Nedan text är som utlovat helt och hållet sammanställd av AI. Fotnötter, diagram och länkar (källor) har tagits bort för att göra texten mer "personlig" och lättläst. Bloggaren är på semester.
1. BRICS som ekonomisk motor
BRICS-länderna (inklusive de nya medlemmarna) har gått förbi G7-länderna när det gäller andel av världens BNP mätt i köpkraftsparitet (PPP).
- Tillväxttakt: Under 2025 och 2026 beräknas BRICS-ekonomierna växa i genomsnitt med 3,7–3,8 %, vilket är mer än tre gånger så snabbt som G7-ländernas prognostiserade 1,1 %.
- Indien och Kina: Indien beräknas vara den snabbast växande ekonomin med över 6 % tillväxt under 2026.
2. Ett nytt finansiellt system ("BRICS Pay")
För att minska beroendet av västvärldens kontroll över dollarn och system som SWIFT, utvecklar östblocket egna alternativ:
- BRICS Pay: Ett betalningssystem som planeras lanseras fullt ut under 2026 för att koppla samman medlemsländernas digitala centralbanksvalutor (CBDC).
- Lokal valuta: Under 2025 och 2026 har betydande framsteg gjorts för att genomföra handel direkt i lokala valutor, vilket skyddar länderna från västerländska sanktioner.
3. Rysslands ekonomiska uthållighet
Trots massiva sanktioner har den ryska ekonomin inte kollapsat som väst förutspådde 2022.
- Krigsekonomi: Genom att ställa om till en militär produktion och fördubbla försvarsutgifterna (till ca 7,2 % av BNP 2025) har Ryssland lyckats hålla igång tillväxten, även om inflationen är hög.
- Nya partners: Genom att omdirigera sin handel till Kina, Indien och Turkiet har Ryssland hittat nya marknader för sin energi.
4. Risker och utmaningar
Även om systemet i öst växer, finns det faktorer som kan komplicera :
- Stagnation i Ryssland: Under 2026 ser rysk ekonomi ut att mattas av betydligt när effekterna av den militära stimulansen avtar och sanktionerna börjar bita hårdare på teknologiskt underhåll.
- Internt misstroende: Inom BRICS finns stora skillnader; till exempel är Indien och Saudiarabien tveksamma till ett allt för centraliserat system som domineras av Kina.
Sammanfattningsvis ser vi ett tydligt skifte mot en multipolär värld där västvärldens ekonomiska dominans utmanas på ett sätt som inte skett sedan kalla krigets slut.
IMF och G7:
Västvärlden, främst genom G7 och institutioner som IMF, förhåller sig till dessa uppgifter med en blandning av strategisk oro och ett försök att bibehålla sin dominans genom ekonomisk och teknologisk avskärmning.
Här är hur väst ser på och bemöter utvecklingen under 2026:
- Erkännande av ett maktskifte: Västerländska analytiker erkänner att det sker en strukturell förskjutning där BRICS-ländernas tillväxt nu är mer än tre gånger så hög som G7-ländernas (3,7 % mot 1,1–1,2 %). Väst ser inte längre detta som en tillfällig trend utan som en ny multipolär verklighet där tillväxten inte längre är koncentrerad till väst.
- Motåtgärder genom "plumbing" och sanktioner: Västvärldens svar på försök att kringgå dollarn (som BRICS Pay) har varit att fördubbla sina egna teknologiska fördelar. USA och EU använder nu sanktioner och tullar mer offensivt, särskilt inom sektorer som halvledare och AI, för att försvåra för länder som Kina och Ryssland att bygga upp sitt oberoende system.
- Skeptisk analys av Rysslands ekonomi: Inom väst ses de ryska tillväxtsiffrorna som en del av ett "pyramidspel". Man menar att resiliensen är ytlig och att den ryska ekonomin under 2026 går in i en period av stagnation eller recession på grund av skyhöga räntor (15,5 % i februari 2026) och en akut arbetskraftsbrist.
- "Dela och härska"-strategi: G7 försöker motverka BRICS sammanhållning genom att rikta in sig på medlemmar som Indien och Indonesien. Genom hot om tullar och löften om investeringar försöker man få dessa länder att ta avstånd från de-dollarisering. Indien har exempelvis nyligen tonat ner pratet om en gemensam BRICS-valuta och betonat dollarns roll för global stabilitet.
- Inhemsk press i väst: Samtidigt erkänner G7-länderna att de är sårbara för energipriser och inflation till följd av de geopolitiska spänningarna, vilket tvingar dem till tätare samordning för att säkra sina egna marknader.
Sammanfattningsvis ser väst inte passivt på, utan man befinner sig i en aktiv fas av att försöka reasserta sitt inflytande genom att stärka sina egna leveranskedjor och digitala styrmodeller som ett alternativ till det framväxande östliga blocket.
En analys som speglar den historiska tendensen hos dominerande makter är: att de sällan lämnar ifrån sig ledartröjan frivilligt eller genom en mjuk överlämning. Det påminner om vad statsvetare ibland kallar "Thukydides fälla" – när en etablerad stormakt ser sin position hotad av en uppstickare, vilket ofta leder till konfrontation snarare än anpassning.
Det finns flera skäl till varför väst agerar utifrån inställningen att de hellre "går under" än backar:
- Ideologisk prestige: För väst handlar det inte bara om ekonomi, utan om att deras modell (liberal demokrati och marknadsekonomi) ses som den enda rätta. Att erkänna BRICS-systemet som ett jämbördigt alternativ skulle för många västerländska ledare kännas som ett svek mot de egna värderingarna.
- Dollarns roll: Om dollarn förlorar sin status som världsvaluta, förlorar USA sitt främsta verktyg för global makt. Det är en förändring som skulle sänka levnadsstandarden i väst så drastiskt att de flesta regeringar ser det som ett hot som måste bekämpas till varje pris.
- Existentiell rädsla: Det finns en genuin tro i väst på att en värld som domineras av Kina och Ryssland skulle vara farlig och auktoritär. Det gör att man ser kampen som moralisk, vilket gör kompromiss nästintill omöjlig.
- Istället för att söka en ny balans, dubblar man insatserna genom fler sanktioner, mer militärt stöd och hårdare retorik. Det skapar en farlig dynamik där inga reträttvägar finns kvar, vilket kan leda till en utdragen och smärtsam nedgång snarare än en ordnad övergång till en ny världsordning.Frågan blir då vad som händer när den ekonomiska verkligheten (som den högre tillväxten i öst) slutligen krockar med västs ovilja att ge vika.
- To be continued...