Efterord: ”Som Fan läser Bibeln...”
Ett idiom kallas det, när summan av ett uttryck blir något helt annat än dess delar. Jag tycker ändå att jag gjorde mitt bästa med Häxornas Qabala, även om jag motvilligt måste medge att det blev lite hafsigt mot slutet (och mitt i, kanske...).
Att skriva ner något spontant och intuitivt – en önskan att sammanfatta det storslagna i nedkortade meningar – är inte detsamma som att bestiga Livets träd ceremoniellt. Ändå upplever jag nu, några timmar efter avslutad uppgift, att något i mitt gudsbegrepp faktiskt har förändrats.
Hur många gånger om dagen man på svenska utbrister ”...men Gud alltså!” finns det ingen statistik på. Men jag upptäckte att bilder från Egypten började dyka upp så fort jag tog Herrens namn i fåfänga, ens på grund av kylan utomhus. Herregud! Ra! Atum! Shu! Osiris! Seth!... Horus. Alla dök de upp för min inre syn. Som häxa har jag alltid haft en förkärlek för den egyptiska panteonen, så detta blev mitt magiska resultat. Kanske var jag inte så slarvig som jag först trodde?
En anekdot är på sin plats: För många år sedan hade jag en fanatisk pojkvän som tvingade mig att lägga en krona i en burk varje gång jag sa ”Gud”. Hans eget intresse för det magiska tog sig uttryck i paranoida förbud. Jag fick till exempel inte röra hans bibliotek eftersom jag var en menstruerande kvinna – jag ansågs vara en farlig person som inte kunde begripa mina egna magiska intentioner. 😂
Kanske smidde jag en hämnd, eller så lämnade jag honom bara. Hur som helst kom bilden upp nu: en tidsresa till något jag inte tänkt på på åratal. Jag fick min symboliska hämnd, decennier senare. En egyptisk gud för varje krona jag la ner, och det med ränta. En "blockering" har eliminerats.
Forskning visar att vi förändrar våra nervbanor varje gång vi minns något. En mer flummig idé föreslår att vi kan förändra det förflutna bokstavligt genom att minnas det på ett nytt sätt – att vi kan rucka på tidslinjen. För mig handlar det om att ha förändrat min självbild. Mina gamla foton förändras inte magiskt, men minnet av den förnedring jag upplevde i den relationen är förändrat. Det är som att det aldrig egentligen hände, eller i alla fall hände annorlunda.
Föreställningen om att kvinnor är förvildade varelser som inget begriper är vanligare än man tror. Ibland är det omöjligt att ändra på dem som tänker så; då kan man istället omhulda fördomen och göra något ”roligt” med den.
--------------------------------------
Men själva trädet då?
Det finns inga arkeologiska belägg för att judar någonsin tågat ut ur Egypten (man tror snarare att de flyttade dit frivilligt). På X såg jag en upprörd afrikan hävda att judarna stulit allt andligt från Egypten och gjort egna omtolkningar – att Gamla testamentet bara är ett mischmasch av skruvat hitte-på. Många håller med, helt utan djupare analys.
- Är jag antisemit nu?
Nej.
Semiter är alla som talar semitiska språk (arabiska, arameiska, hebreiska). Jag är inte ”anti” överhuvudtaget. Ordet antisemit i ett strikt judiskt perspektiv är ofta semantiskt ogiltigt. Det intuitiva i min upplevelse är garanten för att en ”kollektiv överenskommelse” har ägt rum. Man kan inte ta nyttighetspatent på tolkningar av sagor och myter.
Aleister Crowley – magikern som gav trädet dess inofficiella tolkning – var själv förtjust i Egypten. År 1904, i Kairo, dikterades The Book of the Law för honom av ett väsen vid namn Aiwass, en budbärare från Horus. Därmed föddes Thelema – grekiska för "Vilja". Grundtesen är att finna och leva sin sanna Vilja.
Magi innebär för Thelemiten att ”orsaka förändring i enlighet med sin Vilja”. Crowley var för övrigt inte rädd för kvinnor; han var bara oerhört fokuserad på sitt arbete.
Vi som dras till viljefilosofer instämmer utan knot i det mest självklara. Vi slänger gärna in lite Nietzsche och Schopenhauer också. Schopenhauer, pessimisten, ansåg att vi skulle ge upp vår vilja för att slippa bli besvikna. Men vem säger att den Sanna Viljan kräver ansträngning? Har man som vissa kan ha gjort, genomskådat "allt", så äger man också en stor magisk makt.
Kanske föredrar man en vetenskaplig blick på solsystemet snarare än en astrologisk? Det står var och en fritt att skapa sin egen mind-map över den andliga verkligheten. Det blev min slutsats efter att ha tragglat mig igenom "elva nyanser av Gud".