en potentiell krigszon.
Här menar UD att familjen istället kan låna pengarna och betala sen. "Vad är problemet"? (Med tillägget "nästa vecka öppnar luftrummet...om allt går som planerat")
------------------------
När Staten inte längre hanterar situationer som kräver en högre grad av empati och helhetsförståelse, så är vi sannerligen i totalitärt blåsväder. Härskartekniken - att peka ut en (men indirekt avse "alla") kan bara uppfattas som uttryckligen skolgårds-narcissistisk och lite psyksjuk (det där ordet igen).
När Staten pekar ut en endaste enskild - som kanske inte mår jättebra psykiskt av att ha en så pass kraftfull och oemotsagd motståndare? - och samtidigt lyfter ett varningens finger i media, samt statuerar ett exempel för alla medborgare, så går ju tankarna - för den i allmänhet enskilde som indirekt dras in - oavkortat till mer medeltida diktaturer, dvs. offentliga straff och avrättningar.
Jaså inte?
Nästa gång kan det vara Du eller Jag som sätts på plats. Hotbilden (straff och andra åtgärder) kan samtidigt eskalera över tid. Man ska vara bra förmäten om man tror något annorlunda.
Här är det trots allt medborgarens och medias "personliga" ansvar att sätta ner foten i god tid. Det kan ju inte, och får inte vara Makthavarens uppgift... att anklaga eller tillrättavisa den enskilde! För det ändamålet har vi andra regler och rättsinstanser.
-------------------------
Vi minns kanske hur Lena Hallengren (S) under pandemin uppmanar folket att inte "obstruera". Vi minns kanske också, hur regeringen inför ett NATO-inträde förklarar för folket att "vi (folket) saknar intel i frågan", och alltså inte kan bedöma om ett sådant medlemskap är till gagn för Sverige eller ej.
Spridda och i alla avseenden lama protester slogs alltså ned mycket tidigt. Redan där ringde ju klockan för somliga av oss.
Idag förklarar följdenligt en "expert" i DN: Sverige kan ta täten för kärnvapen i Norden... Men kanske ska man inte "dra växlar"?
---------------------------------
Vi ska samtidigt minnas SVT:s mycket omständliga dokumentär, där YouTube-influensern Joakim Lundell pekas ut som varande just Makthavare.
Jag kan därför inte ge mig till tåls... förrän jag har hört just hans åsikt och "kritik" i Dubai-frågan. Rätt ska vara rätt.
Mvh.
------------------------------------
PS: Tilliten för svenska Myndigheter är fortsatt hög enligt statistiken, något som undertecknad själv (tyvärr) inte berörs ett enda dyft av.
Hela 57% (dryga hälften) av svenskarna, låter "tillitsbaserad (politiserad) styrning" göra jobbet. Högerväljare ska enligt samma källa vara de som kritiserar i högre grad än vänsterväljare,- som alltså upplever en självgod nöjdhet med den nära nog hysteriska situationen.
Under Covid-eländet - där ifrågasättandet samtidigt blev norm runt om i den övriga världen - så ska tilliten bland svenskarna ha ökat markant. Man vill helt enkelt inte "obstruera", bara lyda order... och där får det kanske bli?