"Dessutom känner jag att diskussioner om frihet och lycka ofta bäst informeras av vetenskapliga studier, inte personlig erfarenhet" - Anonym
Allt som gör livet värt att leva...
-Allt som gör livet glatt!
Man stöter på de här uttrycken ganska ofta i svenska språket. Gärna i presentationer av något slag, typ "vem är jag eller vad gillar jag eller varför gör jag det här?"
Min blogg t.ex, skulle kunna innehålla en sådan presentation.
"Jag bloggar mest om (---) , men ibland också om (---).
Allt som gör livet värt att leva, helt enkelt!"
------------------------
- Det stämmer inte. Jag bloggar för att jag är arg på saker. För att jag gillar ord. För att jag är nyfiken på saker. För att det är kul. Och för att jag är något slags arbetsnarkoman, - en sån som hela tiden måste fly in i "något mer ansträngande" (än att bara leva).
På google hittar vi kanske exempel på vad som gör livet värt att leva. Någon har frågat exakt det. Och, naturligtvis, så har någon svarat:
"Att hjälpa andra, bidra, sprida sitt hjärtas vänlighet, förbättra sig själv och fördjupa sig i lärande".
En annan säger att det handlar om att "skapa sig själv".
Men om man inte gör något av det där?
"Jag hjälper inte till så himla mycket, jag bidrar inte med nåt, jag är ganska snål med glädje och jag förbättrar inte hela tiden mig själv"
Lever man ett värdelöst liv då?
Google har inget svar på det. Jag blir omdirigerad till en självmords- linje. Vilket faktiskt är provocerande på nåt sätt.
----------------------------------------------
Hur värderar vi människor egentligen livet? Mår man automatiskt dåligt om man inte vet vad man ska ha det till?
I en diskussion om "livet" som jag läser på nätet, så ber ändå de flesta om ursäkt.
"Jag ber om ursäkt för att jag stavade fel (men det är rättat nu)"
"Jag ber om ursäkt för att jag häver ur mig och skriver för mycket om mig själv".
Man riktigt känner ju hur ångesten knyter sig och krampar hos personen, och hur tankarna kämpar för att få nåt slags kontroll över en omöjlig situation.
-Om man inte kan vara perfekt, om man är för lite eller för mycket...om man skyddar sig mot kritik eller värjer sig mot att bli dömd. Om man inte har lyckats? Hur ska man då må?
Tröst finner man, enligt i de flesta, i tanken på att "man ändå ska dö en dag". Det tar kanske udden av den värsta plågan, god willing, och i ögonblicket...
------------------------------------------------
En snubbe i den tråden säger att "han äter chicken nuggets, bor i bilen och gärna vill ha en spellista klar till imorgon". Han säger att han har det bra.
- Vad har han bidragit med? Hur hjälpte han till?
Men faktum är att det faktiskt räcker att höra ...att han är lycklig med sitt "sunkiga icke-liv". Det känns kravlöst och enkelt, och man pustar liksom ut.
-Så där ska alla ha det tycker jag.
------------------------------------
Vi skulle kunna vara bättre förebilder för varandra. Fria. Självgående. Kravlösa.
-Egoistiska. Omogna. Ansvarslösa! Det är det du menar, din slarver.
Yttre press, höga förväntningar och liten tid för återhämtning tros vara de tre faktorer som spelar in i sådant "som gör livet värt att leva". När hela värdet på ens handlingar och livsstil mäts enbart utifrån vad man bidrar med, så måste man kanske också fråga sig: Vem tjänar jag? Vem blir egentligen hjälpt?
- Vems slav är jag?
Snubben i bilen - som ju just "skrev den allra bästa självhjälps-boken genom tiderna, i bara några korta meningar", bidrar i allra högsta grad, men med en mycket trevligare och mer positiv stämning.
- Chicken nuggets är okej, i alla fall de man kan göra själv (o inte de man köper). Man kan väl förresten få äta vad man vill, i så fall? Bo i en bil, ja det har jag prövat en sommar. Det var en semester-grej förstås, både lite obekvämt och rörigt. Men där fanns också en känsla av att vara fri. En känsla också, av att inte ha något direkt att vinna eller förlora. Själva minnet... av att ströva, campa, upptäcka... eller bara bo i en bil...tja, det väcker faktiskt en gryende livslust.
Jag kan andas o röra mig och sträcka ut! Jag kan kanske blicka framåt när jag är på "botten" utan krav... men inte när jag är på "toppen" och ensam med allt missriktat ansvar.
----------------------
Om den enda ansträngningen den dagen handlar om att skapa en spellista som man gillar själv, så ges man samtidigt en massa tid till att bara tänka, uppleva, känna o existera. Allt sådant man normalt sett inte sätter något jättehögt värde på. Kanske leder det ena till det andra?
Man ser plötsligt saker och vill kanske skapa något; teckna eller fotografera. Man upplever saker och vill kanske förmedla; skriva eller berätta för andra. Man kanske vill bygga något...en hydda... eller en båt.
-Man kanske vill bo på en båt?
Istället för i bilen...
Man blir ju så oerhört inspirerad.
Man frigör energi! Man får uppslag till den förändring man behöver.
Sagt och gjort. Man säljer det man har och bor istället på en båt. Eller, man dagdrömmer om det. Planerar...funderar...gör sig en bild.
- Man kan skapa platser som man aldrig varit på och aldrig kommer att besöka.
Att bara vara i rörelse, på fri fot, är kanske inte att "hjälpa till o bidra". Vad man på sin höjd kan få för besväret är en blandning av bitter avundsjuka och svidande kritik.
-Varför ska du må bra och vara så fri, din jävla svikare?
--------------------------
Tyckte du att den här texten bidrog till ett mående?