I hela nio inlägg har jag sett bakåt i tid. "Nein" is a magic number.😇
Min tid, ska tilläggas. Inte "all" tid eller din tid. När "svenska häxor AB" nyligen kom ut och beställde en ursäkt för häxprocesserna, så reagerade jag fysiskt mycket negativt. Det kändes...vulgärt och ovärdigt.
-Billigt, och lite som #Metoo...
Först tyckte jag kravet var absurt. De döda förblir döda och det finns många andra sätt att hedra eller sörja offer på.
- Allt ifrån en privat liten ceremoni/ritual till ett värdigt fackeltåg kan ju funka. Att tillverka vackra föremål är ett annat sätt. Väva, sticka, snida, resa minnesmärken whatever. Självklart ska vi minnas historien. Självklart har man i USA, i Norge, i Schweiz eller Skottland faktiskt redan fått sin ursäkt.
Men jag gick ändå i omedelbar och låst försvarsställning. Jag behövde bearbeta.
Sen blev jag överdrivet nervös, illamående och faktiskt plötsligt ångestladdad. Jag blev torr i munnen och kunde inte sova. Jag kände mig - som häxa - plötsligt utmanad och attackerad av helt galen feminism.
(Sen hade vi ju kraftig blåst också. Jag blir alltid helt stirrig när det blåser).
Jag väckte min sömnige man mitt i natten för att "diskutera", reflektera och få feedback:
"Varför tycker jag nu detta med benådning är så jävla dumt? Är det jag som är dum (skrämmande tanke...)? Fattar jag inte poängen, eller vad känns så fel här?
- Är jag en elak o sinnessjuk häxa ?? (Där det enklaste svaret är "Yep, men så är det ju")
Min man, alltså gift med en sån där häxa, är mer rak : "Knäppgökar, höga på svamp", svarade han. "Kärringar o rumpnissar som vill ha uppmärksamhet". Och med de "kloka" orden fick jag stilla mig. Maken somnade om.
-----------------------------
Dagen därpå kände jag ett tvingande behov av att upprätta mig själv, min livsstil och min identitet som just "häxa". Det var några år sedan nu, som jag var sådär vaket "radikal" och kollektiv i mina uppfattningar. Det var också ganska länge sedan som jag tvunget avgav heliga löften och deklarationer skrivna i sten.
Jag kan ha somnat om en smula. Eller, så har jag tagit tillräckligt med skit. Och slutat prata om det med idioter.
Känslan... av att plötsligt ha blivit som "utesluten eller bortkopplad" från både kunskap och min egen "religion" av en "hysteriskt politisk rörelse", lämnade mig ingen ro.
Självklart tänker jag inte sitta här och bedyra eller förklara, vad termen häxa eller vad magi... har betytt i mitt eget liv. Eller vad jag praktiserar, tror eller inte tror på. Hela ämnet är nämligen milsvitt, och behöver en strikt objektiv granskning som jag - en solitär häxa - inte riktigt förmår presentera. Det är subjektivt, privat och för nära Mig Själv, så köp gärna en bok eller två.
-----------------------------------------
Nu har det gått några dygn och det börjar klarna lite i den snurrande disco-bollen. Det finns faktiskt andra kritiker, mer i stånd att reda ut begrepp, - utan att bli emotionellt överbelastade. Vi sansar oss därmed, och låter oss inspireras.
Först och främst: En meningslös symbolhandling. De döda skiter i vilket. Min invändning handlade också om att häxorna inte var häxor, utan oskyldiga människor varav många inte ens kunde läsa eller skriva. De "ockulta" tankar och system som vi idag kan ta del av (texter, eh...) fanns inte alls tillgängliga för dom, varför hela saken känns bakvänd. De var ju inte moderna häxor.
Att belysa ett exklusivt kvinnohat: Här reser sig raggen på mig. Just nu, i skrivandets stund, blir någon kvinna hatad, misshandlad eller mördad någonstans i världen. Men också någon man, ett barn eller ett djur. Någonstans just nu, blir någon felaktigt anklagad och dömd. Orättvisorna pågår, vi kan inte förlägga dem i historiens vindlingar och vara nöjda med det. Det känns falskt.
Feminism: Vara eller inte vara? Jag skiljer ganska tydligt på det rent esoteriska och en marxistisk ideologi. Kanske är det jag som ska be om ursäkt? (en tidsfråga, kanske, emedan vi som studerar, och typ vet något litet eller tycker något annat, har tystats, - på fler sätt än ett.)
- Ordet som hela tiden kommer upp är "virtue-signaling". Vilket äcklar mig om jag ska vara ärlig.
Vilka dog?: Men det här är knepigt. Under en brytningstid - reformationen - så var det många fler än "häxor" som fick sätta livet till. Man uppskattar att ca. 3000* kättare (religiöst avvikande), och "globalt" sett, fick smaka piskan mellan åren 1520- 1650. Protestanter dödade katoliker. Katoliker dödade protestanter. Att kvinnohatet sen var utbrett blir därför "rimligt" i hela den galna orimligheten. Tiden var - med våra mått mätt helt sinnessjuk. Men; Så är det än idag.
Själva grundproblemet, att förfölja kättare, har förföljt "oss" under 2000 år. Mellan 300-600 e.Kr. förföljde man bl.a gnostiker. Det var i Rom man stiftades de allra första "trolldoms-lagarna" varför problemet kan ses som omfattande för en hel civilisation.
En mänsklighet som åtminstone jag kan se som varande i ett andligt "uppvaknande". Sapiens rör sig ganska snabbt mot en ny-gammal tankevärld. Desperat, en döds-kult eller en frisk fläkt? Den som lever får se...
Ska vi säga att det trendar ?
Ja...Jo, det säger vi.
---------------------------------
Till sist: Själva benådningen. Kravet är ologiskt Jag tror t.ex. på reinkarnation (själavandring, och inte alls logiskt). Varför jag gör det kan ju du skita i, men lite mer problematiskt blir det när man i hastigheten frågar sig VEM? Vem ska benåda vem, om vi inte med säkerhet vet och var där?
-Kanske var vi där...
Feministiska häxor envisas tydligen med att indirekt hävda en själavandring i rakt nedstigande "generations"-led.
"En gång häxa, alltid häxa" (en gång kvinna, alltid kvinna ?). Vilket i så fall betyder, att vilken makthavare eller präst som helst och idag, har torterat och bränt "häxor"... i ett "tidigare liv" (?)
Tanken är onekligen spännande. Leken "spot the inquisitor" kan ju vara ett riktigt trevligt tidsfördriv i det offentliga rummet. Men var sak på sin plats ändå.
Att moraliskt skuldbelägga eller diagnosticera de man inte gillar, och utifrån smått psykotiska antaganden med rötter i en ganska primitiv moral-filosofi... får nog anses vara en riktigt obehaglig väg att gå. Mer farligt för ett samhälle idag, än vad processerna kanske var då. Vår moral var inte deras.
Men kanske ska vi inte framåt?
---------------------------------
Den historiska definitionen av ordet Häxa spänner från det strikt juridiska epitetet (vara emot kyrkan eller av annan tro) till det rent folkliga och vidskepliga, där man alltså "tror" (eller trodde) på det övernaturligas mörka krafter.
...Att inte alls tro på det idag...är som att säga: Jag tror inte på det mänskliga sinnets förmåga till ondska eller psykisk sjukdom. Saker som ibland leder till ohyggliga brott. Om fel människor blev felaktigt dömda, så försvinner ju inte den "övernaturliga" ondskan bara för det.
Att inte alls tro på det... är som att förneka att dödstraff fortfarande utmäts av exakt samma anledning som på 1600-talet. En annan stor och knepig fråga alltså. Dödsstraff.
Human nature... Hur ändrar man på den?
Politik och religion, med vidhängande superstition, fear and death, är något ytterst reellt i vår samtid. Rotar man djupare i det där, så blir det väldigt komplicerat.
---------------------------------
Just "toxic" skam o skuld, samt missriktade ansvars-utkrävningar, är något som jag känner starkt att jag (som individualistisk häxa, också en "healer") arbetar emot. Både som häxa, kvinna, medmänniska och trauma-offer. Jag är inte ensam heller.
Idag pratar man om häxor som "nyhedendom". Vi som lever nu kan balansera de historiska begreppet och vara både "kättare och magiker" som analoga metaforer. Vi kan också praktisera magi, och experimentera i ett gränsland mellan (natur-) religion och vetenskap.
Vi kan samtidigt välja bort allt detta och nöja oss med att enbart ha en cool exo-terisk identitet som i huvudsak rör sig i politikens ideologiska och samtida domäner. Och där blir det alltså "lite konstigt" för mig personligen.
-Och väldigt dramatiskt!
Vad det i så fall tyvärr kokar ner till är en existentiell jävla livskris där jag uppbragt måste fråga mig: VILL jag ens kalla mig för häxa nu? Ska jag stå för det jag är? Eller slänga det i sjön...?
Samma eländiga känsla manifesterade sig under #Metoo , när en feminist mycket nedlåtande förklarar för mig med näbben, att "kvinnliga våldtäktsoffer" etc. nu ska "tvingas trigga/återuppleva sina trauman (i media osv) för alla våldtagna kvinnors skull och för kampen".
Typ, lida och offras igen. Lidandet som en feministisk konstant.
Om jag eller någon annan då istället slänger sig själv i sjön, så kan cirkeln antas vara sluten?
- Lite luktar det "Israel" också. Vara offer, lägga skulden på alla andra och sen tända eld på sig själv. Så jävla begåvat är det inte.
I vårt historiska samhälle så var häxan en biologisk varelse. Hon bar på ett virus - kanske en besk medicin - som förgiftade, inte bara byn, mjölken o skörden, utan i huvudsak hela samhället, - stat o kyrka.
Ett virus att bära med stolthet kan jag tycka. Tänk "magiskt"
Stay True, Be You.
----------------------------
PS o Slutord (så jag slipper tjata om).
Jag har en släkthistoria och en kvinnohistoria precis som du o alla andra. Även jag hedrar och respekterar processernas offer, men kanske på Allhelgona i första hand. Att vistats utomhus en stund i det omslutande oktober-mörkret och bara känna historiens vingslag, eller tända några ljus eller en "bonfire" och samla sig "inåt"... med Tidens och Häxornas gudinna - hon som ser "bakåt, nuet och en framtid" samtidigt ... har funkat för mig.
Jag vill med det säga att jag visst fattar grejen. Yes, I do. Jag fattar bara inte "grejen".
/White Rabbit / a.k.a. Lilith Nefer,våren-26.