Vad man oftare stöter på idag, i "politiska debatter" (och i synnerhet just nu på sociala medier), är kravet på realism.
Man bör även tänka på "algoritmen" när man skriver på nätet, i synnerhet i bloggar. Innehållet ska hålla hög kvalitet och vara informativt, annars bryr sig inte AI om att registrera dina ansträngningar.
-Ok. Let´s give this a try.
Jag t.ex, är sällan eller aldrig helt vetenskapligt "realistisk". Jag blandar in "subjektiva åsikter, anekdoter, antaganden och framförallt känslor" i mina argument (emedan jag är kvinna och därför ett korkat vänster-slödder med dagens retorik).
Jag tycker och tänker helt enkelt fel.
---------------------------
Men vad är realism?
Den filosofiska realismen tar bl.a. annat avstamp i det som eventuellt existerar. Här måste man alltså fråga sig: Vad existerar?, - utan att förvänta sig ett strikt vetenskapligt eller objektivt svar på rak arm.
Ska något existera som tingest, som erfarenhet eller som tankeform för att överhuvudtaget existera? Vad, exakt, behöver manifesteras, framställas och enskilt bevisas... för att i så fall erhålla en existens?
Enkla inledande frågor kan vara:
Existerar svarta hål för att vi har sett dessa med ögonen? Eller, existerar svarta hål för att någon påstår att det är så?
--------------------------------------
Problematiskt blir det då man generellt erkänner att medvetandet visserligen existerar, men inte allt det som kan rymmas i detsamma. Frågan kommer då att landa i huruvida man har rätt eller fel slags medvetande, - kring t.ex. en världsbild.
Många diskussioner mynnar tyvärr ut i just ett sådant slutet, roterande resonemang. Ett resonemang där ett s.k. "objektivt" medvetande (helst det egna, subjektiva) står i motsats till "ett alienerat och sjukt medvetande" i vilket enbart felaktiga slutsatser kan och kommer att dras.
Idag ser vi ytterligare ett exempel på en gyratorisk diskussion, nämligen i kvällens "Aktuellt" (SVT 2, 3/3).
Två kontrahenter debatterar, den ena med dekretet att stå i passionerat och diametralt motsatsförhållande till sakfrågan (Folkrätten), den andra med en mer svävande och svepande inställning som tar i anspråk bl.a historiska lärdomar kring just Folkrätt och diverse överträdelser (erfarenheten).
Vi får därmed möjlighet att i realtid möta både det filosofiska och vetenskapliga dilemmat hands on: Vad är möjligen realistiskt?
Vetenskaplig realism talar mer om naturlagarna och en kliniskt universell och objektiv sanning som existerar oberoende av individens intryck eller bedömningsförmåga. Det är oftast denna form av realism som (felaktigt) avkrävs individen i olika politiska diskussioner på t.ex. nätet. Dvs. en med naturlagarna överensstämmande och därmed "absolut" sanning i förhållande till... i stort sett vilken fråga som helst.
I mer mänskliga (icke-kliniska) sammanhang motsvaras objektiva naturlagar ofta av djupt kända och rotade principer, framställda som överenskommelser. En sådan princip kan t.ex. vara att "krig alltid (oftast) är fel och bör undvikas i det längsta". Om detta blir den mer "kliniska" slutsatsen, så baserar den sig på en över lång tid samlad erfarenhet... som alltså tar ett övergripande humanistiskt grepp på, i huvudsak, mänskligt lidande. Men också på vad som i förlängningen är värt att bevara, nämligen fred med allt vad den innebär av organisk (kontinuerlig) utveckling på sikt.
Här gör man alltså ingen direkt skillnad på folk och folk, eller en stat och en annan. Krig är alltid fel som angreppspunkt, oavsett vad eller vem saken gäller. Man väljer hellre diplomati och förhandling som framkomlig väg, även då vägen krumbuktar. Diplomati och förhandling måste i första hand baseras på ytterligare överenskommelser, nämligen de som säger att vi tolererar rent orimliga olikheter genom att utveckla och förfina "Theory of Mind"
För den som därmed håller med om att lidandet i sig själv inte är en naturlag, så ter sig kanske Folkrätt och Internationell rätt som ett stort steg i rätt organisk riktning. Här vilar ju inte hela evidensen på kliniska tester i laboratorium, utan på mer abstrakta föreställningar... kring vad som förenar oss som svepande "mänskligt". Vi förutsätts vara medkännande, empatiska och "goda" av naturen (vilket t.o.m. vetenskapen i vissa studier kan bekräfta som varande riktigt). Krig, förödelse och destruktion antas smärta och skrämma oss. Om detta och många andra fasor vittnar många berättelser genom vilka vi kan förstå utan att själva ha upplevt. Människan lär sig således genom andras tidigare erfarenheter av "rätt" eller "fel", och tar sen i beaktande de konsekvenser som eventuellt följer på mänsklig grymhet, dvs. ett eskalerat lidande.
Om man däremot förbiser lidandet som varande kollateralt försumlig, dvs ett slags petitess där medel (anfallskrig som exempel) helgar diverse ändamål, så drivs man kanske psykologiskt av en nära nog fanatisk övertygelse (vilken står i skarp kontrast till logikens mer sansade begreppsbildning också emotionellt).
Frågan - vad är realism - kan då utvecklas i flera olika led: Ska det realistiska tvunget vara det rationella? Måste realism samtidigt bottna i något slags evidensbaserad historisk erfarenhet?
Om svaret blir "ja" uppstår genast en klyvning av atomer.
"Ska man verkligen avkrävas folkrättsliga förklaringar som uteslutande följer Aristoteles tidiga systematiseringar, dessutom semantiskt utformade i enlighet med matematikens briljerande klarsyn"?
Nej! säger alltså fanatikern. Och så långt kan vi vara överens. Det är inte sådana överdrifter som krävs här, tvärtom.
------------------------------
När dessa basala förhållningsregler kring "realism" har uttalats (i ovan text), men det ena argumentet, trots sin rimlighet, har ogiltigförklarats av en part, så läggs den mer absoluta (läs romantiska) sanningen "äntligen" fram, - gärna som varande både filosofiskt och vetenskapligt (objektivt) korrekt.
Folkrätten, men också all annan "rätt", kan enkelt relativiseras p.g.a. tycke och smak! Det förefaller kanske logiskt vid en första anblick. "A" (det som postulerats) blir ju i förenklade termer också ett slags "A"!
Men surprise! Så är dock inte fallet. Det kan helt enkelt vara så att ett sådant "A", framhävt som en naturlaga självklarhet, inte alls stämmer "logiskt" från början. Man kan inte måla en lada med en osthyvel, lika lite som man kan flyga utomlands på en elefant. Här är det alltså fanatikerns utgångspunkt i ett från början felaktigt "A" som till slut ger oss nyttig vägledning kring vad som kan vara önskvärt som varande realistiskt (och därmed rimligt, måttfullt och rationellt).
Höger-logikens fanbärare ger sig hellre oavkortat hän åt en pragmatiskt instrumentalism vilken onekligen måste leda fram till en för just den individen mer önskvärd slutsats eller analys, ofta i form av spekulativ förutsägelse som skapar en självtillräcklig känsla av nöjdhet (att förväxla med logisk/rationell tillfredställelse).
Sanningen, framlagd på det viset, baseras då på information som:
1) Kan råka vara felaktig.
2) Bygger på egna fantasier.
3) Stärker den egna övertygelsen enbart.
4) Uppskattas som berömvärd av likasinnade.
Instrumentalisten, som påstår sig vara "objektiv" i sina påståenden, sysslar i huvudsak med "användbara fiktioner". Fiktioner som i slutänden kan leda till att "ekvationen" får en tänkbar lösning (som ger nöjdhet).
Den rent objektiva sanningen (principen eller överenskommelsen) är alltså irrelevant så länge fiktionen (påståendet) är användbart (som i det här fallet: t.ex. ett politiskt narrativ eller rentav förljugen propaganda).
Och det är här det plötsligt blir en smula "mörker-magiskt".
Fanatikern utgår alltså krasst och i ärlighetens namn ifrån, att det hen påstår inte alls behöver vara sant, detta genom att anta rollen som "Djävulens advokat". Man erbjuder motvilligt åhöraren, genom idel negationer och "falska A:n", en gemensamt framkomlig väg mot en lösning... som paradoxalt nog och i förlängningen faktiskt vidmakthåller den mer strikta logikens parametrar... och därmed stärker det rationella argumentet rent indirekt.
Metoden, att "manipulera med hjälp av logik" kan jämföras med att lekfullt "hjärnstorma" eller plötsligt kasta fram ytterst kreativa förslag i sant "demokratisk" anda, där utgångspunkten initialt är fullkomligt förutsättningslös, men där ett konsensus slutligen erhålls genom eftertänksam uteslutningsmetod. Det är förvisso dårfurstens privilegium att orera, men sista ordet är därmed inte sagt.
"Objektiv" instrumentalism tillsammans med intuition-ism (något existerar i ens/mångas medvetande) står alltså i sig själv inte i någon motsatsställning till varken traditionell logik eller realism emedan metoden tyvärr redan existerar. Både som etablerad metod för tanken, och som -ism (rörelse) i både akademiska och mer obskyra sammanhang. Då är det inte längre hur man tänker som slutgiltigt definierar en realism. Frågan blir istället vad ?
Vad göra med alla tänkbara möjligheter?
Antagandet: "ALLT existerar".... kan därför vara filosofiskt helt sant och riktigt för poeten... men vetenskapligt helt wacko och förkastligt när vi talar om Folkrätt.
Instrumentalism per se kan alltså förefalla vara cynisk och förljugen å ena sidan, - kanske beroende på hur påstridigt man lägger fram sin tes som varande absolut sann, dvs något som skulle förnärma en mer rationellt och logiskt tänkande varelse... och skapa förstämning.
Intuitionism å sin sida... kräver att objektet presenteras på ett sådant sätt, att den som tar emot eller upplever budskapet själv kan skapa objektet i sitt medvetande och bilda sig en (användbar) uppfattning om detsamma.
Uppfattningen som här kan skapa en "inre bild av att äpplen faller uppåt", stämmer ju inte alls överens med väl kända naturlagar! Även om slutsatsen vi kan dra inte är klinisk eller dragen ur en strikt vetenskaplig metod i alla sina delar, så har den ändå en basal vetenskaplig grund att stå på, nämligen gravitationen. Kraften i de många "falska A" som slungas fram minskar alltså i effekt ju längre debattörerna driver - rent kosmiskt - ifrån varandra. Det är alltså de argument och de bedömningar som landar närmare själva jordytan som i slutänden vinner - om inte laga kraft - så i alla fall själva debatten.
Fanatikern, med sitt i grunden felaktiga och "falska A" ger oss helt enkelt en tydligare bild av hur något absolut inte kan fungera. Inte för att den bilden i sig själv skulle vara absolut sann eller falsk. Utan för att det absolut inte är det.
Vi kan därför förutsätta att många problem i framför allt politiska debatter skulle förlöpa oändligt mycket smidigare om alla parter kunde enas om alla dessa skiftande definitioner kring realism och vad som är verkligt, utan att för den skull envist hävda att fanatisk solipsism ska förväxlas med, och därför ersätta, alla former av vetenskaplig eller filosofisk realism.
/ Med önskan om snar och varaktig bättring
-----------------------
PS: Sedan detta inlägg publicerades så har bloggen haft 20 nya besökare.