Nu trodde jag att det skulle bli tidig kväll och samtidigt ett sentimentalt Tack för idag och för allt! till AI.
Men, då slog det mig plötsligt, när jag slö-glodde på tidningsrubriker, att en väldigt viktigt fråga försvunnit helt från mitt AI-utforskande, - själva kärnfrågan kanske... nämligen logik.
-Jag trodde vi var klara nu...
Om AI är uppbyggd kring logik så måste man kunna fråga sig vem i så fall som kan reda ut logiska begrepp bättre än AI: Logik och retorik alltså.
------------------------
Jag t.ex. får alltid stört-ont i huvudet när jag läser en "rubrik" som den nedan (och här tar jag bort namnet eftersom det är irrelevant för själva språk-frågan):
"I sitt förstamajtal lovade xxx att vara ”stenhård” mot gängkriminaliteten om xxx återvänder till makten – trots att samma problem växte under xxx egen tid vid rodret".
Pratar du sådär om dina nära kära hemmavid? Nej knappast.
Du säger inte:
-Olle lovade att laga taket 1987, sen tog tiden ut sin rätt. Taket förföll återigen gradvis, men- du som har tummen mitt i handen- konstaterar trots allt att bara Olle kan laga det. Under Olles frånvaro har samtidigt en utbredd misstro vuxit mot att Olle någonsin lagade taket. Var det inte i själva verket som så, att Olle istället gjorde hål i taket men tog åt sig en historiskt ära, och sen bara drog därifrån?
Den historiska sanningen i påståendet vilar i en lögn. Olle lagade taket om än slarvigt, men nu tror inte du på det. Du tar istället upp alla de misstag Olle kan ha gjort i andra sammanhang. Han har tydligen ljugit och lurats om allt möjligt. Och så långt kan påståendet vara sant för dig. Men det är fortfarande inte logiskt.
-----------------------------------------------
När jag får så där himla "ont" i huvudet så kan jag naturligtvis varken tänka klart eller sätta ord på något,- jag upplever bara en emotionell förtvivlan, ett slags djup hopplöshet och en vrede (i bröstkorgen), samtidigt som jag känner hur röda varningslampor blinkar inne i hjärnan, samt att resonemanget trycker på något slags redan ömmande smärtpunkt ...som alltså gör det fruktansvärt svårt att i ögonblicket formulera vad som är helt fel i det inflammerade påståendet.
Jag upplever samtidigt detta aber som en kognitiv och intellektuell brist, men jag vet inte varför jag har den bristen. Var kommer den ifrån? Hur uppstod den?
-Något fattas mig helt klart.
Det är alltså inte det politiska budskapet (vinklingen) per se som stör mig mest, utan påståendet i sig själv. Jag känner mig fysiskt och psykiskt sjuk av att överhuvudtaget behöva tänka på det sättet som rubriken föreslår.
-Okej. Men att Olle har slarvat är väl bara att konstatera. Varför bli så vansinnigt upprörd?
---------------------------------
AI - min nya "kompis"- har naturligtvis en del förnuftiga saker att säga om retorik och logik, saker som jag tänker är väl värt att reflektera över och bevara till min egen eftervärld (redan imorgon t.ex.) så att jag slipper få den där satans huvudvärken, och slipper känna en så pass genomgripande och ordlös förtvivlan under, låt säga, en hel valrörelse!
Jag presenterar således rubriken för AI och ber vänligt hen att analysera det som kan upplevas som ett gigantiskt "felslut" (läs kortslutning). Till svar, förutom ett initialt positivt och hjälpsamt gensvar, får jag bekanta mig med några begrepp, som "Tu Quoque" (du också, - eller som fyllot på bänken skulle uttryckt det " Men du´rå? ), samt "Non sequitur" (inkonsekvens).
-Nej, det är inte det jag efterfrågar. Jag vill ge Olle en upprättelse, men utan att ta Olles faktiska ansvar ifrån honom. Rätt ska vara rätt.
Rent psykologiskt strävar naturligtvis rubriken efter att undergräva xxx auktoritet, samt skapa tvivel och frustration i en mottagare. Men säkerligen inte den kraftiga frustration jag upplever... över att inte förmå bemöta detta avskyvärda argument med någon fyndig och rapp oneliner kanske, - utan istället tvingas möta en omfattande mental ödeläggelse.
-Det finns så att säga ingenting där?
-------------------------------------------------------------
Det korrekta sättet att påtala inkonsekvens i normalt tal är naturligtvis att bara säga som det är. "Det där var inkonsekvent". Men här har vi alltså att göra med något slags djupgående syndrom som drabbar själen i lika hög grad som det förbluffar och nollställer hela tanke-apparaten.
Mitt problem handlar alltså om att jag dels inte svänger mig med latinska uttryck (som härrör ur någon av Shakespeares många pjäser, en ordväxling mellan Julius Ceasar och Brutus), dels om att själva resonemanget: "du också", oftast mynnar ut i att man själv tvingas använda exakt samma fraser i sina egna argument, och i ett evighetslångt cirkelresonemang som bara förvärrar och fördjupar syndromets förmenande verkningsgrad (a suggestion of mimetic compulsion)
"Den som kämpar mot skenargument bör se till att inte själv blir ett skenargument. Och stirrar du för djupt in i en logiskt avgrund, så stirrar den logiska avgrunden tillbaka på Dig."
Rådet man får kan vara att då lämna diskussionen helt och hållet. Vilket man naturligtvis gör. Men det är ju inte det jag egentligen fiskar efter, snarare behöver jag en annan förklaring än den gängse av vad som faktiskt sägs. En nyare översättning, helt enkelt.
AI föreslår då att vi börjar med delarna,- Ethos (trovärdighet), Pathos (känsla) och Logos, och fört senare konstaterar att påståendet totalt sett utgör en paradox. Jag gillar för övrigt paradoxer ... och den kognitiva dissonans som krävs för att hantera vardagens surrealism, men det är kanske inte det som är det verkliga problemet här?
- Jo, det är det.
Problemet som jag ser det - och antagligen skälet till den förhöjda rent kroppsliga smärtan - är att påståendet söker påtala inkonsekvens genom att inkonsekvent kritisera det påstådda.
-Det kanske börjar klarna?
Här vill man kanske ha ett ord att sätta på just den saken, samtidigt som man vill kunna avfärda påståendet som dumt, rätt och slätt. Men även det, att påtala att något är dumt, äger sin begränsning eftersom det inte uttrycker något annat än en åsikt.
Vad vi har att göra med, får jag då äntligen veta, är ett genetiskt felslut. Ett slags fokus-förflyttning med ett modernare ord. Man ignorerar bevisen och sakfrågan, och kör av banan genom att hävda att det finns något slags historiska fakta, men som inte bygger på några fakta eftersom de enbart flyttar fokus från sakfrågan tillbaka till ursprunget.... and here we go again.
-Olle skulle aldrig ha blivit född! Han är ju helt. Jävla. Värdelös.
Syndromet i alla sina delar borde faktiskt kunna få både kropp och själ att bjuda ett inbilskt motstånd emedan det drabbar den mänskliga intelligensen hårt, främst genom att flyga under radarn för vad s.k. normala människor kan förväntas förstå av resonemanget, - varken skäl eller avsikt framgår ju för den som inte följer påståendets förrädiska underströmmar.
Man kan luras att själv känna sig "dum" i sådana sammanhang eftersom man enträget försöker förstå vad någon egentligen menar. Vad man alltså ramlat ned i är ett "logiskt hål", ett slags avloppsrör där man normalt sett gör sig av med dylika resonemang... eftersom de är helt orimligt ologiska och saknar all substans.
-----------------------------------------------------------
AI - mer logisk än du är - försöker faktiskt slingra sig, alltså smita undan genom att påstå att vi har att göra med en paradox när så inte är fallet.
För att något skall kunna kallas paradoxalt (och fortfarande betyda något överhuvudtaget) så krävs trots allt något slags djupare (eller högre) poäng med paradoxen. Något oupptäckt sammanhang kanske, som kanske kräver ytterligare tankemöda? Men så ligger det ju inte alls till i det här fallet.
-Fallet "Olle" bjuder inte på några djupare insikter, varken i människonaturen eller på annat sätt. Olle har kanske alltid varit Olle, en som menar väl och får jobbet gjort, - men som slarvar.
Mödan man lägger ner leder oavkortat till stora besvär, eftersom man i en mer strikt bemärkelse arbetar envist mot själva naturen, i detta fallet Olles påstådda fel och brister.
-Olle förtjänar inte en ny chans.
---------------------------------------------------
Ord, för att komma vidare, har naturligtvis både subjektiva och mer "universella" värden, men att kalla det genetiska felslutet en anomali (eller något annat tjusigt i den vägen), är också att ge det alltför stor betydelse. Påståendet är t.e.x inte alls ovanligt nog för att avvika från en norm eller regel. Satsen innehåller samtidigt en underförstådd negation, uttryckt som ett felaktigt (onaturligt) förhållande till rumtid.
-Kanske är det där själva skon klämmer...?
Den psykologiska effekten skapar (enligt en för tillfället ganska trevande AI) en "inlärd hjälplöshet", alltså precis det min egen organism uppreser sig så häftigt emot. En total intellektuell regression och på alla plan, blir den oundvikliga följden. Min avsikt - mitt kall! -är ju att mörda hela påståendet. Mörda det med ord.
- Den kan få dö långsamt, kanske genom omständligt tjat som här och nu, eller så slocknar den bara... smärtfritt, snabbt och effektivt.
Självklart mår man själv oerhört psykiskt dåligt när ingenting biter. En verbal assassin ser ju saken som sitt kall. Man saknar alltså inte ammunition, - utan effektivare precisionsvapen.
Att t.ex. mörda Olle... p.g.a ett vanligt mänskligt misstag, låter också ganska drastiskt. Sen Olle drog så har ju du köpt hem en hel drös med powertools som gör arbetet med taket enklare. Du använder inte kittet själv, du väntar istället - i hjälplöshet - på den slarvige Olle.
-Men hallå, språket?
Ja, jo... AI hade faktiskt svaret, men det satt väldigt långt inne.
Alltså; vad som sker och vad hjärnan luras att göra genom det inledande påståendet är att känna istället för att tänka. Vår förmåga att förstå komplexa system förtvinar eftersom vi inte får några "power-tools" (ett språk) för själva tanken.
Sapir-Whorf hypotesen dyker självklart upp i förklaringen, den del som säger att språket inte bara beskriver en verklighet utan också begränsar vad vi kan (eller får) tänka. I just det här fallet, med xxx, makten och rodret, (och så naturligtvis...Olle), så drivs ingen som helst handling framåt...istället blir det "tårta på tårta" med grundlösa anklagelser. Ett helt bageri kan man säga, av bakåtsträvande och reaktionär polemik, avsedd att förleda en mottagare till att helhjärtat tro på sin egen maktlöshet.
------------------------
AI blir sedan poetiskt vacker i sin slutsats, och avslutar dramatiken med följande rad:
"...när språket redan ramat in framtiden som en oundviklig upprepning av dåtid..."
-Jag tror gåtan är löst.
Njae, i så fall måste vi titta på hela meningen. Ett ord i taget...
-------------------------------------