Om man skulle utvärdera...
... t.ex. upplägget i mina blog-texter... och sedan avgöra vilken typ av intryck man får av "mig som person"...
... så skulle man kanske - i alla fall jag själv - kunna sluta sig till... att känsla, tanke och språk känns en aning splittrat och separerat från vartannat.
Samtidigt som jag utför många olika sysslor i vardagen, så lurar hela tiden en malande tanke i bakhuvudet:
- Vad fort allting går. Hur mår jag egentligen? Tiden rusar ju fram!
Idag stannar jag upp och ägnar tid åt denna högintressanta fråga. Gör tiden verkligen det?
--------------------------------
Jag är "gammal" nog att minnas en tid, när man kunde påbörja och följa en kongruent tanke-tråd från tidiga morgonen till sen kväll och sedan "följa upp" - närmast meditativt - redan nästa dag.
Kanske läste man en intressant bok? Ingenting annat hände just då, världen tycktes stå stilla. Man hade ju enbart några få saker att ha koll på:
Hur allt det praktiska (eller triviala) i vardagen skulle hanteras. Och hur man samtidigt funderade kring, eller pratade om, den där boken man läste, - och vilka nya tankar som då kunde dyka upp.
Man lade märke till små detaljer medan man uppskattade vädret utanför fönstret, och man upplevde inte tristessen som väldigt tråkig, alls.
Allt fick ta tid.
När man blickade "inåt" så möttes man av ett tämligen välordnat landskap. Minnen, fantasier och plötsliga intryck tycktes haka i, både varandra och den övriga verkligheten, och i konsekventa banor, - så att hela tillvaron kändes- om inte strikt logisk och rationell - så åtminstone sammanhängande.
Riktigt upprörd blev man bara ca. två gånger om året. Det kunde röra sig om ett obehagligt mord kanske, eller ett krigsutbrott ute i världen. Händelser som skapar skvalp också på den lugnaste sjö.
Man hade gott om tid att bearbeta de upprörda känslorna, ett dråpslag i taget. Vissa motgångar är ju samtidigt rent privata, och bör därför prioriteras.
Man hade också extra tid att bara avsätta, för saker som annars skulle förefalla oförklarliga.
Man drabbades inte av en plötsligt krypande ångest, helt skild från det man faktiskt upplevde eller sysslade med just då. Inte heller lade sig intryck på varandra i slarvig omlott strax innan man skulle sova, - så att hjärnan ständigt tvingas dra effektiva men surrealistiska paralleller mellan "hur man bakar citron-muffins", och "Trumps mentala hälsa".
Man kunde med andra ord ta en sak i taget. Gå på djupet. Utrymme gavs också till det oväsentliga. Det som låg närmast kroppen och nära i tid. Lite harmlöst skvaller kanske...eller nåt underhållningsprogram på TV.
Det kan man inte längre. Den tiden är förbi.
------------------------------
Upplevelsen är utbredd enligt sociala medier. Folk uttrycker förundran över att timmar, dagar och hela veckor försvinner i en nafs. Det verkar faktiskt som att tiden rusar fram.
I media uttrycks det som repetitiva sensationer. "Nya uppgifter" bekräftar ständigt det man fick veta redan förra veckan, så att bistra slutsatser på tomgång återigen måste dras. Här kan gärna "experten" få fylla ut tomrummet med motsägelsefulla analyser. Analyser som redan gjorts, ska tilläggas.
Tidigare kallades det stress, kort och gott. Under 90-talet kunde vi ofta höra att "stressen ökar i samhället". Det lät mest som en olycksbådande profetia, som något som genom språket banade väg, - för det som komma skall.
Vissa drabbades tidigt, andra höll ut lite längre.
--------------------------
Människor fick plötsligt fler diagnoser. Diagnoser som samtidigt ursäktade stress och förvirring, och som slungade tillbaka splittring, stress och ångest på individen själv. Splittrad är man för att man "har" något. Nåt slags neuropsykiatrisk åkomma.
 |
| Tjata! |
Min åkomma heter Clairsentience. Den har jag alltid haft och det påverkar hur jag relaterar.
Jag upplever således verkligheten som varande inuti mig. Och hela medvetandefältet som något "under min hud". Vilket i sin tur betyder att jag ofta behöver lite mer tid på mig, för att få alla tankar och intryck i ordning.
Saken är den, att jag inte längre bryr mig om det. Jag ger det inte längre tid.
- Tiden rusar ju fram!
Jag har nya rutiner: Jag vaknar, sträcker på mig, dricker kaffe, läser nyheter, ...och förstör sen hela min dag på något slags skiss på linjerat papper - ett blogginlägg kanske - men som jag inte färdigställer förrän sent, vid tre- fyra på morgonen, när jag är fasligt trött och tämligen flamsig (läs: "i fucking upplösningstillstånd!").
Då ska helheten plötsligt "summeras", vilket leder till att jag - som naturligtvis går vilse bland en mängd olika möjligheter och tankebanor - kvickt försöker sammanfatta genom att dra ihop, främst i den delen av hjärnan som ser tydliga likheter... (snar- likheter)...samtidigt som jag uppehåller mig omständligt vid mindre detaljer, i den delen av hjärnan som alltså urskiljer fakta och detaljer.
Jag får oftare en malande huvudvärk. Något tungt och kladdigt landar som en oformlig "smet" rakt över huvudet medan en envis liten "röst" hela tiden avbryter:
- Borde inte du göra något annat just nu? Tiden rusar ju fram.
Kanske är det då "Överjaget" - samvetets domare - som i sin iver att ställa saker i ett mer rättvisande ljus samtidigt förtrycker det arma sinnet, - ofta med mer ålderdomliga pålagor... vilka man vill helst behagar kräkas... eller kanske kissa på.
Förändringens tidevarv ställer saker på sin spets.
Jag kastar då om ordningen i resonemanget, så att Z hamnar främst i alfabetet men att A eller B fullständigt glöms bort. Tankebyggnaden blir naturligtvis lika skev som lutande tornet. Jag kan därför tro...att jag drabbats av galenskap.
"Det finns hjälp att få".
-------------------------------
Bloggandet handlar nog mest om "en själv". Informativt eller underhållande för någon enstaka, yes. Men i huvudsak vill man kanske reda ut saker för sig själv. Så att verkligheten inuti huvudet motsvarar en omvärldsanalys av något slag (och vise versa).
- Så att man kan avsluta ärendet och bara sova gott i åtta timmar?
Här är det lätt att låta en inre kritiker hela tiden skuldbelägga. "Jag har tappat det" tros vara den förenklade termen. Oavsett orsak, så är det hos en själv som problemet ligger, eller så låter man sig övertygas.
Att det är samtiden som är galen kan man förvisso nyktert konstatera. Men inte fullt ut känna. Man plågar sig hellre med tidsödande överläggningar: Varför kan jag inte skapa ordning i ett eskalerande kaos?
-----------------------------------
Många fruktlösa försök senare, och man tvingas acceptera...att omvärlden så som den presenteras för en faktiskt påverkar de egna nervbanorna mycket negativt. Vilka "verktyg" har man i lådan? (Och vem i h-e uppfann ett så korkat uttryck?)
Man skrider alltså till verket medelst knipslug tång. Med kirurgisk precision låter man det fullkomligt absurda förbli det helt verkliga. Man surfar skickligt men reaktivt på vågorna medan förnuftet rasar i sin fångenskap.
För mig verkar själva omvägen - främst genom språket - vara den huvudsakliga genvägen. Jag "krånglar till det" något oerhört och kan i och med det... lura hjärnan att tro att jag faktiskt rett ut ett och annat.
Ett djupt känt rebelliskt trots... mot "fåordig fördumning och allmänt slarv".... får då ersätta något mer substantiellt.
-Här kommer genast saker som bisatser, kursivering och skiljetecken att hamna i den omedelbara förgrunden. Sinnet konkurrerar samtidigt med sig själv om en åtråvärd förstaplats: Hur snabbt kan jag "sno ihop något" som verkar lagom provocerande?
- More is more!
Om något kan läggas till, så skall det läggas till!
Det hjälper mig inte att varken fokusera eller prioritera. Tiden rusar inte fram, den hoppar oregelbunden hage... mellan det som behöver sägas...och det som likgiltigt och ignorant gör sig lustigt över det rent horribla som bara pågår.
Jag navigerar blott ett utbrett patologiskt undvikande.
Men jag gör enorma kvantitativa framsteg.
---------------------------------
PS: Neuroception är "en omedveten process som hela tiden scannar en omgivning". Man re-agerar genom att engagera sig mer, fly fältet eller bara stänga av.
Jag reagerar oftast medelst ökad "ansträngning"... emedan jag är både extremt introvert men samtidigt spontan, och "en handlingsmänniska".