En fråga som på senare år har kommit på avvägar är: "hur vet man om man är svensk?"
För vad som nu känns som hundra år sedan, så kunde människor riktigt gräva ner sig i sin "förlorade" svenskhet. "Man får inte ens hissa flaggan" var ett ganska vanligt argument bland sura gubbar. Motsvarande debatt gällde kravet på invandraren.
- Svensk är man när man talar svenska och deltar i det svenska kulturlivet.
Allt det där, - före migrationskrisen 2025 och när 1,2 miljoner asylsökande ramlar in i EU... är avlägsen historia idag.
Krisen löste upp en propp. Plötsligt kunde man knysta om invandring på ett sätt man inte kunnat tidigare. Viskningar, som knappast hörts alls, förvandlades snabbt till en genomträngande körsång, tills eländet slutligen nådde ut genom den etablerade politiken, regeringen,... och en dyster tidpunkt "där vi är idag".
Jämför gärna med nutid, när invandring är i stort sett det enda man talar om vid sidan av gängvåld och ett förestående världskrig. Men skitsamma (som vi säger här), hur vet man idag om man är svensk?
- Definitionen står sig. Du talar svenska, du deltar i den inhemska kulturen och du känner en tillhörighet.
--------------------------
Jag semestrade faktiskt en gång för väldigt länge sedan... i Grekland i en dryg månad. Jag bodde då i en grekisk familj, hos en brevvän, så att semestern präglades av...ganska mycket grekisk vardag. Jag anpassade mig snabbt och kände mig naturligtvis genast som en grek.
Språket var det självklart lite si eller så med, men allt annat bara föll på plats.
På planet hem grät jag tillsammans med en turkisk passagerare. Han ville bara hem till Sverige.
Han kunde ju knappast bärga sig, och grät således av både lycka och hemlängtan. Jag snyftade av exakt motsatt anledning: "Aldrig tillbaka till den där jävla provinsen igen".
Vem av oss två var "mest svensk"?
----------------------
Väl hemma så var allt så "småttigt". Folk inne i TV:n kändes mest som skojiga undulater. Rubriker på svenska löpsedlar tycktes komma från den äldre medeltiden. Människor på gatan verkade nedgångna, sjukliga och förfulade...hade de alltid sett sådär jävla deppiga ut?
Sakta kröp locket tillbaka på sin plats. Jag blev strax några centimeter kortare i rocken, medan de tjattrande figurerna inuti TV:n bara växte och växte i betydelse. Någon vecka senare var jag "hemma" igen. Jag drack för att "komma bort", uttryckte mig fåordigt och funderade en del på självmord.
-------------------------
Enligt hela definitionen (ovan) så är jag enbart juridisk svensk (jag innehar ju medborgarskap sedan födseln). Jag talar också språket hjälpligt, vilket jag har påpekat i min CV.
Jag återhämtar mig fortfarande efter ett allmänt kvävande tungsinne och en ganska svår vinter, men daglig och pedagogisk övning i att både tala och skriva, kan naturligtvis återställa alla bortglömda färdigheter.
Jag firar inte och deltar inte aktivt i "svenska kulturella aktiviteter" så som de uttryckligen beskrivs:
Midsommarfirande, Kräftskiva, Lucia, Jul o Nyår, Valborgsmässoafton och, till sist, semmeldagen.
Detta eftersom jag - en eklektisk f.d. wiccan, och som senare kommit att söka efter andra och mer personliga sätt att "fira högtider", mer och mer har känt en dragning åt det experimentella. Jag känner mig ofta dåligt integrerad i de svenska levnadsvanorna.
- Om semlan - ett smaklöst, torrt vetebröd med vispad grädde i - kan man säga mycket elaka saker. Jag ska försöka att låta bli.
---------------------------
Här kan istället ett Midvinterfirande av betydligt äldre datum få ta plats i kalendern, tillsammans med en Bysantisk "Epifania" eller en helt vanlig men vacker Höstdagjämning. Ingenting dramatiskt för hela riket således. Och definitivt inte något som skapar tillhörighet.
- Vissa år markerar jag Häxnatten (31:a April) eller Sol Invictus i almanackan... för det bara känns ju helt rätt. Men det kan variera...
Eller, så firar vi Shem el Nessim (att lukta på vinden), - första måndagen efter den koptiska påskdagen i April... och därför any day now. En egyptisk nationell vårfest alltså, och därmed årets allra första picknick utomhus. ( I den egyptiska matkorgen hittar vi typ "sill" - salt fisk- samt kokta ägg och salladslök, - inte helt olik den mat som svenskar äter vid ungefär samma tidpunkt).
----------------------
Ingenting av detta spelar någon som helst roll tyvärr. Jag är fortfarande motvilligt svensk i passet och kulturellt kristen, något jag faktiskt har accepterat. Men svenskhet är ingenting att vara stolt över längre. Så är det ju bara, helt officiellt.
Vi har gett upp allt så bara halmstrån är kvar.
Jag är också en "etnisk svensk" enligt en viss typ av definition, men inte enligt en annan... även om jag formligen avskyr allt germanskt folkdräktsmode, och genast tar min hand ifrån det.
Folkutbytesteoretiker menar ju att jag - med mitt kelt-iberiska påbrå (och om "rätt ska vara rätt") - också hör hemma bland de 40-60% "vita" som snart kommer att utplånas av islam. En djupt störande teori rent personligen, varför jag så ofta jag bara hinner hissar en färgglad Labaro Cantabria - en regional spansk självständighetsflagga - med vilken jag känner stor kulturell samhörighet.
Dia de Cantabria firas också årligen hemma hos oss, en söndag i Augusti, för att med entusiasmo motverka de onda krafter som söker ta ifrån individen hennes kulturella och andliga självständighet och ersätta den med "fika, punktlighet och stugdrömmar".
-Rör inte min blodslinje!
 |
| Aries,18/3-26 |
----------------------------------------------------------------
Vi firar ganska anspråkslöst ändå: vi dricker kanske ett glas äppelcider och äter frukt med fårost vid dukat bord på uteplatsen, oftast till tonerna av virtuosen, tillika polacken Marcin Patrzaleks helt fantastiska flamencoinspirerade falsetas ekande ut över nejden. Då kan det handla om att försöka överrösta fotbollsreferat från radioapparater, gräsklippare och motorsåg eller karismatiskt frikyrkliga möten... som tydligen hålls i Folkparken, whatever.
En musikaliskt mycket effektiv vitaminkick hur som helst, med rötter både i Indien, Persien, i Medelhavets kustområden... och spridd över i stort sett hela Occidenten!
--------------------------
På något (de flesta) plan är jag nog bara en omåttligt uttråkad kulturell "zigenare" (och alltså inte det mer korrekta "roma", vilket ju handlar om rent etniska anspråk).
Det påståendet, -rörande mig själv alltså- saknar i dagsläget all historisk grund, i både svenska kyrkoböcker och i någon slags gemensam "släktforskning", så man får helt enkelt ta mitt ord på det.
Med mor- och farföräldrar från både Skåne och Dalarna, så får man kanske anse den mer officiella och näraliggande saken genetiskt utredd. Man kan alltså byta kön, men inte etnicitet.
Mitt haplo-tjossan (på mödernet) påstår however... att jag är typ 16 000 år gammal och kommer från Mellanöstern, förutsatt att jag står stadigt som en utslagen knopp, på alla mina förmödrars axlar.
Och så gammal kan man faktiskt känna sig ibland. Oftare nuförtiden...
Vad gör du själv förresten, för att framhålla en mer, eller kanske mindre... svensk, - och tämligen ljummen identitet?
---------------
-----