Stats-individualism...
...smaka på det ordet.
En vanlig kommentar på nätet är ju den att "vi svenskar är exrema individualister". Här har man alltså bäddat in det vanliga "vi:andet" och den kollektiva biten... som säger att något gäller alla.
På frågan om svenskar är ensamma så går svaret isär. Sverige har många ensamhushåll men det betyder inte att vi känner oss ensamma. Eller, att många klagar på ofrivillig ensamhet och mår dåligt.
Personligen tillhör 50/50-gruppen. Jag trivs väldigt bra på egen hand, men jag skulle också må dåligt om jag kände mig ensam för ofta. Min man är likadan, typ. Vi kan lämna varandra ifred.
Hur ofta jag eller någon annan trängtar efter sociala aktiviteter är naturligtvis individuellt. Och vad man vill göra med sin frivilliga ensamhet är också det vars och ens ensak.
-Men är det verkligen sällskap man längtar efter? Eller längtar man efter nåt som fungerar för människor, nåt som sitter ihop i en kontinuitet... och som inte hela tiden ekar...ihåligt och fragmenterat här på gatuplanet?
Individualism, i den breda kollektiva betydelsen menar att individen (i allmänhet) har ett egenvärde som står över kollektivets intressen. Det kan kanske vara en svår ekvation att knäcka för individen själv. Vad menas o hur ska man vara då?
Jag - som inte har tid eller lust att befatta mig med precis alla individers rättigheter o skyldigheter - tolkar det gärna som att "jag gör vad fan jag vill och det ska väl du skita i". Men det är inte riktigt så det ska uppfattas. Inte heller är det sant.
Den existentiella individualismen menar att man har rätt (eller skyldighet?) till personlig utveckling och självförverkligande... och samtidigt äger en frihet från negativa tvång.
-Som att påtvingas stats-individualism?
Den liberala ("humana") individualismen menar att staten ska tjäna människan (inte tvärtom), samt att du äger dig själv.
-Aha. Är det därför vården skickar otäcka plast-artiklar hem till brevlådan sju gånger om året ? För att de ska studera ens bajs?
De slutar ju aldrig...peta i en.
Den politiska individualismen vill stifta lagar som befäster dessa rättigheter./ dvs ger dig möjligheten att utvecklas, fatta helt egna beslut, söka din egen lycka samt äga dig själv.
-Men vad är det för jävla nonsens allt detta? Så funkar ju inte människor...
----------------------
Individualism är inte detsamma som individualitet. Det betyder inte att individen är unik eller väldigt själv-utvecklad. Man kan välja bort de sakerna och vara "formellt" individualistisk (tillsammans med andra likasinnade) och då säga: Vi är individualister, i det att vi ser likadana ut och strävar åt precis samma håll.
Den här sortens dussin-typer brukar samtidigt tro väldigt mycket på Sverige ... fast mest som en "företagsidé". De jämför sig med andra och lever genom andra - Staten t.ex., och kan få ångest över subtila förändringar i vissa procentenheter, eller kära ner sig ordentligt...i statistik.
På frågan "whats in it for you?" får man inga bra eller konkreta svar. De litar helt enkelt på att det står en kruka guld vid regnbågens slut. De är kanske inte så själv-utvecklade som de hade kunnat vara? Eller så vill dom inte. Det står ju var och fritt...
Hen var förr "den skötsamma och strävsamma människan" som ingen egentligen lade märke till. Om inte själva grundbulten så åtminstone ett kitt. Samma människor idag, och en otäck trend kommer emot en...avhumanisering. Förakt för svaghet. Fascism...
--------------------
Individualisten under stats-individualismen kan alltså välja.... om hen vill "skapa sig själv utifrån egna förutsättningar" (och kanske t.o.m. uteslutas ur gemenskapen), - men ändå kunna bidra med sin individualitet på gott och ont. Eller...om hen vill vara en individ bland många andra individer i en flock.
-Mer rappakalja!
Grejen är den att man stannar i växten. Man kan inte utvecklas, inte "växa upp", inte vara vuxen och inte åldras. Man ömsom växer och krymper som sjögräs... med Staten. Eller: Man hamnar i trotsåldern livet ut.
-----------------------
Två saker får vi veta: Vi kan hamna i ansvars-fällan (det har jag gjort några gånger). Mitt personliga ansvar gör det tvärt omöjligt att "skylla" på något när allt blivit fel. Det är då bara mina egna livsval som avgör, - vilket nån idiot krasst påpekade också.
Nu har jag i och för sig ingen direkt lust att "skylla på andra" i de fall jag kan ta det ansvaret. Men hur blir det när jag inte kan det? När ansvaret inte är mitt att ta?
Det andra kan vara just valfrihets paradoxen. Människan ska tvingas att välja, att vara "sig själv" och ansvara för sig själv... samtidigt som hon hela tiden speglar och härmar andra och/eller stöts och blöts mot alla skyldigheter. Ibland förefaller de godtyckliga. Vilket mynnar ut i ett slags obegripligt skuldbeläggande även det.
-Man kan kanske fråga den där oberäkneliga och neurotiska handläggaren/makthavaren? Hur mår Staten idag?
Ibland får man tassa runt på ägg. Ibland har man kanske tur, och träffar nån trevlig. Nån som "fattar".
Initiativet- alltså egna idéer om vad man vill - gör man ändå bäst i att lämna hemma. Annars får man problem.
----------------------------------------
Jag tänker ofta på de här "existentiella" sakerna. Lite för ofta faktiskt... Individualismen har blivit en enorm börda.
Jag varken vill eller kan...ha kontroll över varenda liten skitsak. Det jag vill kunna åtnjuta (ett större självbestämmande eller mer påverkansmöjligheter i ett samhälle) kan jag ju bara drömma om så länge jag inte de facto äger Mig Själv (annat än psykologiskt och på trots. Men också för att jag bestämmer det. Inte du.). Jag har alltså friheten att bli eller vara precis hur egensinnig jag vill. Jag skulle kunna lägga fram både kloka, idiotiska eller helgalna förslag. Vilket jag naturligtvis får göra, bara det att vem ska lyssna?
Jag känner det som ett tak. Inte ett glastak gud bevars (vad är det där för trams?) Utan mer som ett dystert molntäcke, som vilar över precis hela samhället och som sätter alla möjliga gränser för den "fria viljan". Självklart tänker man kanske i första hand på kostnaderna. Vad man betalar för att ens få existera är ganska drygt, och det är betydligt dyrare att vara fattig. Man kan också dra sig till minnes en myndighetsutövning, där individen ställs som inför rätta inför en obeveklig vägg av institutionella och byråkratiska regelverk som sällan eller aldrig tjänar människan.
Slokörat blir man varse att ingen jävel bryr sig om man lever eller dör. Vilket i och för sig är en betydelsefull och grundläggande frihet naturligtvis. Och själva skälet till att också jag har haft självmordstankar.
Det har jag inte idag.
Trots dessa invändningar från undertecknad, så är jag tydligen oerhört individualistisk (himlar med ögonen). Jag har fått höra det som något nedsättande (att gå emot en ström, att inte vilja passa in, att inte bjuda till). Eller så har jag fått veta genom något slags beröm: Självständig, självgående, "lätt" att ha att göra med etc.
Men till vilken nytta?
Man ska ju bidra! Göra nåt slags rätt för sig!?
--------------------------------
Jag kan tveklöst utnämna Mig Själv till den absolut mest intressanta människa jag någonsin träffat. Sen kan jag sitta framför en spegel och prata med mig själv en lång stund om det. Låter kul?
Ingen har någonsin bett eller ens frågat mig om vad jag kan eller vill "bidra" med. Ingen har frågat mig vad jag "vill"...med livet, med mig själv, tillsammans med andra eller för helheten.
Ingen har någonsin frågat mig om min historia. Vem var jag igår? Vem var jag för tio år sen? Var fan kommer jag ifrån?
-Man kanske glömmer det själv, om ingen längre bryr sig...
Vad man kan stöta på - en livstid igenom -är istället något påträngande familjärt i ett ständigt lika stillastående "nu". Fullständiga främlingar behandlar en som vore man en utlöpare av dom själva, som vore vi alla en enda härlig fysisk organism.😖
Just de människorna är de som oftast säger: Vi tar hänsyn till individen, eller "Vi är alla individer".
Säkert har du också pratat med nån sån... det kan vara en granne....det kan vara en handläggare.... eller har du varit på nån kurs eller föreläsning...där halva tiden har handlat om att påpeka just DET.
Jag har ofta undrat var de kommer ifrån, de där grönsakerna. Vilken dimension. Och varför det är så viktigt att understryka det självklara, men utan att begripa något av det.
/sign. En till
----------------------------------