Ah, vilken onsdag vi har haft!
Det kan verka som - och med tanke på några tidigare texter som hittat dagens ljus...- att jag kommer från en strikt religiös miljö, och nu trevande söker upprätta min sanna och sekulära natur. Men så är inte (hela) fallet.
Vad jag har försökt att nå, i djupet av min helt normala indoktrinering, är förutom barndomens kyrkokör -med sitt ständiga hyllande av textrader som "Gå Sion, din Kung att möta", och annat i den vägen som kan göra djupt intryck på ett öppet barnasinne, så är det främst genom flum-bemängd neopaganism och den esoteriska litteraturen som jag har påverkats mest.
Det förtäckta, krypande och vrång-kristna budskapet kan i sådana sammanhang slinka igenom de allra mest kritiska filter, med förödande konsekvenser som följd. Att sen äntligen få gå på djupet i denna dimma, och slita ut de sista resterna av religiöst dravel blev därmed min huvudsakliga uppgift under en tid som nu känns väldigt avlägsen. Tillfrisknandet infann sig omedelbart när alla de hinder som skapat dröjsmål var röjda, så att jag - en häxa - kunde stå öga mot öga med Gud och se hen/det/whatever exakt för vad det är:
 |
| Sant, men också förkastligt. |
Ingen förlikning. Inga ursäkter.
Försoningen kan istället finnas i den tolerans jag trots allt känner inför religionernas plats i historien, å ena sidan. Hellre förstå än kritisera, menar jag, och kanske kritisera först i andra hand och när alla bitar fallit på plats? Vad som är betydligt svårare att acceptera är religionens underströmmar i ett modernare språkbruk: Språket, som ett verktyg för tanken, har infiltrerats av religionens bisarra strukturer på ett sådant sätt att våra nedärvda moraliska övertygelser inte flyttas en tum, - oavsett hur många sekulära reformer eller tekniska moderniteter vi "patchar" på.
Man vill kanske dra upp ogräset med roten. En abrahamistisk historiesyn påverkar alltså omedvetet de som säger sig stå utanför, inte minst ifråga om plikt, skuld, skam och det "moraliska öde" som vilar framför allt i politikerns grova händer, - detta ända sedan Luthers katekes och Gustav Vasas Bibel skapade ett torftigt riksspråk (svenskan) i det utvecklingsstörda landet Sverige.
- Dagens individualism - så omåttligt hyllad - kan aldrig vara något annat än en chimär så länge vi bär på dessa förlegade tankeformer.
Men; Ett patologiskt behov av att grälsjukt framhärda i dylika diskussioner kan bara leda till elände för en själv. Man släpar sig ju hålögd fram genom livet, men med en ohygglig känsla av kaustisk frustration!
- Prata strunt måste man få göra. Men man måste samtidigt vara medveten om det. Vi står också inför en valrörelse där vi dagligen och stundligen kommer att få möta detta språk, både från högre och lägre ort. Man måste stålsätta sig.
De kristna sd- och kd-sionisterna, vars fula trynen börja poppat upp som svampar är omedgörliga i sin övertygelse. Dessa avarter går inte alls att tala till rätta. Man får istället börja med Sig Själv, och hoppas att man med denna gärning kan lämna ett aldrig så litet avtryck i livets magnifika broderi.
Jag har äntligen funnit en frid i att slippa befatta mig med hela ämnet, utan att för den skull se ner på eller förtala de som ödmjukt är av en annan tro.
Det finns alltså något förmildrande i att inte bara sopa framför egen dörr, utan även rengöra både källare och vindskontor. Jag kan verkligen rekommendera det.
---------------