Jag kom långt förbi allfarvägarna, när jag igår "undersökte" några idéer kring retroaktiv upprättelse.
Nu går jag omkring med ett "stort hål i magen" kan man säga. Framtiden känns faktiskt väldigt oviss och ganska obehaglig...
Och upprättelse i allmänhet förresten.... kanske ska vi fortsätta på inslagna avvägar, och "undersöka" hur en upprättelse i största allmänhet kan komma till stånd?
Kan man få den att stå sig? Kan man avkräva den? Och vem ska i så fall börja?
I lagens mening kan du ju (ibland) få en upprättelse, så den biten tar vi inte upp. Men all annan skit, stora och små oförrätter som bara får passera? Och som samtidigt ger mönster och struktur till din egen livs-väv...
Jag ägnade faktiskt några år till att bara gräma mig. Kring hur något inte alls var, eller hur något borde ha varit. Vad jag till slut kunde konstatera var, att man faktiskt får kompensera sig själv.
------------------------------
En del tycker ju att hämnd är en framkomlig väg. Det kan sluta i fängelse, eller så blir man själv än mer skadad. Jag vill mena att hämnd visserligen kan fungera som en lagom "elak" fantasi, men att man kanske ska tänka efter lite före. Elakheter fastnar dessutom i energikroppen. Man kan må sämre, inte bättre, av att ständigt hysa skadeglada och elaka tankar.
- Jag är gärna en smula elak själv, om och när tillfälle ges. Men då försöker jag linda in det i tämligen "subtila" sarkasmer (eller jag tror att jag gör det).
Eller, så hatar jag allt! Ingen nämnd, ingen glömd. Genom att sprida ut gracerna så drabbas ju ingen särskild. Jag slipper betala skadestånd. Win-win.
Ett nålstick här eller där kan faktiskt kännas riktigt hälsosamt. För somliga är det lite som att sparka på grannens brevlåda (när hen är på semester), och sen stå gömd bakom en buske och kolla in deras förvånade ansiktsuttryck när de kommer tillbaka hem.
Eller, man dricker sig ordentligt full. Och låter sen fria och riktigt ondskefulla planer och fantasier få breda ut sig tillsammans med socialt likasinnade. Här kan man upprätta en räcka regler för samkvämet. Det som sägs och uttrycks med glaset i hand ska strax glömmas bort... och förpassas till ett särskilt sekretess-konto.
-Vi tar aldrig upp det där igen. Det är som att det aldrig ens existerat.
Andra vägar kan vara förlåtelse och/eller acceptans. En oförrätt som bitit sig fast kan nämligen växa sig oformligt stor inne i mörkret, så att den sedan överskuggar hela ens övriga tillvaro. Man vill kanske inte förlåta vad eller vem som helst, det kan vara en orimlig begäran. Varför man antagligen bör sikta in sig på de egna känslorna och förlåta sig själv istället.
- För att man lägger så mycket tid på det där. Eller för att man aldrig egentligen tillåter sig att bara vara lycklig. Om man i det resonemanget hittar fog för att faktiskt gå vidare med sitt liv, så får man trots allt ett slags trösterik upprättelse. Man tar sig ju förbi... Man vräker kanske alla dåliga tankar.
--------------------------------
Acceptans - saktmodig eller kanske mer radikal - bor samtidigt granne med en utbredd kollektiv uppgivenhet. Skillnaden kan tyckas hårfin. I ett samhälle som vårt, där smärre oförrätter ständigt ska fördömas, granskas eller lagföras (man blir t.ex förnärmad över en skitsak), så kan en "psykisk ohälsa" samtidigt breda ut sig och faktiskt drabba också de som inte alls haft med saken att göra.
Man tillgodoser kanske inte hela samhällets syn på saken, om "saken" enbart handlade om någon enstaka.... som blivit enskilt illa behandlad på nätet och på "X".
En mängd olika sätt, att tänka på just det alltså, har också sysselsatt forskningen. Om vi tillåts att helt oförblommerat hota och baktala varandra i det offentliga rummet, så landar vi självklart på en mycket dålig miljö. Om vi istället granskar de enskilda fallen (i något slags juridisk bemärkelse), så skapar vi stora glapp mellan de som får... och de som inte får en upprättelse.
- Det blir bara rättvist rent logiskt om vi lagstiftar enhetligt, och helt enkelt förbjuder alla typer av negativa och förmenande antydningar. Så tänker vi också idag. Vi upprättar moral och vandel genom att ålägga medborgaren påbud.
Att åsiktsregistrera och/ eller rent ut förbjuda "språkliga känslo-uttryck bland allmänheten" kan då få bli den sista, desperata åtgärd som tillfredsställer alla samtligas behov av ordning och reda. Man återgår till det önskvärt "normala" - i värsta fall...en utbredd tystnads- kultur kanske, eller en ingrodd vana att bara tiga att lida sig igenom en svårbotad ensamhet - och hanterar på så sätt sina egna uppdämda känslor av hat eller hämndbegär, - av att riktigt vilja trycka dit en kanske inbillad motståndare, eller bara ge uttryck för ett rent personligt, ibland kallat narcissistiskt entitlement.
-Men vari ligger då själva problemet? Samhället kokar och sjuder ju av både välgrundad och missriktad vrede!
Svaret - en smula otidsenligt - torde ligga i begreppet "social kontroll". Man låter helt enkelt kloka och förståndiga människor bua ut och tillrättavisa alla "dummingar" på stående fot. Man avslutar därmed resolut alla politiska myndighetsövergrepp, avskaffar de många provocerande förbuden, och låter sen samhällsvarelsen själv bemöta - genom rediga meningar och i samlad tropp - det uppenbart felaktiga hos den känslomässigt störda individ som dristat sig till "olaga hot" eller förnedrande dravel.
Det skulle visserligen kräva en mer fungerande demokrati, där också folkhälsan - individens förmåga och utmärkta omdöme - kommit att hamna i förgrunden. Man tvingas t.ex. att helt sonika lämna de trygga åsiktskorridorerna, och själv bege sig ut...på ett psykologiskt hissnande äventyr... där man i akt och mening ska fungera som en moraliskt ansvarsfull och räddande demokratisk ängel.
Här krävs det ju samtidigt att vi inte längre är rädda för varandra. Vi måste våga närma oss varandra, emotionellt men också konkret. Vi måste tyvärr, som en konsekvens, också våga närma oss själva.
Om vi ska värna yttrandefriheten, och samtidigt hantera det hat och den vrede som tvunget måste bubbla upp som en följd, så är det kanske mer djupgående "moraliska" och "filosofiska" problem som måste adresseras först? Kritiken - som den ansvarstagande individen alltså måste våga ge uttryck för - måste samtidigt vara betydligt mer genomtänkt än den är idag, och samtidigt utgå ifrån både erfarenheter och självkännedom. Samt en tydlig känsla för konsekvenser.
En samhällsbörda som man säkert vill ålägga utbildningsväsendet i första hand, - så att även våra yngre medborgare får med sig ett "hum"... om vad som bör uppfattas som emotionellt eller socialt intelligent.
-Men var ska hela ansvaret till sist ligga?
Ska föräldrar nu avkrävas ansvaret för avkomman, när det ytterst är "skola" och "nätet" som fungerar som slapphänt uppfostringsanstalt? Ska individen - tystad, fördummad och förfördelad som hon ju ofta är - behöva lägga ansenlig tid... på att genomgå både en diger utbildning... och kanske en tidskrävande egen-terapi, enbart för att orka fungera som en "kognitiv gräns-sättare" för diverse otidigheter?
Svaret på den frågan är: Ja. Och Nej.
Ytterst lägger vi t.ex. idag ansvaret på Migrationsminister Forsell, vars infantila fokus-förkjutning i fråga om tonårs- utvisningar nu kommit att handla om hans egna politiska fiender, -och inte, så som är fallet, en politisk oförmåga att uttrycka sig - ansvarsfullt och föredömligt - såsom en makthavare bör.
Vilka är det då som i förlängningen lydigt apar efter, om inte vissa onekligen pubertala skikt i befolkningen? Vars ideliga personangrepp har blivit en tråkig regel snarare än ett undantag.
Det friska samhället med sitt utvecklade föreningsliv, måste därmed i sig själv prioritera de historiskt mer sakliga och pragmatiska demokratierna. Ett material som vi kan få ta del av, är t.ex Herbert Tingstens populära bok: "Demokratins problem" från 1945.
Jag har visserligen inte läst den själv, men den torde ändå ligga till grund för hur gemene man upplever just "problemen", främst genom att åminna om ett aldrig så bortglömt förnufts-ideal. Politiken har övergett människan... men själv har både hon och Universum ett mycket långt minne... Tingsten själv skall ha förordat "intellektuell skärpa" som det främsta vapnet i demokratins försvar. Alltså något vi måste jobba med, på ganska bred front.
Samhället måste genast ta en mer bestämd form, genom förankrat, folkligt och extremt alert och mer vaket! medbestämmande. Det är ju till syvende och sist hela det hatiskt och missnöjsamt upprörda "samhället"... och inte den löjligt sårade individen... som i förlängningen skall åter-upprättas.
Obligatoriska studiecirklar, med minst tre deltagare, som möts vid åtminstone nio tillfällen, måste annonseras ut i närmiljön också på mindre bortglömda orter. Temat för dessa studie- tillfällen (två till tre gånger per vecka låter bra) torde inledningsvis handla om "vanligt jävla hyfs".
Därefter väljer man sin specialiserade "påbyggnad". För ett friare Sverige, i Tiden!
Vi kan gott avsätta skattemedel till denna förhållandevis enkla lösning, och allt detta utan att varken ålders-diskriminera, blanda in etniciteter eller anspela på psykiatrisk diagnos.
------------------
-----------
Detta inlägg avslutar vår avstickare i tid och rum. Jag har därmed fullföljt mitt "kristna" kultur-ansvar för hela samhällets väl o ve. Nu kan jag med gott samvete återgå.... till vardagens slarv, snusk och fria fantasier.
Det har varit en ovanligt lång påsk, fylld av högtravande plikt och onödigt drama. Idag sörjer vi ju t.ex. tåligt profeten Jesus plågsamma död.
Men i själva verket har han slunkit iväg! För att informera sina grannar om mer demokratiska förfaringsätt och levnadsregler. Redan imorgon kommer den riktigt glada nyheten om återuppståndelse att nå oss, hela vägen från År Ett e.kr, via 1945 och det efterlängtade krigsslutet, fram till år 2000, när stat skiljs juridiskt, men från en kyrka som inget väsentligt är att ha.
Allt efter det är bara smaklöst.